Bredd, djup och motivation

Idag läste jag en bloggtext av en man vid namn Grant Wiggins. I den nämndes en enkätundersökning till elever. En av frågorna (ställd i form av ett påstående) var det som framförallt fångade min uppmärksamhet. Den löd som följer:

”At this school, I have the opportunity to do what I do best every day.”

Den fick mig att börja fundera. Många frågor dök upp huvudet. Det är om dessa frågor som denna text handlar. Så gott som inga svar, bara frågor. En bra start på ett samtal, brukar jag tänka.

När jag gick i grundskolan var mina intressen och mina eventuella talanger så gott som aldrig i fokus under skoldagarna. På lektionerna, varje dag, gjorde alla så gott som samma sak på samma sätt. När skoldagen var slut gick jag hem och gjorde det jag var bra på. Läsa, spela olika instrument och skapa musik. Någon gång, så gott som varje dag, var jag dessutom med på någon aktivitet i den kommunala musikskolan.

Var detta det bästa sättet? Det funkade ju hyfsat för mig.

Att i skolan få ta del av en samlad och bred kunskap i en mängd olika ämnen, samma för alla, oavsett mina egna intressen, styrkor och svagheter. Och att sedan få sköta utvecklingen av sina egna specialintressen själv. Intressen som faktiskt blev grunden för den första perioden i mitt yrkesliv och som i sin tur skapat kompetenserna för det jag arbetar med nu.

Eller skulle skolan gett mig möjligheterna att göra detta under skoldagarna? Jag vet faktiskt inte vad som är rätt.

Att ge alla elever samma bas och istället lämna över utvecklingen av spetskompetenserna till individerna själva? Det kanske skapar förutsättningar för att utveckla de kompetenser som krävs för att ta sig framåt. Det blir ju skarpt läge, på något sätt. Gör det själv eller gör det inte alls.

Eller är det helt enkelt så att grundskolans uppdrag är att ge alla samma sak och att differentieringen ska ske senare, som den gör idag, i gymnasiet och högre utbildningar?

Men, tänker jag då, hur påverkar detta den kritiska punkten motivation? Något som jag ser som en av de viktigaste frågorna för framtidens skola. Hur skapar vi en skolvardag som är motiverande för alla elever? Är svaret att alla ska göra lika? Eller ska hela skoldagen utgå från elevens intressen?

Jag tror självklart att det förekommer mer individualisering av den typen som utvecklar styrkor och bygger på intressen idag än när jag gick i skolan. Men, det kanske är dags att bryta mönstret ännu mer.

Skulle ett större fokus på utvecklande av individernas styrkor och intressen vara vägen framåt? Kanske skulle halva skoldagen bestå av detta. Resten kunde bestå av strukturerad och tydlig undervisning mot standardiserade mål i en bas av grundläggande kunskaper inom en rad ämnen eller ämnesområden. Är detta en idé värd att grunna mer över?

En grundskola med både bredd och djup. Bredden är kollektiv och djupet är individuellt. Då inträder också frågan, som jag ofta funderat över. Är det bredden som skapar djupet eller kan det fungera tvärtom?

Är det en skola som låter alla prova på att lära sig lite av allt som skapar intresset för att fördjupa sig i något mer specifikt? Eller är det viljan att komma djupare och djupare inom ett ämnesområde som steg för steg ger motivationen att lära sig annat? Motivationen att gradvis bygga en bredare och bredare bas, för att kunna nå en högre topp? Jag vet inte, faktiskt. Vad tycker du?

En sak vet jag dock, tror jag. Att djupet måste uppmuntras. Framtidens samhälle kräver mängder med kunskap om extremt många olika och mycket avancerade saker. Ingen kan kunna allt.

Tiden då många, många gjorde samma enkla sak samtidigt, sida vid sida, och detta kunde bygga en nation av välstånd. Den är nog förbi. Men, som sagt. Hur ska vår grundskola på bästa sätt skapa förutsättningar för framtidens utmaningar? Det är min fråga för dagen.

Annonser

Skolan måste vara en del av samhällets infrastruktur

Vid sidan av alla mina funderingar kring lärandet och lärandets organisation har jag funderat lite över de fysiska förutsättningarna. Pratas det inte ganska lite om detta? Självklart är undervisningens kvalitet, resurser, lärarkompetenser och mycket annat viktigt. Men, allt det där måste ju ha någonstans att vara. En funktionell arena att finnas på.

Vid en snabb google-sökning på ordet infrastruktur ser jag att beskrivningen handlar mycket om transporter av fordon, människor och av energi. Men även om hur information ”transporteras” i samhället. Fibernät och mobilnät är viktiga delar i informations- och kunskapssamhällets infrastruktur, tillsammans med de äldre infrastrukturella artefakterna; vägar, järnvägar och elledningar.

Men framtiden då? Är inte systemen för distribution av kunskaper och kompetenser något vars infrastruktur behöver utvecklas mer i takt med sin tid?

Vilket är det mest ändamålsenliga sättet att organisera, placera och bygga svenska skolor på så att alla barn ges en likvärdig skola?

Jag vill i denna text egentligen inte lägga mig i huvudmannaskapsfrågan, tillräckligt många tycker tillräckligt mycket om den redan, nuförtiden. Det är ju dock oundvikligt att fundera över vem som ska betala. För betalas måste det. Nåväl, jag låter den frågan var obesvarad.

Men oavsett vem som bestämmer eller vem som ska betala. Hur ska framtidens svenska infrastruktur för skolan se ut?

Satsar vi idag tillräckligt på att alla skolor ska ha en god standard, rent arbetsmiljömässigt? Ser vi till att alla skolor har lika goda möjligheter att vara sammankopplade med samhällets övriga infrastruktur? Har alla skolor tillgång till snabba internetuppkopplingar, ligger skolorna där barnen bor, kan alla ta sig till sin skola på det mest hållbara sättet? Är skolornas design skapad för framtidens lärande, eller står den fortfarande kvar med ena foten i gårdagen?

Kan skolorna inom sig skapa den glokala känslan av små och trygga enheter med ständig möjlighet till interaktion med större enheter? Hela skolan, lokalsamhället, människor på andra platser i världen.

Bara några exempel på frågor som vi också skulle behöva fundera över, nu när skolan är högst upp på dagordningen, överallt, hela tiden. Men, pratas det om detta, i debatten? Inte så mycket, vad jag hör.

Transport av människor och varor var industrisamhällets fokus. Transport av information i mobilnät och fiberkablar blev informationssamhällets nya fokus. Det postmoderna innovations- och kunskapssamhället kräver nya satsningar.

Jag tänker mig fortfarande skolan som en fysisk byggnad. Steget till de helt virtuella världarna är nog en bra bit framåt i tiden.

Skolor ska vara lagom stora, välbyggda och väl underhållna. Jag tycker mig se alltför många exempel på motsatsen. De kan nästan vara hur små eller hur stora som helst och lokalerna kan vara nya, gamla, underhållna eller inte underhållna. Slumpen verkar råda.

Skolorna ska ge möjligheter för lärande att ske på många olika sätt. Detta ställer stora krav på ”väggarnas koreografi” (Anna Törnquist). Lärandets många ansikten och därmed de många behoven av olika arenor måste styra.

Skolorna ska ligga där eleverna bor. Detta för att ge hållbara förutsättningar för långsiktig utveckling. Inte heller detta syns idag vara ett givet organisationsunderlag, vilket jag tycker verkar lite underligt. Skolorna ligger ofta där de alltid legat. Trots att samhället vuxit på andra ställen. Ska man bygga en ny skola är investeringarna stora, mycket stora, och tveksamheter om nyttan kan börja råda bland de beslutande. Nya motorvägar däremot, det är viktiga satsningar det.

Skolornas undervisning ska ge helheter och framtidskompetenser. Skolornas möjligheter ska vara globala. Kontakt med människor på andra sidan jordklotet ska vara vardag. Den inre digitala miljön i skolan ska vara av toppklass. På vissa ställen har redan idag antalet uppkopplade datorer, plattor och telefoner blivit långt fler än antalet personer i en skola. Det kan bli trångt i luften och i näten. Bygg bort de problemen.

Är vi beredda att investera alla de miljarder som krävs för allt detta? Vem vågar föreslå eller besluta om en riktigt stor infrastruktursatsning för Sveriges skolor? När kommer det ”paketet”? Är det ens någon i skoldebatten som pratar om detta?

Det är som om framtiden inte finns!

En dag på mitt kontor. 24 mars 2014. Jag läser många artiklar och kommentarer om dagens stora nyhet. Betyg eller ej från årskurs 4?

Jag läser också artiklar om skillnader mellan “Education” och “Schooling”, om hur man hittar rätt svårighetsgrad för eleverna för att skapa maximalt lärande, jag har sett en kort film om ett systemmässigt generationsskifte i skolan, från ett monomodalt till ett multimodalt lärande, läst om hur rätt utmaningar skapar djuplärande, om hur vi “måste ge lärare möjlighet att lära” och jag har läst ett par kapitel ur @DrLundhals bok “Bedömning för lärande”.

Det är mitt jobb att hålla mig uppdaterad med liknande frågor (om någon undrar vad min chef säger…). Jag söker hela tiden svar på frågor om hur vi ska få våra elever att lära sig mer, hur de ska lära sig viktiga saker att bära med sig under ett långt framtida yrkesliv och om hur skola och utbildning ska bedrivas på ett sätt som passar för dagens barn och unga. För deras sätt att lära sig, deras sätt att leva i ett samhälle som knappt var påtänkt när jag var i deras ålder.

Samma dag debatterar vi för och emot betyg från och med årskurs 4. Det är som om framtiden inte finns.

Jag tror inte att det som om 20, 30 eller 50 år kommer att bestämma om vi den 24 mars 2014 gjorde det vi förväntades göra för att skapa de bästa förutsättningar för 2014 års elever var frågan om betyg från 10 eller 12 års ålder. Det är nog snarare hur vi skapade nya förutsättningar och bättre möjligheter för alla barn att bilda den kunskap och utveckla de förmågor som de behövde för framtiden som blir det vi döms för. Inte om vi idag var överens eller inte om att barnen skulle få betyg tidigare eller ej.

Jag tror att det är utvecklingen mot framtiden som är vår stora utmaning. Och det är den måttstocken med vilken vårt arv kommer att dömas. Men, återigen, i den politiska skoldebatten är det ofta som om framtiden inte finns.

Många diskuterar orsaker till “PISA-chocken” – de sjunkande kunskapsresultaten. Värda att ta på stort allvar. Så kan vi ju inte ha det.

Varför är det så få som nämner möjligheten att det är för att skolan inte fått chansen  att utvecklas fullt ut för att möta dagens unga, på det sättet som passar dem, som kan vara orsaken?

Varför har vi inte satsat allt på att hitta ett sätt som passar tjugohundratalets Sverige? Varför är det så få som nämner den förklaringen? Varför envisas vi med att försöka lösa dagens problem med gårdagens lösningar?

Om jag har rätt. Att orsakerna till att resultaten i undersökningar som PISA sjunker är att skolan, tyvärr, kommer längre och längre ifrån samtiden. Och då självklart ännu längre ifrån framtiden. Då måste vi banne mig sätta fart. Om detta vill jag läsa i tidningen i morgon. Hur vi diskuterar nya sätt att lösa nya utmaningar.

Men, jag är rädd att inte heller morgondagens blad kommer att handla om detta. Ibland känns det som om framtiden inte finns.

Gör skolan årskurslös istället!

Att lägga till ett år i slutet av grundskoleutbildningen skulle kunna vara en tänkbar variant för att ge fler elever möjligheterna att få fullständiga betyg. Men, istället för att fortsätta att lappa och laga i ett föråldrat system är det nu dags att gå hela vägen.

Redan idag är skolan målstyrd, den ska individanpassas, alla ska ges det stöd de behöver och alla ska ges möjlighet att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling.

Redan idag kan en elev börja skolan ett år tidigare, man kan gå om eller hoppa över en årskurs, man kan få gå två år extra om man inte når målen och man kan få sluta skolan tidigare om man nått alla målen.

Varför inte gå hela vägen och för gott helt bryta med tankarna om att vissa kunskaper lärs i vissa årskurser. Det sitter djupt i folksjälen, trots att det idag bara är delvis sant; ”Vilken klass går du i lilla vän? Åh, femman, då håller ni på med…?”. TV-programmet ”Är du smartare än en femteklassare?” är det mest extrema exemplet. För det första är du inte ”smart” bara för att du är bra på frågesport. För det andra finns det inget centralt innehåll som pekar direkt på årskurs 5.

Nej, nu är det dags. Gör grundskolan årskurslös. Börja när du är mogen och sluta när nu är klar. Gå inte vidare i kursplanerna innan du bemästrat det grundläggande stoffet.

Att dela in eleverna så alla går i en årskursbunden ”klass” är en organisationsform som bara är bra för oss vuxna. Den ger oss möjlighet att fortsätta att organisera utbildning efter den industriella revolutionens idéer från 1800-talet istället för att låta det individualiserade, samskapande och nätverkande samhälle vi ser idag stå modell även för skolan.

Kursplanerna innehåller idag tydliga avstämningar med centrala innehåll och kunskapskrav i givna årskurser. Detta är bra på många sätt men det vore ännu bättre om de fungerade på ett sätt där ingen elev ”gick vidare” innan allt var klart på föregående ”nivå”. Som de idéerna som ligger bakom Kahn Academy – ”Mastery”.

Det kan vara tryggt för barn och unga att vara i en fast gruppering, i en klass. Men det kan ibland också vara en falsk trygghet. Det är inte säkert att det finns kamrater som funkar tillsammans med dig. En fast gruppering skapar kamp om roller, bygger hierarkier och kan vara själva grogrunden för mobbning och uteslutning.

Det finns andra sätt att organisera sig. Större arbetsenheter där grupperingarna är flexibla utifrån vilka som ska lära vad, på vilket sätt, när och tillsammans med vem.

Om en sådan organisation kombineras med tanken om att alla barn och elever är olika, lär och utvecklas på olika sätt och med en målstyrd lär- och kursplan utan koppling till årskurs behövs inga klasser och inga årskurser. Om vi dessutom bygger om skolorna så att de ger möjligheterna att jobba så här, istället för att styra in oss i föråldrade organisationsmönster så är vi på god väg mot min vision om framtidens skola.

Tävla inte mot maskinerna – tävla med dem

Snubblade idag över ett nytt begrepp, inom utvecklingen och tillämpningen av framtidens teknik. Detta var ”Augmented Intelligence”(AI)  – ”utökad” eller ”förstärkt” intelligens. Ett sätt att använda tekniken, inte för att ersätta dina tankar och kunskaper, utan för att förstärka dem.

Vad jag förstått så har världens bästa schackspelare gått från att vara en människa, till att vara en maskin till att nu vara människa och maskin i samarbete. Lite skönt faktiskt. Om någon trodde att robotarna var på väg att helt ta över. Kanske det finns en plats även för oss människor i framtiden… Eller som Andrew McAfee sa: (jag tror det var han) ”Jag är inte rädd för att datorerna ska ta över världen så länge min dator inte själv klarar av att känna igen och få kontakt med min skrivare”, eller något åt det hållet 🙂

Ett tydligt område för användning av AI är att länka samman all information och data som finns tillgänglig i dessa tider av ”Big Data” och ”Sakernas internet”. Detta lärde jag mig idag. Om man har en ny typ av sökmotor på internet (tänker jag mig att det kan beskrivas som) som inte bara söker upp allt som finns att läsa och se om ett visst ämne utan länkar samman dem genom att finna gemensamma författare, nyckelord, hänvisningar, teman etc. och sedan presenterar en tredimensionell bild av hur all data är sammanlänkad. Pekar ut de huvudsakliga delområdena inom ämnet och hur dessa hänger ihop och förhåller sig till varandra. Du kan snabbt få ett grepp om de olika delarna och om hur de är sammanlänkade.

Då har vi kommit ännu ett steg längre. Ett tag trodde jag att detta var en framtidskompetens som människan måste tillägna sig. Att kunna sortera, värdera och ordna information som man sökt fram på internet och omvandla den till ett underlag för nya tankar. Men, så verkar det inte vara. Även detta kan datorerna hjälpa till med. Tillsammans med datorn (”jobba med den, inte mot den”) kan du på ett ögonblick ta dig långt fram i processen från ett uppslag, ett hugskott, en idé till att skapa unika tankar och dra slutsatser som ingen gjort tidigare.

Denna kompetens finns hos vissa människor inom vissa för dessa personer olika områden. Dem vi kallar experter. De skapar snabbt överblick, ser samband, grupperar information. Snabbare än en person som inte är expert inom området. De kan sedan gå direkt på lösningen.

Lösningarna och innovationerna driver utvecklingen. Att samla in information, att skapa mening i informationen och datan och hjälpa dig att förstå omvärlden görs av maskinen, din vapendragare i världen. Du får hjälp att se sambanden med expertens blick. Innovationerna står du för (i alla fall än så länge…). Dina unika mänskliga erfarenheter och din intuition och dina känslor. Framtidskompetensen blir nu att samarbeta med maskinen. Helst med flera maskiner och med flera människor.

Ytterligare en ny kompetens att arbeta med, i framtidens skola. Långt, långt från griffeltavlan och bildbandet. Tider förändras.

Referenser: Sean Gourley, Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee

Källa: Internet – som oftast…

Lärarprofessionen och arbetslaget

På mina föreläsningar berättar jag ibland om utvecklingen av min (nu ”före detta”) skola och då lägger jag en hel del vikt vid att berätta om hur vi arbetat med att utveckla arbetslagens ansvar, deras arbetsformer och deras befogenheter.

Detta är min bild och min berättelse av hur utvecklingen av arbetslagsorganisationen utvecklade vår skolas kvalitet. Andra skolor kan ha gjort på andra sätt, andra kan ha kommit längre, eller kortare. Men detta är vad som hände hos oss, som jag såg det.

Jag brukar säga att svensk skola gått från att vara en organisation där individer (lärarna som solitärer) ledde gruppers (klassernas) lärande till att grupper (arbetslagen) leder individers (varje enskild elevs) lärande. Och att det är i denna nya organisationsform som det tydligast framträder vad som är en lärares profession, vad en lärare kan göra som inte vem som helst kan göra.

För oss handlade det om att låta arbetslagen få ett tydligt ansvar för en avgränsad grupp elevers utbildning och undervisning. Att vi gav lärarna i arbetslaget ett helhetsansvar för alla sina elevers totala kunskapsutveckling och deras utveckling i övrigt.

Jag har läst att ”ett arbetslag kommer att samarbeta om det de har gemensamt”. Har de ett gemensamt ansvar för elevernas totala utveckling är det detta de kommer att samarbeta om och att prata kring, hela tiden. Om de inte har ett tydligt gemensamt helhetsansvar för elevernas utveckling kommer de att samarbeta mer kring andra saker; tiderna för luciafirandet, fika till nästa föräldramöte, lärarnas (inte elevernas) schema etc. Inte för att detta är oviktiga saker, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar.

Det handlade också om att använda lärarens olika roller i arbetslaget. Dels interpersonellt; någon är bra på en sak, någon annan på något annat. Arbetsfördelning och intern organisation. Men också intrapersonellt. Inom varje pedagog finns flera uppdrag och kompetenser; ämneslärare och mentor/coach är två av dagens och framtidens lärares olika roller. Varje lärare, om ett arbetslag ska ta ett gemensamt ansvar, ska vara huvudansvarig (mentor) för en grupp av arbetslagets elever men även undervisa alla eleverna i arbetslaget regelbundet. Detta stärker ytterligare det gemensamma och delade ansvaret. Alla kan bidra i arbetet med utvecklingen för alla eleverna.

Om någon person eller grupp, i detta fall arbetslaget, ska kunna ta fullt ansvar för något måste de också få resurser till detta och befogenheter att fatta beslut om hur resurserna (lokaler, läromedelsinköp, IKT m.m.) nyttjas och utvecklas. De ska självklart också ”äga” så stor del som det bara är möjligt av sin egen schemaläggning (givet att det tyvärr oftast finns en del begränsningar i detta. Särskilda ämnessalar etc.) och ansvara för fördelningen av elever i olika undervisningsgrupperingar, fasta eller flexibla.

Dessa befogenheter kombinerat med att arbetslaget har ansvar för sina elevers hela utbildning och all undervisning gör att lokalanvändning, läromedelsinköp, schemaläggning m.m. utgår från deras elevers aktuella behov.

Skolledningens roll i detta var att skapa och upprätthålla gemensamma, yttre ramar för arbetslagens friutrymme. Tydliga ramar kring ett tydligt definierat friutrymme skapar trygghet.

Denna organisationsform gav incitament för en utveckling där undervisningen utgick mer och mer från eleverna. Detta som alternativ till den givna och fasta form för undervisning – som grundar sig i äldre organisationsformer – som devalverar lärarna till att bli leverantörer av en ändlös rad av lektioner. Säkerligen många bra lektioner men inte alltid med utgångspunkt i vad alla de eleverna som sitter framför dig just nu behöver, tyvärr. Inte för att läraren inte har vilja eller kompetens att göra detta utan för att organisationen och strukturen hindrar honom eller henne.

Lärarna samarbetar om undervisningen. Det är inte längre något främmande att vara med på varandras lektioner. Att vara två lärare i samma rum, eller att vara en lärare i två rum, när kollegan sitter och hjälper en mindre grupp av elever någon annanstans eller att vara tillsammans hela arbetslaget – elever och lärare. Det är inte längre främmande att tillsammans ständigt ändra ”schemat”, grupperingarna och planeringarna hela tiden. Efter hur verkligheten faktiskt utvecklas.

Lärarna pratar tillsammans om sina elevers kunskapsutveckling. Mentorerna följer upp hur det går för deras elever i alla ämnen, man pratar om hur undervisningen kan utvecklas för just den eleven i ett enskilt ämne. Ämneslärarna återkopplar till mentorerna. Elevernas utveckling är i fokus. Redovisningar och ”prov” är inte längre något som alltid görs lika eller samtidigt. Alla elever får en kontinuerlig ”bedömning för lärande”.

Det är i detta samarbete kring lärandet som lärarens yrkeskunskap framstår allra tydligast. När han eller hon – tillsammans med sina kollegor – ges ansvar för att eleverna, efter sina egna förutsättningar, ska ges de allra bästa möjligheterna att nå målen i alla ämnen börjar ett professionellt utvecklingsarbete för varje elevs lärande att ta fart. Lärarens pedagogiska kunskaper kombineras med ämneskunskaper och med samarbete med andra lärares liknande, men inte exakt lika, kompetenser.

Ett av de största hindrena för skolutveckling är förminskningen av lärarrollen till att imitera en sedan länge given form för hur en lektion ser ut.

Kraften i skolutvecklingen växer istället, enligt min mening och min erfarenhet, när professionella pedagoger får makten över att, utifrån läget för oss och våra elever ”här och nu”, skapa de bästa lärmiljöerna och lärsituationerna och vara ansvariga för att planera, genomföra, följa upp och utveckla undervisningen för varje enskild elev.

Fotnot:

I Lgr 80 står detta beskrivet, tydligt, under ”arbetsformer och arbetssätt”. Där beskrivs arbetsenhetens (arbetslagets) uppdrag och arbete ungefär som jag skriver ovan. Jag rekommenderar alla att leta upp denna bok, det är en upplevelse att läsa detta kapitel. 33 år har gått…

Livet efter IUP och åtgärdsprogram

Jag vet inte riktigt vad jag tycker.

De individuella utvecklingsplanerna med skriftliga omdömen ska tas bort, eller bara ges en gång om året. Åtgärdsprogram ska bara upprättas om elevens föräldrar begär det. Administrationen ska minska.

På ett sätt är det bra. Och de nya förslag som finns med fokus på mer framåtsyftande utvecklingssamtal och på att eleverna ska ges stöd direkt inom ramen för ordinarie undervisning är väl avvägda.

Men, det är något som gäckar mina tankar. Är detta vägen mot en skola med varje enskild elev i centrum för sitt eget lärande eller riskerar det att vara en väg mot en skola där det enda individuella beviset på din utveckling är betyg och provresultat? Är det fel att noga dokumentera varje barns kunskapsutveckling på ett formativt sätt? Det kanske är ogörligt, rent tidsmässigt. Men, är det dåligt?

Kanske är det dags för helt nya sätt att följa upp och dokumentera kunskapsutveckling. Ett sätt där det som eleven faktiskt lärt sig kan stå för sig själv och ett sätt där eleven själv är medansvarig för att det finns sparat. Att det man gjort och lärt faktiskt finns i verkligheten och inte bara som ett resultat på ett prov. I slöjden, bilden och i hemkunskapen är resultaten synliga. Hur är det i historia, biologi och moderna språk?

Jag tror att vi behöver fokusera mer på “kunskap i handling”. I min vision av framtidens skola finns allt som du gjort och lärt kvar som faktiska produkter. Ett hörnskåp, en maträtt, en berättelse men också en blogg, en film, en låt, ett filmat föredrag, en resa, ett träningsprogram eller en idé som löste ett problem.

Det är detta som ska dokumenteras och finnas till, i verkligheten, för eleven och läraren att samtala om. Processen bedöms och resultatet finns kvar. Lärarens och elevens gemensamma bedömning om hur det gått, vad eleven lärt sig, vad eleven (men också läraren) kan göra annorlunda och bättre nästa gång och hur eleven kan omsätta den förvärvade kunskapen i nya situationer. När eleven kan använda det den lärt sig till det som det är tänkt att användas till i verkligheten, och detta på något sätt kan sparas för eftervärlden. Då har vi något att prata om i undervisningen, i samtal kring lärandet och på utvecklingssamtalen.

Om alla får en chans att  åstadkomma faktiska resultat av det de gör och får fokusera både på det de är bra på och det som behöver förbättras behövs vare sig IUP eller åtgärdsprogram. Det behövs däremot ett delvis nytt sätt att arbeta där varje elevs utvecklingszoner är lärarens viktigaste planeringsunderlag och elevens arena. Det behövs också nya, mer verklighetstrogna sätt, att redovisa vad man lärt och nya, alltid moderna sätt att dokumentera och att göra det tillgängligt, för sig själv men även för andra. Detta bygger på att grunden i framtidens skola är ett elevaktivt arbetssätt där eleven hamnar i centrum för sitt eget lärande.