Entreprenöriellt lärande i särskolan

Är det möjligt att arbeta med entreprenöriellt lärande i grundsärskolan? Det är en fundering som jag och mina före detta medarbetare brottades med under ett par år. Men, kanske kom vi på någonting viktigt. Kan det vara så här?

Att grundsärskolan är entreprenöriellt lärande! Den är kunskap i handling.

Kunskaperna är inte särskilt betydelsefulla om de inte går att använda och om de inte handlar om mig och mitt liv. Är det viktigt att försöka minnas något som jag kanske aldrig kommer att använda mig av i verkligheten när det är en stor utmaning att klara av vardagliga sysslor som för många andra kan vara oreflekterade självklarheter?

Entreprenöriellt lärande är en undervisning som på ett medvetet sätt förstärker elevernas entreprenöriella kompetenser. Entreprenöriella kompetenser är olika för olika människor. För någon är de kompetenser som behövs för att klara vardagens och livets projekt. För någon annan är det kompetenser som krävs för att uppfinna och konstruera komplicerade maskiner. Kanske är det de kompetenser jag behöver för att själv kunna ta bussen till skolan. Alla är olika. Var går jag på bussen? När går den? Hur vet man det? Biljett? Kan jag sitta var jag vill? Vilka andra åker med, vet man det? Hur vet jag när jag ska kliva av? Hur vet busschauffören att han ska stanna, så jag kan kliva av? Vågar jag?

I det entreprenöriella lärandet i särskolan är det extra viktigt att eleven är i centrum för sitt eget lärande. Nyttan i att lära för någon annans skull är svag. Eller att lära för ett prov som jag snart glömt av att jag gjort. Kunskaperna och förmågorna handlar om mig och mina möjligheter att använda dem till min egen nytta. En glömd faktakunskap är bara ett irrbloss på vägen mot det som är viktigt på riktigt.

Och i grundsärskolan är kunskapen på riktigt, kompetenserna på riktigt. Kursplanerna beskriver verkliga saker som ska göras, tränas och läras. Entreprenöriellt lärande är ”learning by doing”. Träna på det som du ska använda kunskapen till. Matematiken är till för att kunna räkna pengarna jag får tillbaka när jag har handlat. Hemkunskapen är till för att förbereda mig för ett självständigt liv. Idrotten är till för att ge mig ett självförtroende som gör att jag vågar använda min kropp. Mina ben och mina armar.

Entreprenöriellt lärande handlar om att i verkliga och autentiska uppgifter möta omvärlden. Vi tränar på att gå och handla. Vi tränar på att åka tåg och buss. Ett studiebesök är för någon ett lärande av fakta, för någon annan är det ett möte med omvärlden och starten på ett nytt intresse och för en tredje är det en upplevelse av färger, lukter, material och former.

Jag brukar beskriva hela det entreprenöriella lärandet som ”att stimulera utvecklingen av de kompetenser som krävs för att utifrån ett behov komma på en lösning och sedan kunna se till att den förverkligas och blir till nytta, för mig eller för andra”.

Det handlar om helheter. Från idé till färdig lösning. Från behov till nyttan i en genomförd och lyckad handling.

Det är lunchdags. Jag är hungrig och jag vill gå och äta. Och så står det ju på schemat också, att nu är det dags. Att gå till matsalen själv. Att stå i kö och vänta på min tur. Att ta lagom mycket mat. Att hitta någonstans att sitta. Var sitter de andra? Att sitta och äta och prata tillsammans med mina kompisar, kanske ta om en gång. Att lämna in tallrik och bestick i disken. Tacka för maten och gå ut på rast med kompisarna. Ett entreprenöriellt projekt. Hela vägen från behov till lösningen och den upplevda nyttan!

Detta jobbar man med i grundsärskolan. Dag ut och dag in. Om och om igen. Kunskap som är viktig och som ska användas måste sitta ordentligt. Att se de små framstegens glädjeämnen. Självförtroenden som ökar. Glädjen i att klara av något man inte klarade av innan.

Lärarnas främsta planeringsunderlag är varje elevs nära utvecklingszon. Allt annat är meningslöst. Att planera lika för alla är dömt att misslyckas. Att planera för något som eleven bara klarar av med massiv hjälp från en vuxen är inte heller meningsfullt. Är det eleven som byggt hörnskåpet i träslöjden? Eller var det elevassistenten? Är det lärande?

Men, den där lilla och lite krokiga träbiten som var tänkt att vara en smörkniv. Det var jag som gjorde den. Det tog tid. Jag behövde hjälp. Jag kämpade med motoriken Men, jag gjorde den själv, något jag aldrig tidigare gjort. Jag utvecklades och jag lärde nytt.

Att kunna gå till idrottshallen själv. Ett projekt. Ta gympapåsen, klä på mig ytterkläderna, hitta rätt, komma fram, gå in… Kanske är det för svårt, men kanske är det också fullt möjligt. Om man får träna i små, små steg. Första gången som eleven prövade att gå hela vägen helt själv. Då stod det vuxna, lärare och elevassistenter, utplacerade längs vägen, bara sådär råkade de stå där och såg ut att göra något viktigt, något annat än att visa vägen. Om någon skulle gå lite vilse. Sedan, en dag, efter mycket träning. Behövdes det inte. Friheten i att kunna gå själv till idrotten. Jag behöver ingen. Jag klarar det själv.

Den slutsats jag dragit av arbetet med entreprenöriellt lärande i grundsärskolan är att det bara är det som finns. När kunskapen är som nyttigast i själva handlingen. När förmågan att använda en särskild kunskap är något som behöver tränas om och om igen. När målet är att kunna leva ett självständigt liv. Då är det entreprenöriellt lärande.