Om huvudmannaskapet – igen

Jag har flera gånger tidigare skrivit om en av de största vattendelarna i svensk skoldebatt; frågan om huvudmannaskapet. Stat eller kommun?

Att jag själv inte tror på ett statligt huvudmannaskap har jag framfört många gånger. En av de största anledningarna, enligt min syn på det hela, är blotta omfattningen av den organisationsförändring som skulle krävas. En ny myndighet som skulle bli landets överlägset största skulle behöva bildas, alla landets kommuner skulle behöva göra kraftiga förändringar i sina organisationer och det skulle kräva en gigantiska skatteväxling mellan stat och kommun. Om detta har jag skrivit mer utförligt i den här bloggtexten. (Och då kvarstår ju även frågan om hur man ska lösa frågan kring friskolorna, hur passar de in i en förstatligad skola).

Nåväl, vad är det jag vill säga idag då? Jo jag har ett kreativt förslag (som jag också delvis skrivit om tidigare – här): Utveckla lagstiftningen och det statliga ansvaret så att nuvarande huvudmän (kommuner och enskilda) får bättre stöd och att vi löser utmaningar och problem tillsammans.

Denna idé bygger på tre grundläggande punkter:

  1. Lagstifta om miniminivåer för resurserna till kommunernas skolor, komplettera med ett socioekonomiskt grundat extra tillägg för att kompensera för olikheter i elevernas förutsättningar (ja, ungefär som Skolkommissionen har som ett av sina förslag)
  2. Lagstiftaren bör ge tydligare instruktioner och mer direkt stöd till huvudmännen. Istället för att sätta upp diffusa mål, garantier och lämna allmänna råd.
  3. Ändra myndighetsstrukturen – ta bort inspektionsidén som den ser ut idag och slå samman skolmyndigheterna till en, med ett gemensamt uppdrag – att ge stöd till huvudmännen, att värna likvärdighet och att bidra till en utveckling grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Lagstifta om resurserna

Jag tycker inte att det borde vara så konstigt. Räkna ut en rimlig miniminivå för resurserna per elev och lagstifta om denna. Sedan får kommunerna helt enkelt budgetera utifrån denna. Framförallt ska detta avse de kostnader som är direkt kopplade till undervisningen; lärare, elevhälsa, läromedel etc. Helt enkelt; hur många elever bör det vara per lärare, hur mycket elevhälsa ska man ha för ett visst elevantal, SYV, rektor m.m.

Kostnader för lokaler, skolskjutsar, skolmåltider etc. är lämpliga för huvudmännen att fortfarande bära ansvaret för. Detta är det stora friutrymmet och ansvaret för kommunen som huvudman; att organisera för sin kommuns infrastruktur och organisation för utbildningsväsendet. Eventuella olika förutsättningar för detta kompenseras, vad jag kan förstå, redan till del av det kommunala utjämningssystemet. Det är ett lämpligt ansvar för den kommunala demokratin att besluta om. För dessa beslut krävs lokalkännedom och politiska prioriteringar (vilka skolor som ska finnas – och var, till exempel). Sedan uppstår ju då en intressant utmaningen att ta tag i lokalt. Att hitta en organisation som både uppfyller de lokala önskemålen om organisatorisk struktur (antal skolor, deras geografiska placering, skolstorlekar, vilka årskurser etc.) och som samtidigt möter de statliga miniminivåerna för lärartäthet, tillgång till elevhälsa etc.

Utöver dessa grundresurser, som kommunerna ju står för, finansierade främst via kommunalskatten, ska staten bidra med ett socioekonomiskt tillskott, grundat i kommunernas olika förutsättningar. Ungefär såsom Skolkommissionen redan föreslagit.

Utifrån dessa resurser och kommunernas beslutade skolorganisation beslutar sedan rektor om sin skolas inre organisation, precis som idag.

Ge instruktioner!

Jag har jobbat en hel del med implementering av olika delar av skollagstiftningen i mitt nuvarande jobb. Det jag slås av, nästan hela tiden, är den tämligen mystiska idén om tron på att det ska finnas en vinst i att alla ska gissa sig fram. En ny paragraf i skollagen. Läs diverse förarbeten, om det finns några, fundera på er kammare och lös sedan uppgiften själva… Jag vet att detta är en grundläggande konstruktion för hur vårt land styrs i mångt och mycket men det har ju visat sig inte fungera i skolan. Inte om det ska bli bra och likvärdigt överallt. Jag inser att också att lagstiftning ser ut och går till på ett visst sätt. Men, det är där som de statliga skolmyndigheterna kommer in i bilden.

Istället för att som nu, i efterhand, korrigera kommunernas och rektorernas tillämpning, genom inspektioner och allmänna råd som kommer flera år efter en lag har stiftats måste det gå att i förväg eller senast samtidigt komma med instruktioner om hur huvudmän, rektorer och skolor ska tillämpa lagförändringen.

Jag står också bakom idén om att mycket utveckling och utformning av arbetssätt bör göras nerifrån och upp, inte uppifrån och ner. Men, det handlar om att hitta rätt nivå för detta. Bara ett exempel: Det är vanligt att kommuner får kritik från Skolinspektionen för att man inte följer upp resultaten i verksamheterna i tillräcklig omfattning. Men tala då istället om redan från början vilka resultat som ska följas upp och hur! På vilket sätt skulle svensk skola bli bättre av att lagstiftaren inte talar om detta från början, utan istället lämnar det fritt för huvudmännens egna idéer – och istället sedan ger kritik när man missat något? Ofattbart. Bara som ett exempel; det finns massor. Det handlar inte om att toppstyra allt. Det handlar om att hitta rätt detaljnivå för styrningen.

Ny myndighetsstruktur

Enkelt uttryckt: Slå samman nuvarande skolmyndigheter till en.

En annan viktig förändring är att ändra Skolinspektionens roll. Istället för att vara felletare i det enorma fält av egna tolkningar och tillämpningar som skollag, förordningar och läroplaner idag ger möjlighet till. Se till att det finns instruktioner för hur skolorna och huvudmännen ska utföra sina uppgifter (se ovan). Följ sedan upp att alla följer dessa. Se dessutom till att alla huvudmän dessutom når upp till de resursnivåer som lagstiftats om (se ovan). Följ sedan upp verksamheternas resultat (vilka det är har också beslutats gällande för alla (se ovan))

För det som händer sedan blir intressant. Om en huvudman följer alla lagar, instruktioner och regler men inte når tillräckligt bra resultat – vad händer då? Jo, då måste huvudmän rektorerna tillsammans med den nya skolmyndigheten försöka finna ut vad det är som gör att det inte fungerar och vad som ska göras annorlunda. Detta skapar inte bara kunskap i huvudmannens organisation utan även i den statliga skolmyndigheten. Om sedan ett antal huvudmän möter samma problematik så kan detta ge upphov till nya instruktioner, lagparagrafer och till förändringar i statens resursfördelningsreglering.

Till detta arbete kopplas självklart forskningen och även lärarutbildningarna. Vad fungerar i skolorna – vad är det som gör att det fungerar bra? Vad fungerar inte – vad kan vi göra åt det? Forskarna och universiteten får praktikgrundade, väl belagda och omfattande uppslag på viktig forskning. Lärarutbildningarna kan ständigt utvärdera, utveckla och anpassa sina utbildningar så att blivande lärare är kunniga om nuvarande praktik, dess instruktioner och dess resultat. De kan också bli utbildade i vad som fungerar och varför, vad som visat sig inte fungera och gärna, om det är möjligt, varför?

Avslutning

Nå, är det här så mycket nytt då? Jag har själv skrivit om ganska mycket av detta tidigare och Skolkommissionen lämnar en del förslag i samma riktning. Men, mitt nya bidrag är en tänkt utvecklingsspiral som skulle kunna få hela det svenska skolsystemet att utvecklas tillsammans och samtidigt lära sig av sin egen praktik.

  1. Bestäm nationellt hur vi ska göra – på lämplig detaljnivå.
  2. Gör det!
  3. Följ upp att det görs enligt instruktionerna.
  4. Om det görs rätt, men inte ger önskade resultat; forska och utveckla
  5. Om detta inte räcker: förändra instruktionerna, förändra lärarutbildningarna
  6. Börja om på punkt 2.

 

Annonser

Värdegrundsarbete är undervisning

Värdegrundsarbete är en av kärnorna i det undervisningsuppdrag som läroplanerna ger oss. Egentligen är detta ganska tydligt – och det handlar inte om något som sker utanför den vanliga undervisningen, eller ens på särskilda lektioner.

Skolverket beskriver huvudingredienserna i det som ska ”förmedlas och gestaltas” i denna del av undervisningen enligt följande:

  • människolivets okränkbarhet
  • individens frihet och integritet
  • alla människors lika värde
  • jämställdhet mellan könen
  • solidaritet mellan människor

Läroplanen för grundskolan (Lgr11) säger dessutom att det ”i all undervisning” ska anläggas ”vissa övergripande perspektiv” (ss. 9-10). Dessa är:

  • historiskt perspektiv
  • miljöperspektiv
  • internationellt perspektiv
  • etiskt perspektiv

Dessutom vimlar ju kursplanerna av centrala innehåll som knyter an till detta. Och, så ska ju all undervisning ”vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” (SL SFS 2010:800 1 kap § 5). Då tänker jag också på Gapminders Ola Roslings begrepp Factfullness, som jag tagit upp tidigare. Åsikter framförs bäst underbyggda av fakta…

Ok – finns det något ämne som inte berörs av detta? Det är nog inte konstigare än så här. Följ läroplanen och undervisa enligt ovanstående.

När man betraktar samhällets, debattens och politikens samtida utveckling är det svårt att tycka att vi arbetat för mycket med detta…

Det finns ju flera olika ingångar i detta. Ibland hör jag att värdegrundsarbetet är något som ligger ”utanför” undervisningen, ett merarbete. Ibland hör jag att det materialiseras i särskilda lektioner; ”livskunskap”, ”EQ” och liknande. Visst. Men då tror jag att man delar upp det i två delar som egentligen inte kan särskiljas. Självklart ska alla elever få stöd i att utveckla ett sätt att bemöta andra människor som står i överensstämmelse med värdegrunden. Men det ska grundas i kunskaper om demokratin, alla människors lika värde och om vårt samhälle. Sedan är ju denna del i arbetet också en stor del i den ”fostran” (Lgr11, s. 9) som skolan och elevernas vårdnadshavare ska samarbeta kring, det är aldrig ensamt den ene eller andres ansvar.

Det är också viktigt att visa att värdegrunden är ”sann”. Skolan och dess personal måste själv agera i överensstämmelse med värdegrunden. Skolverket uttrycker det så bra och tydligt: Det handlar att lära OM värdegrunden, men också GENOM densamma.

Skolan ska också arbeta för att motverka kränkande behandling och diskriminering genom ett målinriktat arbete (SL SFS 2010:800 kap. 6). Min bedömning (och erfarenhet) är att om arbetet med värdegrunden enligt ovan görs så som jag beskriver är den största delen av det målinriktade arbetet redan gjort, och grunden för det åtgärdande arbetet (som rimligen kan beskrivas som tydligt kopplad till ”fostransuppdraget”) är lagd.

Så, är det egentligen så konstigt? Undervisa enligt läroplanen inom demokratiska arbetsformer. Samarbeta med hemmen om barnens utveckling till ”ansvarskännande individer och medborgare” (SL SFS 2010:800 1 kap. § 4). Detta ger en skola där eleverna får goda möjligheter att ”inhämta och utveckla kunskaper och värden” (ibid.).

 

En statlig skola – vad innebär det egentligen?

I skoldebatten är frågan om skolan ska vara kommunal eller statlig ständigt närvarande. Jag tycker på många sätt att den tyvärr är kraftigt förenklad. För det första har grundskolan eller de tidigare skolformer som motsvarar denna aldrig varit helt statliga. (Så slagorden om att ”återförstatliga” skolan är därmed helt enkelt inte korrekta. Driften av grundskolan och dess föregångare har alltid varit ett delat ansvar mellan stat och kommun – och en gång även kyrkan, för den delen.) Detta innebär att ett förstatligande av skolan skulle vara ett experiment helt utan förebild i Sverige. Det finns faktiskt ingen som vet om det skulle fungera bättre än den organisation som gäller idag. Förslaget bygger därmed på åsikter, inte på fakta. Och det skulle vara ett experiment i megaformat (mer om detta nedan).

Dessutom tycker jag att förespråkarna av den statliga skolan alltför lite beaktar den nuvarande organisationsformens roll i vårt lands styrsystem. De stora leverantörerna av välfärdstjänster såsom vård, skola och omsorg är kommuner och landsting. Denna decentralisering är en grund i det svenska samhällsbygget med ett omfattande lokalt politiskt inflytande på de offentliga tjänster som allra närmast berör invånarna. Detta är ett av mina argument för att bibehålla det kommunala huvudmannaskapet. Den grundläggande demokratiska idén om att beslut ska fattas så nära dem som berörs som möjligt.

Mitt andra huvudargument mot att skolan förstatligas är att omfattningen av den organisatoriska förändring som skulle krävas för att göra skolan helt statlig, det vill säga att det ansvar som i dag tas av kommunerna som huvudmän helt förs över till staten, är så enorm i sin omfattning att riskerna med detta omöjligt kan stå i proportion till de vinster som eventuellt kan uppstå.

Vi ponerar att det är grundskolan och gymnasieskolan (och därmed rimligen även förskoleklass, fritidshem, grundsärskola och gymnasiesärskola) som i första hand är föremål för tankarna kring ett förstatligande. Detta skulle då innebära följande (utifrån vad jag kunnat utläsa och räkna ut från offentlig statistik):

  • Att (i runda tal) fler än 100.000 kommunalt anställda lärare skulle få en ny arbetsgivare. (Källa: Skolverket. Det är dock svårt att räkna ut en exakt siffra, bl a beroende på att lärare kan arbeta i flera skolformer samtidigt). Till dessa kommer sedan andra personalkategorier, som elevhälsa och elevassistenter, till exempel.
  • Att en ny myndighet skulle startas, som då skulle anställa dessa fler än 100.000 personer. (Som jämförelse så har polisen, den idag största myndigheten, ca 30.000 anställda).
  • Denna nya myndighet behöver sedan ”ta över” eller nyanställa ”kringpersonal”; administratörer, ekonomer, HR-personal, chefer, IT-specialister, vaktmästare etc. Hur många? Svårt att säga; minst 10.000 personer troligtvis… (en administratör på varje skolas expedition blir sammanlagt ca 5.000 personer).
  • Den nya myndigheten måste ju också skaffa lokaler att bedriva sina skolor i. Frågan är hur? Kommunerna äger ju oftast dessa idag (själva eller via kommunala bolag) och det finns ca 5.000 kommunala skolor i Sverige (källa: Skolverket). Kanske kan staten köpa dem av kommunerna. Jag kan inte alls räkna ut säkert vad detta skulle kosta men det rör sig säkerligen om flera hundra miljarder kronor. (Om varje skola i genomsnitt kostade 50 miljoner (vilket nog är lågt räknat, jämfört med vad det kostar att bygga nya skolor) skulle totalsumman bli 250 miljarder).
  • Sedan ska denna myndighet finansieras. De resurser som skulle föras över från kommunerna till staten uppgår till ca 150 miljarder kronor per år (då även inräknat de bidrag som kommunerna betalar ut till de fristående. Källa: Skolverket). En del av detta utgörs förvisso av statsbidrag idag, svårt att säga exakt hur mycket, men det är en mindre del.
  • För att göra detta krävs vad jag kan förstå en s.k. skatteväxling. Kommunalskatten skulle behöva sänkas uppskattningsvis med ungefär 6-7 kr (beräknat utifrån Lerums kommuns kostnader och skatteintäkter) och denna skatt skulle istället tas ut av staten. Dock finns idag ingen statlig skatt på inkomster som alla inkomsttagare betalar. Så hur detta skulle gå till, vilken statlig skatt som kommunalskatten skulle växlas över till, kan jag inte räkna ut.
  • Ok – när den här växlingen är gjord kommer nog de flesta av Sveriges 290 kommuner att behöva organisera om sig. Grundskolan och gymnasieskolan kan motsvara ca en tredjedel av en kommuns verksamhet. Detta betyder att en betydande del av den personal i de kommunala förvaltningarna som arbetar med ekonomi, personal, fastigheter, IT, HR-frågor etc. behöver sägas upp, när en stor del av arbetsuppgifterna och skatteintäkterna som bekostar dessa försvinner. Troligen skulle många kommuner därmed behöva göra förändringar sin förvaltningsstruktur och även i sin politiska organisation (eventuella ”skolnämnder” och liknande försvinner ju).

Sammanfattningsvis kan jag inte tro att de högst eventuella fördelar som en statlig skola skulle innebära för eleverna kan motivera omfattningen på de organisatoriska förändringarna som beskrivs ovan eftersom, som nämns inledningsvis, vi faktiskt inte har en aning om det kommer att fungera. Eftersom det aldrig varit så här tidigare.

(Ni får ta alla siffror med en viss nypa salt. Det är svårt att räkna ut sådant här helt exakt bara genom att ”googla” fram statistik. Men storleksordningarna ska stämma.)

Dags för en verklig karriärtjänstreform

Om läraryrket ska bli attraktivare för blivande lärare, alltså för de som sitter och funderar på vilken högskoleutbildning och framtida yrkeskarriär de ska välja, så tror jag att karriärmöjligheter faktiskt kan vara en viktig beståndsdel. Jag tror inte att det är lika lockande att se framför sig att göra ungefär samma arbetsuppgifter under ett helt yrkesliv, med ”bara” löneökningen som ”karriär”, som att få möjligheter att få söka nya tjänster med utökade ansvar och med detta även få en högre lön. Hur givande än läraryrket är, vilket ju de som provat vet. Jag tänker mer på de som ska välja att bli lärare, de vill kanske ha något mer att sträva efter, om de väljer läraryrket. Men, självklart kan jag ha fel. Detta är bara en tanke, en idé.

Individuell lönesättning är ganska bra på flera sätt, är min erfarenhet, även om det är väldigt svårt att tillämpa. Men det kan heller inte vara hur stor spridning som helst mellan högst och lägst, det är inte bra för det kollegiala samarbetet, om inte annat. Det vi ser idag, med statligt finansierade lönepåslag grundade i bedömd skicklighet, kan inte vara förändringar som leder oss åt något bra håll. Vi hör redan att lärare säger upp sig i frustration och jag tror också att jag hört, om det inte hänt ännu kommer det nog snart som ett brev på posten, att föräldrar vill ha en särskilt skicklig (helst också förste-) lärare till sina barn…

Det som gjorts hittills är halvmesyrer. Dags att genomföra en verklig karriärreform.

Det är dags att överge den ”platta” organisationsidén och inrätta permanenta karriärtjänster med tydliga befattningar där andra ansvar än undervisning ingår (men bara till del av tjänst, huvuduppdraget ska fortsatt vara undervisning). Dessa övriga uppdrag och ansvar ska vara tidsatta och motsvara en tydligt specificerad minskning av undervisningstiden per vecka.

Exempel skulle kunna vara 1:e-lärare med utvecklingsuppdrag, ämnesansvarig lärare eller arbetslagsledare. Dessa ska kunna finnas på alla skolor (utom de allra minsta kanske), i förhållande till elevantalet, och ha samma förutsättningar på olika skolor, i olika kommuner. Lägg därtill specialpedagogtjänster, biträdande rektorer, lektorer och slutligen rektorstjänster så finns det ett urval av befattningar att ”sträva” efter om man som lärare, efter ett antal år vill ”komma vidare”. Det är också viktigt att det ställs högre kompetenskrav (ex. Master, Lic, FD, skolledarutbildning…) på karriärtjänsterna och att de automatiskt förflyttar en till en ny lönebox (eller vad det kan heta i olika kommuner). Tjänsterna ska sökas öppet, i konkurrens. Den individuella lönesättningen kvarstår, men ”inom” de olika befattningar och då kanske inte med riktigt lika stora skillnader mellan lärare med samma utbildning, ansvar och arbetsuppgifter som man kan se idag.

En bra ingångslön och en bra introduktionsperiod är andra beståndsdelar i min bild. Kanske, som någon föreslog men minns inte vem, någon form av ”AT-lärare”, med efterföljande tilldelning av legitimation; efter examen och godkänd allmäntjänstgöring under ett år. Då kommer också den första lilla automatiska löneökningen…

Detta innebär också att det inte alls betyder att man är oskicklig bara för att man inte är förstelärare eller fick ta del av något statligt lönelyft. Alla lärare ska vara bra och att fortsätta att vara ”vanlig” lärare ska vara ett val man gör; att man vill fortsätta att arbeta uteslutande med undervisning. För att man trivs, är stolt över sin yrkeskunskap och tycker att jobbet är stimulerande. Det får inte betyda att att man är någon form oskicklig lärare eller ”sistelärare”.

Ytterligare en positiv effekt av min strålande idé är att det blir en mer naturlig karriärväg fram till att bli rektor (om nu någon går runt och drömmer om det…), där man kan ta det lite mer stegvis. Detta skulle då även kunna påverka möjligheterna att bemanna rektorstjänster i framtiden – det är inte bara lärare det är brist på.

Dessutom löser det den eviga frågan varför inte fortbildning automatiskt lönar sig i pengar. Individuell lönesättning bygger på output, inte input och därför finns det inte någon direkt koppling mellan utbildning och lönenivå. Med ett karriärtjänstsystem liknande mitt förslag kopplas karriärtjänster till högre utbildningskrav men då också till en högre lön.

Pengarna som ska in i detta system är till att börja med de som idag går till nuvarande karriärtjänster och till LLL.

Ok. Det finns säkert massor med argument mot detta. Jag väntar med spänning.

Betyg och legitimation

Det florerar många nyheter i media, åsikter och tankar kring vem som ska eller som får sätta betyg i skolan. Kopplat till legitimationskravet för lärare. Tyvärr finns det några felaktiga föreställningar som bitit sig fast i debatten.

Här är ett försök att beskriva hur man bör tänka utifrån lagstiftningen.

Lärarlegitimationen

Legitimationskravets huvudsyfte är inte att bestämma vem som får besluta om betyg. Så låter det ibland. Legitimationen styr istället i första hand rätten att få bedriva undervisning och att få anställas utan tidsbegränsning.

Skollagens 2 kap.

13 § Endast den som har legitimation som lärare eller
förskollärare och är behörig för viss undervisning får
bedriva undervisningen.

20 § Endast den som har legitimation får anställas som lärare
eller förskollärare i skolväsendet utan tidsbegränsning.

(Det finns några formella undantag för vissa kategorier lärare, jag lämnar dem därhän, för de är väl kända för dem det berör.)

Observera att det är huvudmannen som formellt anställer personal. Att rektor och förskolechef sedan fått detta delegerat till sig fråntar inte huvudmannen sitt ansvar. Det bör alltså finnas riktlinjer och uppföljning kring att anställningar sker på ett korrekt sett av de som fått ansvaret delegerat till sig. Inte minst om man anställer icke legitimerade lärare (se mer nedan).

Undervisningen

Det är alltså bara legitimerade, behöriga lärare som får bedriva undervisning. Men, om det inte finns någon att få tag på, då? Undervisning måste ju fortfarande ges till eleverna.

Först och främst kan man låta en lärare som har legitimation, men inte rätt ämnesbehörighet, undervisa. Denne får sätta betyg själv (mer om detta senare).

Men annars; då får man anställa en lärare som inte har legitimation – tidsbegränsat, OBS! – men man kan inte anställa vem som helst. Detta är något som jag tycker nämns för lite. Man får faktiskt inte bara ”ta någon från gatan”, som vi skojar om ibland. Det finns krav på kompetens ändå. (Sedan vet jag hur svårt det kan vara att hitta någon ibland, självklart. Jag har ju varit rektor ganska länge…)

Skollagens 2 kap.

18 § Om det inte finns någon att tillgå inom huvudmannens
organisation som uppfyller kraven enligt 13 § eller om det
finns något annat särskilt skäl med hänsyn till eleverna eller
barnen, får en annan lärare eller förskollärare bedriva
undervisningen. En sådan lärare eller förskollärare ska
1. vara lämplig att bedriva undervisningen, och
2. i så stor utsträckning som möjligt ha en utbildning som
motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande.

En person som avses i första stycket får bedriva undervisning
under högst ett år i sänder.

Det framgår tydligt att den som anställs istället för en legitimerad lärare ska vara lämplig och ha någon form av utbildning som bedöms vara tillräcklig för att kunna undervisa. Ämneskunskaper är självklart ett grundläggande krav. Observera också att det står ”och”. Det räcker alltså inte bara att vara ”lämplig” eller att ”bara” ha en adekvat utbildning.

Om dessa krav är uppfyllda så får denne lärare bedriva undervisning, under en begränsad tid. Och med undervisningen följer att man i förekommande fall även ska besluta om betyg.

Betygsättningen

Det är alltså den eller de som bedriver undervisningen som ska sätta betyg, oavsett om de är legitimerade eller inte.

Skollagens 3 kapitel

16 § Betyg ska beslutas av den eller de lärare som bedriver
undervisningen vid den tidpunkt när betyg ska sättas.

Kom då ihåg att den icke legitimerade läraren som anställdes ska vara lämplig och ha en rimlig utbildning. Läraren ska alltså ha kompetens nog att genomföra undervisningen i enlighet med författningarna, precis som en legitimerad lärare hade gjort. Om detta inte fungerat blir det svårt att ordna en rättssäker betygsättning. Men, då är inte problemet regleringarna kring legitimation kontra betyg utan att en lärare som inte klarar av jobbet, alternativt inte fått tillräckligt mycket stöd, har anställts och tillåtits bedriva undervisning.

Ytterst ansvarig för att besluten om betyg fattas på ett riktigt sätt är alltid rektor (dock kan inte rektor ifrågasätta en bedömning och ändra ett betyg av den anledningen).

Om en icke legitimerad lärare anställs bör rektor omgående se till att denna blir tydligt introducerad i bedömning, dokumentation och betygsättning (och mycket annat självklart). Sedan finns det ju icke legitimerade lärare som under längre tid har tillägnat sig stor erfarenhet av läraryrket, och detta innefattar säkerligen ofta goda kunskaper även om betygsättning.

Skollagens 3 kapitel

14 § Rektorn ska se till att betyg sätts i enlighet med denna
lag och andra författningar.

Men, rektor kan inte själv besluta om betyg mer än i vissa undantagsfall. Under denna länk finns en bra artikel som reder ut alla missförstånd som florerat kring detta.

Men, då så: Om den undervisande läraren inte är legitimerad. Vad händer då?

Först och främst är det viktigt att minnas att rätten att självständigt besluta om betyg inte är kopplat till behörigheten utan till legitimationen. En lärare som är legitimerad men för tillfället undervisar i något ämne hen inte är behörig i får besluta om betyg själv (som redan nämnts ovan). En icke legitimerad lärare som är ämnesbehörig får däremot inte besluta om betyg själv. Tanken bakom detta, om jag förstått lagstiftarens intentioner rätt, är att betygssättning och bedömning anses vara en ”allmän” kompetens som följer med lärarutbildningen, yrkesutövningen och legitimationen och inte direkt är kopplad till ämneskunskaperna. Detta kan man självklart fundera över, men så är det.

Om den undervisande läraren inte har legitimation så gäller följande:

Skollagens 3 kapitel

(16 § forts.) Om läraren eller lärarna inte är legitimerade, ska beslutet
fattas tillsammans med en lärare som är legitimerad. Kan
dessa inte enas ska betyget beslutas av den legitimerade
läraren under förutsättning att han eller hon är behörig att
undervisa i det ämne som betyget avser. I annat fall ska
betyget beslutas av rektorn.

Då ska alltså betyget sättas tillsammans med en annan lärare (legitimerad sådan). Inte av någon annan, som jag hör ibland.

Det är av yttersta viktigt att den undervisande (men icke legitimerade) läraren bedrivit en undervisning och byggt upp ett solitt och dokumenterat bedömningsunderlag som hen kan beskriva och diskutera med den legitimerade läraren, som då i första hand (enligt min bedömning) ska bedöma att bedömningen är korrekt underbyggd och att resonemangen bakom betygsättningen är i enlighet med författningarna – inte på egen hand sätta sig och bedöma varje elev på nytt.

Om de två lärarna är oense beslutar dock den legitimerade läraren, om hen är behörig i ämnet. Detta är intressant. Plötsligt blir behörigheten viktig. Av detta drar jag slutsatsen (men jag vet inte säkert) att lagstiftaren ser framför sig att den icke legitimerade läraren i normalfallet har goda/tillräckliga ämneskunskaper (annars bör den ju inte undervisa alls i ämnet, se ovan) och att om det då uppstår tveksamheter, alltså att lärarna inte kommer överens, krävs det mer djup kunskap om bedömningsfrågorna mer specifikt kopplade till ämnet och då är det viktigt att den medbedömande läraren också har ämneskompetens. I annat fall beslutar rektor (hur hen nu ska kunna klara av att göra detta i alla ämnen…).

Så här skriver Skolverket om medbedömarens roll:

Den legitimerade läraren behöver inte delta i undervisningen eller samla in eget bedömningsunderlag. Vid betygssättningen utgår lärarna i samtalet framförallt från en sammanfattande dokumentation som summerar de kunskaper eleverna visat i olika bedömningssituationer. Detta ställer krav på den sammanfattande dokumentationen och rektorn har ett ansvar att skapa förutsättningar för och stödja lärarna i arbetet med att utveckla effektiva rutiner och former för dokumentation. Den legitimerande läraren går inte i god för sin kollegas arbete i sin helhet utan intygar att betyget kan motiveras utifrån den sammanfattande dokumentationen och annan information om elevens kunskaper som har diskuterats vid samtalet. 

Sammanfattning

Min bild är att skolorna, huvudmännen och rektorerna tyvärr för ofta tänker på och hanterar dessa frågor för sent. Jag får också intrycket av att detta delvis beror på att man för mycket tittar på legitimationsfrågan som något som är viktigast just i förhållande till betygsättningen. Som nämndes inledningsvis är dock inte legitimationens huvudsyfte att styra vem som får sätta betyg. Betygen sätts i slutet på terminen – och därmed börjar man fundera på detta i slutet av terminen… Man verkar glömma lite att de stora frågorna att jobba med är först anställningen och sedan – framförallt – undervisningens genomförande, i de fall det saknas en legitimerad lärare.

Följande punkter är enligt mig viktiga att beakta, för att ”systemet” ska fungera, utifrån ovanstående resonemang:

  • I rekryteringsprocessen är det viktigt uppmärksamma de ”behörighetskrav” som finns även för ”obehöriga” lärare (se ovan) och noggrant undersöka den sökandes kunskaper kring undervisningen kopplat specifikt till bedömning och betygssättning.
  • För att på så sätt kunna planera för en lämplig introduktion och ett lämpligt kontinuerligt stöd.
  • Att den lärare som ska vara medbedömare får veta om detta uppdrag redan när den icke legitimerade läraren anställs.
  • Att den lärare som ska vara medbedömare får tid avsatt till att (utifrån bedömningen av behovet enligt punkt 2 ovan) kunna stötta den icke legitimerade läraren i dokumentations- och bedömningsfrågor.
  • Att det avsätts tid att i god tid innan sista dag för betyg ha ett möte mellan läraren och medbedömaren att gå igenom betygssättning och det underlag som använts. I god tid för att eventuella frågetecken ska hinna hanteras innan det är för sent.
  • Att rektor – om det visar sig att undervisningen inte fungerar beroende på för stora kompetensbrister hos en icke legitimerad lärare – tidigt ingriper för att lösa den uppkomna situationen. Det är för sent att upptäcka detta och göra något åt det kvällen innan betygen ska skrivas under… Då hamnar den medbedömande i en ohållbar situation.

Slutligen, en liten fråga bara. Om det är ett så stort problem att en legitimerad lärare ska bistå i betygssättningen som det ibland framställs i debatten – hur stort var inte problemet då tidigare? När obehöriga (som det hette då) lärare satte betyg helt själva, efter eget gottfinnande, ofta utan stöd. Var inte det ett ännu större problem? För eleven.

Villfarelser och factfullness

Jag minns ett ärende i kommunfullmäktige i Alingsås. En motion skulle behandlas. Det var ett förvisso välment förslag som skulle förbättra en specifik del i miljön i vår kommun. Förslagsställarna fick motargument från en annan fullmäktigeledamot som var forskare, med just detta som sitt expertområde. Hen hade mycket noggrant räknat ut att effekten av förslaget var mycket försumbar och tyckte istället att pengarna bättre kunde satsas på något annat, som skulle kunna ge mer effekt på miljön. Förslagsställarna gav sig dock inte. De ”tyckte” och ”kände” att det ändå var ett bra förslag. De yrkade bifall till motionen. Ändå.

Jag minns lektioner från min grundskoletid när vi skulle diskutera, debattera, argumentera (eller vad nu syftet var) om något. Vår lärare bestämde att några skulle vara för, och några emot. Sedan satt vi och kastade åsikter i ansiktet på varandra. Lärde vi oss något? Jag har absolut ingen aning, tror inte det. Vi fick förresten också lära oss att vi var på väg mot en ny istid (känns inte riktigt så idag, va?). Och att människan i framtiden kommer att födas utan ben, för att vi inte längre rör på oss lika mycket utan istället åker bil (om någon vill få förklarat varför detta aldrig kommer att hända hänvisar jag till Darwin). Detta var ”kunskap” som förmedlades av vår lärare.

En gång skrev jag på twitter att jag varit på ett möte om ensamkommande flyktingbarn. Direkt! Ett svar med länkar till sidor med ”fakta” om vad dessa ”egentligen” kostar det svenska samhället. En annan gång skojade vi om s.k. chemtrails, jag och Per. Också det på twitter. Pang! Fem länkar till Youtubeklipp där våra förvillelser skulle korrigeras av ”fakta”. Ytterligare en annan gång, när jag hävdade att vi skulle förhålla oss till de statliga myndigheternas rekommendationer rörande risker med strålning. Då fick jag veta att generaldirektören minsann var i maskopi med (och troligen även avlönad av) mobiltelefonindustrin. Konspirationsteorier kallas det, annars…

Vad är min poäng med dessa spridda exempel då? Från välmenta förslag som inte tål vetenskaplig granskning, till förvillelser och till rena galenskaper och konspirationsteorier.

Skolans kunskapsuppdrag och värdegrundsarbete behöver idag laddas med större och större delar av ”factfullness”. Ett begrepp myntat av Ola Rosling. Han skriver följande, på twitter, om begreppet: ”The stress-reducing habit of only carrying opinions for which you have strong supporting facts.”

Vi behöver arbeta mer med vetenskap och mer med att förstå vetenskapligt producerade fakta. Vi behöver utbilda eleverna i detta förhållningssätt, dag efter dag. Hur vetenskapen fungerar, att den inte har alla svar men hur den kumulativt bygger upp vår gemensamma kunskapsbas. Det finns en risk att ”tycker” och ”känner” får ett övertag på ”vet” och ”kan”, i fel typ av frågor. Självklart ska man få tycka och känna, men kanske inte i frågor om evolutionen eller om månlandningen.

Vi behöver arbeta mer med kritiskt tänkande – men då inte som en motsatt åsikt (som det verkade vara när jag gick i skolan) utan som Sven-Erik Liedman säger: ”Att vara kritisk innebär inte att vara negativ utan att noga pröva grunderna för ett påstående. Kritik är motsatsen till godtrogenhet”. Självklart säger ni. Jo, men det blir viktigare och viktigare. Hänger vi med när konspirationsteorierna vinner mark?

Om det är något som svensk skola tydligt misslyckats med så är det väl detta. Att så många människor tror på konspirationsteorier och låter sina vardagliga och även livsavgörande beslut styras av dessa. Det styr ibland till och med vilken röstsedel man lägger i urnan på valdagen. Detta är ovärdigt vårt land. Som jag brukar kalla ”världens modernaste land”.

Påminner även om det som kallas ”Mount Stupid” och om ”Dunning–Kruger-effekten”.

”Mount Stupid is the place where you have enough knowledge of a subject to be vocal about it, without the wisdom to gather the full facts or read around the topic.” Skolans uppdrag är att ”putta” eleverna nerför Mount Stupid, genom tvehågsenhet och funderingar, mot kunskap, förståelse och välgrundade bedömningar.

Trevlig sommar!

Ett svårslaget rekord

Jag har ett tag samlat material till en uppföljare av mina tidigare texter om hur vårt gemensamma kontrakt om skolan är brutet och om alltings relativisering i skolan. Alla ska få vara med och tycka om allt, hela tiden. Och få inflytande.

Plötsligt, boom! Så slogs ett mycket svårslaget rekord. Jag kan sluta att samla på exempel. Det behövs inte längre. Nu är det klart.

En grupp föräldrar anordnar en egen skolavslutning i protest mot att den av skolan arrangerade inte längre ska gå av stapeln i kyrkan. Detta på grund av att elever tidigare år valt att inte närvara, på grund av att avslutningen varit i kyrkan.

Vad är det som händer? Mina tidigare exempel framstår som bagateller jämfört med detta. Anordna en egen avslutning? I protest?

Här kommer lite fler kreativa förslag: Anordna egna prov om det som läraren gjorde ställde fel frågor – i protest mot skolan. Utbilda och anställ egna lärare som undervisar på det sättet som du tycker är bra – i protest mot lärarhögskolorna. Skriv en egen läroplan – i protest mot regeringen. Fältet är fritt. Kör på bara!

Eller; är det inte dags att det här tar slut snart?

Läs gärna mina senaste texter från tidigare idag och igår. Jag accelererar fram mot midsommar.