Om huvudmannaskapet – igen

Jag har flera gånger tidigare skrivit om en av de största vattendelarna i svensk skoldebatt; frågan om huvudmannaskapet. Stat eller kommun?

Att jag själv inte tror på ett statligt huvudmannaskap har jag framfört många gånger. En av de största anledningarna, enligt min syn på det hela, är blotta omfattningen av den organisationsförändring som skulle krävas. En ny myndighet som skulle bli landets överlägset största skulle behöva bildas, alla landets kommuner skulle behöva göra kraftiga förändringar i sina organisationer och det skulle kräva en gigantiska skatteväxling mellan stat och kommun. Om detta har jag skrivit mer utförligt i den här bloggtexten. (Och då kvarstår ju även frågan om hur man ska lösa frågan kring friskolorna, hur passar de in i en förstatligad skola).

Nåväl, vad är det jag vill säga idag då? Jo jag har ett kreativt förslag (som jag också delvis skrivit om tidigare – här): Utveckla lagstiftningen och det statliga ansvaret så att nuvarande huvudmän (kommuner och enskilda) får bättre stöd och att vi löser utmaningar och problem tillsammans.

Denna idé bygger på tre grundläggande punkter:

  1. Lagstifta om miniminivåer för resurserna till kommunernas skolor, komplettera med ett socioekonomiskt grundat extra tillägg för att kompensera för olikheter i elevernas förutsättningar (ja, ungefär som Skolkommissionen har som ett av sina förslag)
  2. Lagstiftaren bör ge tydligare instruktioner och mer direkt stöd till huvudmännen. Istället för att sätta upp diffusa mål, garantier och lämna allmänna råd.
  3. Ändra myndighetsstrukturen – ta bort inspektionsidén som den ser ut idag och slå samman skolmyndigheterna till en, med ett gemensamt uppdrag – att ge stöd till huvudmännen, att värna likvärdighet och att bidra till en utveckling grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Lagstifta om resurserna

Jag tycker inte att det borde vara så konstigt. Räkna ut en rimlig miniminivå för resurserna per elev och lagstifta om denna. Sedan får kommunerna helt enkelt budgetera utifrån denna. Framförallt ska detta avse de kostnader som är direkt kopplade till undervisningen; lärare, elevhälsa, läromedel etc. Helt enkelt; hur många elever bör det vara per lärare, hur mycket elevhälsa ska man ha för ett visst elevantal, SYV, rektor m.m.

Kostnader för lokaler, skolskjutsar, skolmåltider etc. är lämpliga för huvudmännen att fortfarande bära ansvaret för. Detta är det stora friutrymmet och ansvaret för kommunen som huvudman; att organisera för sin kommuns infrastruktur och organisation för utbildningsväsendet. Eventuella olika förutsättningar för detta kompenseras, vad jag kan förstå, redan till del av det kommunala utjämningssystemet. Det är ett lämpligt ansvar för den kommunala demokratin att besluta om. För dessa beslut krävs lokalkännedom och politiska prioriteringar (vilka skolor som ska finnas – och var, till exempel). Sedan uppstår ju då en intressant utmaningen att ta tag i lokalt. Att hitta en organisation som både uppfyller de lokala önskemålen om organisatorisk struktur (antal skolor, deras geografiska placering, skolstorlekar, vilka årskurser etc.) och som samtidigt möter de statliga miniminivåerna för lärartäthet, tillgång till elevhälsa etc.

Utöver dessa grundresurser, som kommunerna ju står för, finansierade främst via kommunalskatten, ska staten bidra med ett socioekonomiskt tillskott, grundat i kommunernas olika förutsättningar. Ungefär såsom Skolkommissionen redan föreslagit.

Utifrån dessa resurser och kommunernas beslutade skolorganisation beslutar sedan rektor om sin skolas inre organisation, precis som idag.

Ge instruktioner!

Jag har jobbat en hel del med implementering av olika delar av skollagstiftningen i mitt nuvarande jobb. Det jag slås av, nästan hela tiden, är den tämligen mystiska idén om tron på att det ska finnas en vinst i att alla ska gissa sig fram. En ny paragraf i skollagen. Läs diverse förarbeten, om det finns några, fundera på er kammare och lös sedan uppgiften själva… Jag vet att detta är en grundläggande konstruktion för hur vårt land styrs i mångt och mycket men det har ju visat sig inte fungera i skolan. Inte om det ska bli bra och likvärdigt överallt. Jag inser att också att lagstiftning ser ut och går till på ett visst sätt. Men, det är där som de statliga skolmyndigheterna kommer in i bilden.

Istället för att som nu, i efterhand, korrigera kommunernas och rektorernas tillämpning, genom inspektioner och allmänna råd som kommer flera år efter en lag har stiftats måste det gå att i förväg eller senast samtidigt komma med instruktioner om hur huvudmän, rektorer och skolor ska tillämpa lagförändringen.

Jag står också bakom idén om att mycket utveckling och utformning av arbetssätt bör göras nerifrån och upp, inte uppifrån och ner. Men, det handlar om att hitta rätt nivå för detta. Bara ett exempel: Det är vanligt att kommuner får kritik från Skolinspektionen för att man inte följer upp resultaten i verksamheterna i tillräcklig omfattning. Men tala då istället om redan från början vilka resultat som ska följas upp och hur! På vilket sätt skulle svensk skola bli bättre av att lagstiftaren inte talar om detta från början, utan istället lämnar det fritt för huvudmännens egna idéer – och istället sedan ger kritik när man missat något? Ofattbart. Bara som ett exempel; det finns massor. Det handlar inte om att toppstyra allt. Det handlar om att hitta rätt detaljnivå för styrningen.

Ny myndighetsstruktur

Enkelt uttryckt: Slå samman nuvarande skolmyndigheter till en.

En annan viktig förändring är att ändra Skolinspektionens roll. Istället för att vara felletare i det enorma fält av egna tolkningar och tillämpningar som skollag, förordningar och läroplaner idag ger möjlighet till. Se till att det finns instruktioner för hur skolorna och huvudmännen ska utföra sina uppgifter (se ovan). Följ sedan upp att alla följer dessa. Se dessutom till att alla huvudmän dessutom når upp till de resursnivåer som lagstiftats om (se ovan). Följ sedan upp verksamheternas resultat (vilka det är har också beslutats gällande för alla (se ovan))

För det som händer sedan blir intressant. Om en huvudman följer alla lagar, instruktioner och regler men inte når tillräckligt bra resultat – vad händer då? Jo, då måste huvudmän rektorerna tillsammans med den nya skolmyndigheten försöka finna ut vad det är som gör att det inte fungerar och vad som ska göras annorlunda. Detta skapar inte bara kunskap i huvudmannens organisation utan även i den statliga skolmyndigheten. Om sedan ett antal huvudmän möter samma problematik så kan detta ge upphov till nya instruktioner, lagparagrafer och till förändringar i statens resursfördelningsreglering.

Till detta arbete kopplas självklart forskningen och även lärarutbildningarna. Vad fungerar i skolorna – vad är det som gör att det fungerar bra? Vad fungerar inte – vad kan vi göra åt det? Forskarna och universiteten får praktikgrundade, väl belagda och omfattande uppslag på viktig forskning. Lärarutbildningarna kan ständigt utvärdera, utveckla och anpassa sina utbildningar så att blivande lärare är kunniga om nuvarande praktik, dess instruktioner och dess resultat. De kan också bli utbildade i vad som fungerar och varför, vad som visat sig inte fungera och gärna, om det är möjligt, varför?

Avslutning

Nå, är det här så mycket nytt då? Jag har själv skrivit om ganska mycket av detta tidigare och Skolkommissionen lämnar en del förslag i samma riktning. Men, mitt nya bidrag är en tänkt utvecklingsspiral som skulle kunna få hela det svenska skolsystemet att utvecklas tillsammans och samtidigt lära sig av sin egen praktik.

  1. Bestäm nationellt hur vi ska göra – på lämplig detaljnivå.
  2. Gör det!
  3. Följ upp att det görs enligt instruktionerna.
  4. Om det görs rätt, men inte ger önskade resultat; forska och utveckla
  5. Om detta inte räcker: förändra instruktionerna, förändra lärarutbildningarna
  6. Börja om på punkt 2.

 

Annonser