Om förväntningar och krav

En gång i tiden var jag kulturskolechef. Ett av de bästa sätten att få syn på undervisningens kvalitet var på de konserter som eleverna gav. Efter några år tonade ett mönster fram. En lärares elever presterade alltid något bättre än de andra.

Jag frågade läraren ungefär så här: ”Hur kommer det sig att just dina elever presterar bättre än andra?”. Läraren, som var en eftertänksam person, bad att få fundera på detta och återkomma. Efter ett par dagar kommer läraren in på mitt kontor – ”Jag har funderat på det där du frågade. Det beror på att jag har högre målbilder!”

Läraren hade högre förväntningar på vad eleverna kunde prestera än sina kollegor. Och läraren undervisade dem tydligt och målmedvetet, hela vägen fram till målet. Inget lämnades åt slumpen.

Kan det vara så enkelt att högre skolresultat kan skapas av högre förväntningar. Det sägs så ibland. Men, jag tror inte att det räcker. Läraren i mitt exempel tog ju också ansvar för att eleverna skulle nå den förväntade nivån.

Jag tycker att jag hör allt fler röster, från elev- och föräldrahåll, om att kraven är för höga i skolan. Berättelser om slutkörda och gråtande ungdomar som natt efter natt pluggar för att nå det där ”A:et”, men sedan blir sjuka vid det enda provtillfället och då ”bara” får ett ”D”.

Hur rimmar detta med att höja förväntningarna? Om kraven redan är för höga? Jag tror nyckeln är att inte lämna eleverna ensamma med otydliga krav (läs; kunskapskrav). Det gjorde inte läraren i mitt exempel. Läraren visade på varje lektion exakt hur det skulle låta när det var dags för konsert – och hur man skulle göra för att det skulle låta så. Och de repeterade – och de övade.

Det var någon som sa, jag tror att det var Erik Fernholm, att idag hjälper (”curlar”) vi våra barn med enkla saker (som att packa idrottskläderna). Men vi lämnar dem ensamma med de svåra sakerna (som att välja gymnasieprogram).

Jag har själv känt ett spår av en osäkerhetskänsla under våren. På den kurs jag läst. Undervisningen (föreläsningar och seminarier) behandlade främst kurslitteraturen. Uppgiften som skulle summera hela terminen skulle besvara en egenhändigt formulerad fråga med hjälp av litteraturen. Ett bra upplägg, tänker jag. Sedan fick vi ingen – eller i alla fall mycket liten – feedback på vårt skrivande under hela terminen, mer än från kurskamrater (dock; inget ont om detta eller om de som jag arbetade tillsammans med). Men, hur skulle de veta vilka förväntningarna på form, nivå och innehåll var? Var fanns återkopplingen från lärarna? När vi ställde frågor om uppgiften fick vi dessutom motstridiga svar. Ena dagen skulle all litteratur beröras, andra dagen räckte det med de texter vi tyckte var viktiga. Vi fick heller aldrig se något exempel på hur en bra och färdig text såg ut. Det fanns dock en bedömningsmatris, självklart :).

Sedan skickade man in sin text. Vi hade ett avslutande seminarium med feedback från kurskamraterna och från en lärare. Sedan fick vi inte redigera vår text utifrån seminariet och två veckor senare fick man ett betyg, med en kommentar.

Alltså. Jag gnäller inte. Jag är (snart) 50 år och gått i ”skola” på hel- eller deltid 25 av dessa. Uppgiften gick bra och jag lärde mig mycket.

Men jag tänker att jag faktiskt kunde presterat bättre, att jag kunde utvecklats lite mer. Om jag fått feedback under resans gång. Feedback som var kopplad till den förväntningsnivå som faktiskt bara lärarna kände till. Om jag hade, efter att ha hört återkopplingen och samtalen på seminariet och läst de andras färdiga texter, fått skriva om den en gång till hade den nog blivit 5-10 % bättre. Är inte detta viktigt och önskvärt? Varför fick jag inte det?

Jag kände också den där lilla stressen, osäkerheten om jag skulle möta förväntningarna, vilka de nu var. Det där lilla fröet som jag vet kan utvecklas till något mycket större. Igen; det är inga problem. För mig. Christian, 50 år. Men hur hade det varit för Christian, 17 år..?

Jag vet inte hur det är i alla svenska skolor. Inte på något sätt. Men jag funderar. Lämnar vi eleverna ensamma på ett sätt som gör att våra förväntningar istället blir till krav? Och har vi dessutom sänkt förväntningarna? Resultaten sägs ju sjunka – medan stressen verkar öka.

Annonser