Villfarelser och factfullness

Jag minns ett ärende i kommunfullmäktige i Alingsås. En motion skulle behandlas. Det var ett förvisso välment förslag som skulle förbättra en specifik del i miljön i vår kommun. Förslagsställarna fick motargument från en annan fullmäktigeledamot som var forskare, med just detta som sitt expertområde. Hen hade mycket noggrant räknat ut att effekten av förslaget var mycket försumbar och tyckte istället att pengarna bättre kunde satsas på något annat, som skulle kunna ge mer effekt på miljön. Förslagsställarna gav sig dock inte. De ”tyckte” och ”kände” att det ändå var ett bra förslag. De yrkade bifall till motionen. Ändå.

Jag minns lektioner från min grundskoletid när vi skulle diskutera, debattera, argumentera (eller vad nu syftet var) om något. Vår lärare bestämde att några skulle vara för, och några emot. Sedan satt vi och kastade åsikter i ansiktet på varandra. Lärde vi oss något? Jag har absolut ingen aning, tror inte det. Vi fick förresten också lära oss att vi var på väg mot en ny istid (känns inte riktigt så idag, va?). Och att människan i framtiden kommer att födas utan ben, för att vi inte längre rör på oss lika mycket utan istället åker bil (om någon vill få förklarat varför detta aldrig kommer att hända hänvisar jag till Darwin). Detta var ”kunskap” som förmedlades av vår lärare.

En gång skrev jag på twitter att jag varit på ett möte om ensamkommande flyktingbarn. Direkt! Ett svar med länkar till sidor med ”fakta” om vad dessa ”egentligen” kostar det svenska samhället. En annan gång skojade vi om s.k. chemtrails, jag och Per. Också det på twitter. Pang! Fem länkar till Youtubeklipp där våra förvillelser skulle korrigeras av ”fakta”. Ytterligare en annan gång, när jag hävdade att vi skulle förhålla oss till de statliga myndigheternas rekommendationer rörande risker med strålning. Då fick jag veta att generaldirektören minsann var i maskopi med (och troligen även avlönad av) mobiltelefonindustrin. Konspirationsteorier kallas det, annars…

Vad är min poäng med dessa spridda exempel då? Från välmenta förslag som inte tål vetenskaplig granskning, till förvillelser och till rena galenskaper och konspirationsteorier.

Skolans kunskapsuppdrag och värdegrundsarbete behöver idag laddas med större och större delar av ”factfullness”. Ett begrepp myntat av Ola Rosling. Han skriver följande, på twitter, om begreppet: ”The stress-reducing habit of only carrying opinions for which you have strong supporting facts.”

Vi behöver arbeta mer med vetenskap och mer med att förstå vetenskapligt producerade fakta. Vi behöver utbilda eleverna i detta förhållningssätt, dag efter dag. Hur vetenskapen fungerar, att den inte har alla svar men hur den kumulativt bygger upp vår gemensamma kunskapsbas. Det finns en risk att ”tycker” och ”känner” får ett övertag på ”vet” och ”kan”, i fel typ av frågor. Självklart ska man få tycka och känna, men kanske inte i frågor om evolutionen eller om månlandningen.

Vi behöver arbeta mer med kritiskt tänkande – men då inte som en motsatt åsikt (som det verkade vara när jag gick i skolan) utan som Sven-Erik Liedman säger: ”Att vara kritisk innebär inte att vara negativ utan att noga pröva grunderna för ett påstående. Kritik är motsatsen till godtrogenhet”. Självklart säger ni. Jo, men det blir viktigare och viktigare. Hänger vi med när konspirationsteorierna vinner mark?

Om det är något som svensk skola tydligt misslyckats med så är det väl detta. Att så många människor tror på konspirationsteorier och låter sina vardagliga och även livsavgörande beslut styras av dessa. Det styr ibland till och med vilken röstsedel man lägger i urnan på valdagen. Detta är ovärdigt vårt land. Som jag brukar kalla ”världens modernaste land”.

Påminner även om det som kallas ”Mount Stupid” och om ”Dunning–Kruger-effekten”.

”Mount Stupid is the place where you have enough knowledge of a subject to be vocal about it, without the wisdom to gather the full facts or read around the topic.” Skolans uppdrag är att ”putta” eleverna nerför Mount Stupid, genom tvehågsenhet och funderingar, mot kunskap, förståelse och välgrundade bedömningar.

Trevlig sommar!

Ett svårslaget rekord

Jag har ett tag samlat material till en uppföljare av mina tidigare texter om hur vårt gemensamma kontrakt om skolan är brutet och om alltings relativisering i skolan. Alla ska få vara med och tycka om allt, hela tiden. Och få inflytande.

Plötsligt, boom! Så slogs ett mycket svårslaget rekord. Jag kan sluta att samla på exempel. Det behövs inte längre. Nu är det klart.

En grupp föräldrar anordnar en egen skolavslutning i protest mot att den av skolan arrangerade inte längre ska gå av stapeln i kyrkan. Detta på grund av att elever tidigare år valt att inte närvara, på grund av att avslutningen varit i kyrkan.

Vad är det som händer? Mina tidigare exempel framstår som bagateller jämfört med detta. Anordna en egen avslutning? I protest?

Här kommer lite fler kreativa förslag: Anordna egna prov om det som läraren gjorde ställde fel frågor – i protest mot skolan. Utbilda och anställ egna lärare som undervisar på det sättet som du tycker är bra – i protest mot lärarhögskolorna. Skriv en egen läroplan – i protest mot regeringen. Fältet är fritt. Kör på bara!

Eller; är det inte dags att det här tar slut snart?

Läs gärna mina senaste texter från tidigare idag och igår. Jag accelererar fram mot midsommar.

Om staten och gissningsleken

Vem är bäst på att ta ansvar för skolan? Staten, kommunerna, enskilda? En ständig debatt. Många driver på, i olika riktningar.

Jag är mycket tveksam till staten som huvudman, det har jag sagt tidigare. Även om det är svårt att vara helt kategorisk. Argumenten för och emot är många och vissa gör att man ibland väger över åt det ena eller andra hållet. Hade det varit en enkel fråga att lösa hade en eventuell förändring redan varit genomförd. Jag brukar säga att ”det är bara de svåra problemen som är kvar att lösa. De enkla löste vi för länge sedan.”

Det som jag dock tycker, oavsett vart det bär iväg, är att staten måste bli bättre på att ta sin del av ansvaret för skolans resultat och utveckling. Den gissningslek med bestraffningar till den som gissar fel som staten idag utsätter huvudmännen för är inte rimlig.

Så här kan det gå till i Skolsverige 2010-talet:

Riksdagen beslutar, på förslag från regeringen och utbildningsdepartementet, om en förändring i skollagen. Lagen träder i kraft och börjar tillämpas av skolhuvudmännen. På olika sätt. Utifrån allas nuvarande förståelse, resurser och förutsättningar börjar lagen tillämpas med tydliga lokala inslag, av de flesta (några missade till och med att det skedde en förändring).

Ett år senare kommer Skolverket ut med allmänna råd om hur man ”bör” göra. Huvudmännen och rektorerna börjar delvis justera sin tillämpning. ”Bör” är ju ett ”bör” och nog kan vi lösa detta på ett annat (eget) sätt…

Efter ytterligare ett år träder sedan nästa statliga myndighet in i händelseförloppet. Nu idkas tillsyn av Skolinspektionen. Kommunen får besök av en grupp inspektörer. Beslutet kommer; ”Föreläggande”! Gör om – gör rätt! Hur då? Nja… då blir det lite osäkrare. För det, det ska man lösa lokalt. Tillbaka på ruta ett!

Dessutom kan det visa sig att regeringen tycker att Skolinspektionen och Skolverket inte tolkat lagen så som den politiska viljan var. Då ändrar vi lagen. Och gissningsleken börjar om.

Är det någon, som ur den här aspekten, är förvånad över olikvärdighet mellan skolor och kommuner? Inte jag.

Här kommer ett kreativt tips: Skriv en instruktion! Som helst är färdig i god tid innan lagen träder i kraft. Så att man vet vad och hur man ska göra. Är inte nuvarande system att göra det onödigt svårt för alla? Vill staten ens att det ska fungera? Tror de på riktigt att detta är ett bra sätt..?

Och sedan skyller alla på varandra.

Om förväntningar och krav

En gång i tiden var jag kulturskolechef. Ett av de bästa sätten att få syn på undervisningens kvalitet var på de konserter som eleverna gav. Efter några år tonade ett mönster fram. En lärares elever presterade alltid något bättre än de andra.

Jag frågade läraren ungefär så här: ”Hur kommer det sig att just dina elever presterar bättre än andra?”. Läraren, som var en eftertänksam person, bad att få fundera på detta och återkomma. Efter ett par dagar kommer läraren in på mitt kontor – ”Jag har funderat på det där du frågade. Det beror på att jag har högre målbilder!”

Läraren hade högre förväntningar på vad eleverna kunde prestera än sina kollegor. Och läraren undervisade dem tydligt och målmedvetet, hela vägen fram till målet. Inget lämnades åt slumpen.

Kan det vara så enkelt att högre skolresultat kan skapas av högre förväntningar. Det sägs så ibland. Men, jag tror inte att det räcker. Läraren i mitt exempel tog ju också ansvar för att eleverna skulle nå den förväntade nivån.

Jag tycker att jag hör allt fler röster, från elev- och föräldrahåll, om att kraven är för höga i skolan. Berättelser om slutkörda och gråtande ungdomar som natt efter natt pluggar för att nå det där ”A:et”, men sedan blir sjuka vid det enda provtillfället och då ”bara” får ett ”D”.

Hur rimmar detta med att höja förväntningarna? Om kraven redan är för höga? Jag tror nyckeln är att inte lämna eleverna ensamma med otydliga krav (läs; kunskapskrav). Det gjorde inte läraren i mitt exempel. Läraren visade på varje lektion exakt hur det skulle låta när det var dags för konsert – och hur man skulle göra för att det skulle låta så. Och de repeterade – och de övade.

Det var någon som sa, jag tror att det var Erik Fernholm, att idag hjälper (”curlar”) vi våra barn med enkla saker (som att packa idrottskläderna). Men vi lämnar dem ensamma med de svåra sakerna (som att välja gymnasieprogram).

Jag har själv känt ett spår av en osäkerhetskänsla under våren. På den kurs jag läst. Undervisningen (föreläsningar och seminarier) behandlade främst kurslitteraturen. Uppgiften som skulle summera hela terminen skulle besvara en egenhändigt formulerad fråga med hjälp av litteraturen. Ett bra upplägg, tänker jag. Sedan fick vi ingen – eller i alla fall mycket liten – feedback på vårt skrivande under hela terminen, mer än från kurskamrater (dock; inget ont om detta eller om de som jag arbetade tillsammans med). Men, hur skulle de veta vilka förväntningarna på form, nivå och innehåll var? Var fanns återkopplingen från lärarna? När vi ställde frågor om uppgiften fick vi dessutom motstridiga svar. Ena dagen skulle all litteratur beröras, andra dagen räckte det med de texter vi tyckte var viktiga. Vi fick heller aldrig se något exempel på hur en bra och färdig text såg ut. Det fanns dock en bedömningsmatris, självklart :).

Sedan skickade man in sin text. Vi hade ett avslutande seminarium med feedback från kurskamraterna och från en lärare. Sedan fick vi inte redigera vår text utifrån seminariet och två veckor senare fick man ett betyg, med en kommentar.

Alltså. Jag gnäller inte. Jag är (snart) 50 år och gått i ”skola” på hel- eller deltid 25 av dessa. Uppgiften gick bra och jag lärde mig mycket.

Men jag tänker att jag faktiskt kunde presterat bättre, att jag kunde utvecklats lite mer. Om jag fått feedback under resans gång. Feedback som var kopplad till den förväntningsnivå som faktiskt bara lärarna kände till. Om jag hade, efter att ha hört återkopplingen och samtalen på seminariet och läst de andras färdiga texter, fått skriva om den en gång till hade den nog blivit 5-10 % bättre. Är inte detta viktigt och önskvärt? Varför fick jag inte det?

Jag kände också den där lilla stressen, osäkerheten om jag skulle möta förväntningarna, vilka de nu var. Det där lilla fröet som jag vet kan utvecklas till något mycket större. Igen; det är inga problem. För mig. Christian, 50 år. Men hur hade det varit för Christian, 17 år..?

Jag vet inte hur det är i alla svenska skolor. Inte på något sätt. Men jag funderar. Lämnar vi eleverna ensamma på ett sätt som gör att våra förväntningar istället blir till krav? Och har vi dessutom sänkt förväntningarna? Resultaten sägs ju sjunka – medan stressen verkar öka.