Så här gör man…!

Jag har tidigare vid flera tillfällen skrivit om den uppluckring i synen på vems åsikt som ska bestämma om skolans vardag i stort och smått, och om hur många olika personers åsikter som ständigt ska vägas in varje litet enskilt ställningstagande.

Men hur ska man göra då, istället? Här kommer svaret…

Jag gör här en genomgång av en enskild paragraf i Skollagen (SFS 2010:800). Jag går igenom vem som har bestämt vad, vem som har vilket ansvar och vem som beslutar vad. Endast som ett exempel. Det är ingen särskilt kontroversiell paragraf (i och för sig innehåller den frågan om mobiltelefoner i klassrummet, så lite strid kan den nog innebära).

Den är dock kort, tydlig och därmed enkel att utgå ifrån, för att tydliggöra sättet att resonera och att bygga upp sitt arbete. Jag har valt att använda exemplet ordningsregler.

Om du vill läsa alla paragrafer i Skollagen som jag hänvisar till nedan så finns de här.

Den aktuella paragrafen lyder:

5 kap. Trygghet och studiero

5 § Ordningsregler ska finnas för varje skolenhet. De ska utarbetas under medverkan av eleverna och följas upp på varje skolenhet.

Rektorn beslutar om ordningsregler.

Denna paragraf gäller inte för kommunal vuxenutbildning eller särskild utbildning för vuxna. Lag (2015:482).

Först backar vi i historien

Innan den nuvarande Skollagen utfärdades 2010-06-23 reglerades denna fråga i då gällande förordningar. Bland annat i den nu upphävda Grundskoleförordningen (1994:1194).

Alliansregeringen, under statsminister Fredrik Reinfeldt och med Jan Björklund som chef för Utbildningsdepartementet, överlämnade den 18 mars 2010 en proposition (2009/2010:165) – Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet till riksdagen. Propositionen innehåller bland annat förslag till beslut, förslag till lagtext, en beskrivning av ärendet och dess beredning, utgångspunkter för arbetet, remissinstanserna synpunkter, skälen för regeringens förslag och författningskommentarer. I de två sistnämnda kan man läsa ut mer om vad regeringen tänkt kring olika paragrafer och varför de anser att lagen behöver se ut på ett visst sätt.

Nåväl, detta blev kanske lite detaljerat och det kanske är mer för en statsvetare att reda ut och förklara. Men poängen är att Skollagen är så mycket mer än bara de enskilda paragraferna. Den är regeringens politik på ett papper. Skollagen beskriver hur regeringen vill att skolväsendet i Sverige ska bedrivas. Sverige styrs genom lagar och lagar beslutas av Riksdagen.

När då den aktuella Skollagen (2010:800) sedermera, på regeringens förslag, beslutats av riksdagen är den beslutad av valda representanter för en majoritet av de röstberättigade i Sverige. Den parlamentariska demokratin har talat :).

Oavsett vad jag som privatperson, som representant för en intresseorganisation eller för den del ett politiskt parti tycker, så gäller nu lagen tills dess att det finns ett nytt förslag i riksdagen som får majoritet i en omröstning och beslutas.

Det är alltså inte meningsfullt att till rektor, till kommunen eller till en enskild lärare ifrågasätta exempelvis det faktum att varje skolenhet ska ha ordningsregler och att dessa beslutas av rektor. Förändringar i detta kan endast göras aktuella genom ett politiskt arbete som skapar en majoritet för ett annat beslut i riksdagen. Så, vänligen vänd er till er riksdagsman. De tar tacksamt emot synpunkter från sina väljare, inga problem.

Men, nu ska vi då titta på hur man faktiskt ska arbeta med att ta fram ordningsreglerna

Först; de avgränsningar som finns i texten. Paragrafen säger att det gäller skolenheter (alltså gäller det inte förskoleenheter, se definitionen i 1 kap. 3 § ), det gäller rektor (alltså inte förskolechef) och det står uttryckligen att det inte gäller för vuxenutbildningen. Den gäller sålunda för alla andra skolformer (vilka dessa är kan läsas ut av skollagens 1 kap. 1 §).

(Som vanligt i mina texter begränsar jag mig till att beskriva frågan ur perspektivet av en kommunal grundskola).

Skollagen är oftast ganska lättläst, den är faktiskt som en instruktionsbok.

Först ska vi reda ut ”linjen” i styrkedjan.

Hemkommunen (där eleverna bor) ska se till att grundskola kommer till stånd för alla skolpliktiga barn (10 kap. 24 §). Det finns möjlighet för både kommuner och enskilda att vara huvudmän för grundskola. Den kommunala huvudmannen beskrivs i 2 kap. 2 §. Huvudmannen organiserar verksamheten i skolenheter och anställer en rektor som genom skollagen ges ansvaret för att leda och samordna arbetet på varje skolenhet (2 kap. 9 §), besluta om sin enhets inre organisation och fatta beslut enligt skollagen och andra författningar (2 kap. 10 §). Huvudmannen ansvarar även för att utbildningen genomförs i enlighet med lag och förordning (2 kap. 8 §). Mer om detta om en stund.

I ”vår” paragraf står att ordningsregler ska finnas. Det är alltså inte valfritt. Ett ska är ett ska.

De ska utarbetas under medverkan av eleverna. Exakt hur detta ska ske exakt är ett friutrymme som det är upp till rektor att organisera för men att det ska ske är ett krav. Viktigt är att man i detta arbete då tar sin utgångspunkt i den del av lagstiftningen som handlar om elevers inflytande (4 kap. 9-11 §).

Sedan bör man också väga in vårdnadshavarnas rätt till inflytande enligt 4 kap. 12-13 §. Det är enligt min mening rimligt att säga att ordningsregler är en fråga där rektors beslut ska föregås av en behandling av ärendet i ett forum för samråd där föräldrarna är representerade. Detta är dock endast en del i beredningen av ärendet så det är fortfarande och alltid rektor som beslutar.

Hur föräldrar och elevers inflytande organiseras på skolenheten ska enligt 4 kap. 14 § beskrivas inom ramen för den planerande fasen i det systematiska kvalitetsarbete som ska bedrivas på skolenhetsnivå under ledning av rektor enligt 4 kap. 4 §.

Rektor beslutar som sagt om ordningsreglerna. Detta gör hen genom att utifrån förslag som tagits fram enligt ovan, i ett daterat och underskrivet beslut, fastställa ordningsreglernas utformning och deras lydelse. Rektor kan delegera detta beslut enligt 2 kap. 10 §.

Ordningsreglerna ska även följas upp på varje skolenhet vilket betyder att man inte kan besluta om ordningsregler som gäller för all framtid och att det är på enheten som de ska följas upp, inte av några andra, någon annanstans.

Okej. Nu har vi beslutat om ordningsregler på skolenheten. Nu är det bara att köra igång med arbetet att upprätthålla dem… (den lilla grejen, bara). Detta lämnar jag därhän för tillfället. Texten handlar ju inte om det.

Vad har då den kommunala huvudmannen för ansvar i frågan?

Jo, som sagt tidigare så ansvarar de för att utbildningen genomförs i enlighet med skollagen. Huvudmannen ska alltså säkerställa att ordningsregler finns för varje skolenhet och att de är framtagna i enlighet med ”vår” paragraf, enligt ovan beskrivet.

Huvudmannen ska också se till att ordningsreglerna i sig själva följer skollagen, så att de inte exempelvis förbjuder saker som inte får förbjudas, eller att de innehåller ”konsekvenser” för eleverna vid regelöverträdelser som inte stämmer med de disciplinära åtgärder som finns beskrivna i kap. 5 § 6-16 och § 21-24. Att ansvarig nämnd gör detta själva är ju svårt rent praktiskt, så den ”skolförvaltning” som finns i alla kommuner åläggs rimligen uppdraget och rapporterar sedan resultatet till nämnden i form av intern kontroll eller som ett ärende på ett sammanträde. Här finns det flera olika sätt att göra detta och jag lämnar detaljerna för nu, till eventuellt fler kommande texter om skolans styrning.

Sedan är det Skolinspektionens roll att granska att huvudmannen och rektor utför sitt uppdrag i enlighet med lagstiftningen.

Nu har vi följt hela frågan om ordningsreglerna från en politisk vilja, via lagstiftning till, organisationen i kommunen, till framtagandet av förslag, till beslut, uppföljningar och kanske en inspektion. Så här bör man arbeta igenom varje enskild fråga, varje enskild paragraf. Ett stort jobb, men det är detta som måste till, menar jag, för att utveckla professionaliteten i våra verksamheter. Mycket är tydligt bestämt i lag och förordning. Tydligare än vad många tror. Bättre att följa detta noga och tydligt stå upp för att allt är gjort på ett korrekt sätt än att hämta in allas åsikt om allt, hela tiden. Ingenstans ovan har det framkommit att det är ”vem som helst” som ska lägga sig i detta.

Annonser

Allt har blivit relativt

Jag hänger på de senaste dagarnas debatt. Om kunskapsrelativism och om pseudvetenskapernas inträde i skolan. Inspirerad av bland annat Sveriges Radio P1, DN, Håkan Fleischer m fl drar jag det ännu ett steg längre.

Jag påstår att hela den svenska skolans syfte är relativiserat!

Torsten Thurén beskriver i boken Vetenskapsteori för nybörjare kunskapsrelativistens tankar som så här. Hen tror inte det finns ”någon stor Sanning, det finns bara många små sanningar”. ”Man kan se verkligheten si och man kan se den så, det spelar ingen större roll vilket” (s. 11).

Jag har tidigare skrivit om samma ämne. Jag sa att ”kontraktet är brutet”. Vi har tappat vår gemensamma överenskommelse om vår svenska skola. Vad och vem är den till för, vem ska ha inflytande, vad ska göras under elevernas  skoldag? Det jag kom fram till var väl att allas åsikt nu ska väga lika tungt. Några gemensamma överenskommelser att hålla sig till finns inte längre. Och de som eventuellt finns kvar kan man alltid diskutera, eller bara välja bort. Sedan dess har det inte gått åt rätt håll, om man säger så. Uppluckringen och fragmentariseringen rullar på, med oförminskad styrka.

Skolan skulle vara ickekonfessionell. Men man kunde visst få ha konfessionella inslag, i friskolor, så länge det inte var inom undervisningen. Om någon ville riktigt mycket kunde de nog få driva en religiös skola, ändå. Men den offentligt drivna skolan skulle vara ickekonfessionell. Ända tills några, tillräckligt många uppenbarligen, tyckte att det var fel. Så ville de inte ha det. Inga psalmer på avslutningen? Va? Det kan väl inte vara möjligt? Nejdå. Det ändrar vi, tyckte utbildningsministern. Lite konfessionellt kan nog ändå vara bra. Eller förresten, det får väl var och en bestämma. Det får beslutas på varje enskild skola. Och om det finns religiösa inslag behöver inte alla gå dit.

Skolplikt, det är viktigt det. Inte lika viktigt som en treveckors resa till Thailand, förstås. Om någon vill vara borta en längre period från en skoltermin, för att de själva tycker att det är jätteviktigt, kan skolan besluta allt mellan att förelägga föräldrarna om att se till att deras barn fullgör skolplikten till att ge eleven ledigt, välj själva. Diskutera er fram till det som passar bäst för er. Skolplikt. Ja, om ni håller med. Annars verkar det vara valfritt.

Vetenskap och beprövad erfarenhet står det i skollagen. Ja, men det är bara någons sanning, ju. Någon tror på evolutionen, någon är kreationist, någon tycker att det verkar rimligare att satsa på att göra konstiga rörelser, för att lära sig mer. Oklart om vad dock, det är ju öppet för diskussion, det är ganska valfritt. Man ska stå för sin åsikt (och alla har ju rätt till sin sanning, eller hur). Jorden är platt! Människan har aldrig landat på månen. Fotbolls-VM 1958 har aldrig ägt rum. Men jag tycker ju så. Då ska undervisningen ta upp detta. Det är en rättighet.

Listan kan göras oändlig. Lärare, politiker, föräldrar, rektorer, journalister, troll. Låt höra vad just ni tycker är rätt. Läxor; viktigt eller skadligt – vad tycker du? Värdegrunden är viktig! Nja, den gör sig nog allra bäst om alla får känna efter själva, lite. Är det bra med datorer? Ingen aning? Hela samhället är idag beroende av datorer men i skolan är det valfritt. Är pedagogiken en vetenskap? Är lärare experter på undervisning? Det får väl var och en förälder avgöra själva. Betyg tidigare vill vi ha, kanske. Eller kanske det är bättre några få prova, om de själva vill. Skolan ska utjämna skillnader i förutsättningar! Nej, den skall helga allas rätt att välja. Vi försöker köra på båda två, samtidigt.

Kateder, coach, handledare, flum, individualisering, grupparbete, disciplin, elevinflytande, prov, vaccinationer, inlämningsuppgifter, böcker, iPad. Vad är bäst? Det spelar ingen roll. Det viktigaste är att vi tydligt får veta vad alla tycker om varje sak, hela tiden. Så ska vi försöka göra att så att allas sanning kan bestå. För det finns ju ingen gemensam sanning. Det kan var si, det kan vara så. Det spelar ingen roll. Eller gör det?