Lärde jag mig något i skolan?

Jag läste Ingrid Carlgrens ”Kunskapskulturer och kunskapspraktiker” (2015) häromdagen. En spännande bok. Mycket spännande. Där fanns mycket att lära om lärandet. Hur det egentligen kan sägas gå till när man lär sig något.

Lärandet i skolan framträder i boken som en annan typ av lärande, nästan som en särskild sort. Skolans lärande beskrivs som något som sker inom sin egen kontext. En kontext där kunskaperna inte framträder på samma sätt som de gör i sin ”naturliga miljö”. Kunskaperna har omskapats för att passa in i skolans sätt att behandla och förmedla dem.

Jag började fundera över något jag själv brukar säga; att ”jag lärde mig ingenting i skolan”. Jag vet ju att det där inte är riktigt sant, men ändå känns det så. När jag läste boken såg jag tydligt att detta beror på något annat. Jag lärde mig visst saker i skolan. Problemet var bara att det jag lärde mig inte var direkt användbart i det liv jag sedan levt. Det var inte Per och Pål som skulle gräva ett dike som var matematiken, det var inte en karta med svarta numrerade pluppar som var geografin, det var inte inpluggade årtal och kungars namn som var vår historia. Detta var ju skolans matematik, skolans geografi och skolans historia. Verklighetens matematik, geografi och historia fick jag lära mig själv.

Gör vi fortfarande så här i skolan? Kanske till viss del, kanske ganska mycket. Många verkar också vilja att det ska vara så här, är min upplevelse. Och lätt mätbart är det ju också.

Men vissa säger; måste alla kunskaper vara direkt användbara? Det kanske finns en klassisk bas av kunskaper, förvisso skolkontextifierade, som alla bör få med sig, som en bildande grund. Och utifrån dessa förmår sedan varje individ att ta sig an sina olika livs olika utmaningar på bästa sätt. Om vi bara lär ut direkt användbara kunskaper missar vi kanske något annat väldigt väsentligt.

Kanske är det så. Men jag tror mer på att titta närmare på de där olika kontexterna. Jag tänker mig, även detta hämtat ur samma bok (Carlgren, 2015), att varje ämne, varje kunskap, varje förmåga eller färdighet bäst lärs inom sin verkliga kontext. Den är olika, helt eller delvis, för olika ämnen. Slöjden, svenskan, geografin, kemin och musiken. Varje ämne har till del sin egen kunskapstradition.

Just där befinner sig läraren. Den ämneskunnige läraren som förmår att föra in eleverna i dessa traditioner. Inte bara praktiskt nödvändiga kunskaper och inte heller allt paketerat i samma enkelt uppföljningsbara ”skolpaket”. Jag tror på autentiska lärsituationer utan att de för den sakens skull är banaliserade med alltför förenklade vardagliga kopplingar. Mycket är svårt att lära sig. Låt det få vara så. Det är faktiskt just det som är roligt. Om det handlar om verkligheten.