Det är för mycket särskilt

Det är för mycket som är särskilt. Något annat än vanligt. Elever ska få särskilt stöd, de ska gå i särskild undervisningsgrupp. Eller kanske i särskola. Nu är det också ganska mycket prat om särskild begåvning; särbegåvning. Också det något annat än det vanliga, något annat än det normala.

Det är mycket special också. Speciallärare, specialpedagog, specialskola. Och extra; extra anpassningar. Åtgärdas ska det. Om man är särskild. Gärna av någon som är special. Eller också ska det ske avskilt, särskilt. Eller varför inte enskilt.

Är det här rimligt? Hur många ska anses vara ovanliga, särskilda eller speciella innan olikheten blir det vanliga? Som det ser ut idag behövs allt detta. Det förstår jag. Men hur långt ska det gå? Ska det ens bli någon kvar, där i mitten av normalfördelningen, på allt? Kanske blir det en kvar, kanske inte ens någon.

När vi förstått att det ovanliga är det vanliga. Hur ska vi då tänka om alla särskildheter som skulle behandlas speciellt. Då, 2015… Kommer ni ihåg? Då trodde vi fortfarande att det fanns ett vanligt. Vad lite vi visste då… Eller också var det året då vi började göra nytt. En skola som fungerar för alla, kanske?