Skolriksdag – Jag hörde James Nottingham, igen

På Skolriksdagen hörde jag – igen – den fenomenale estradören James Nottingham. Som varande delvis i föreläsningsbranschen kan jag inte annat än imponeras. Sedan håller jag inte med om allt.

Men, det är en sak som griper mig. Som gör att det han säger berör mig. Han pratar delvis om mig. Eller, rättare sagt; om Christian, 7 år, i klass 1A på Örjanskolan i Halmstad. 1973.

Han pratar om att man ska få syn på och berömma eller stärka elevernas utveckling, inte bara berätta om de lyckats bra eller dåligt med slutresultatet. Med beröm eller dess motsats.

Jag lyckades bra i klass 1A. Jag fick beröm för hur duktig jag var. Om jag någon gång inte var det var istället responsen att min lärare blev besviken på mig.

Min lärare menade väl, säkerligen. Men tyvärr. Det enda jag lärde mig de första åren i skolan var att jag var duktig när jag redan kunde något, innan vi jobbat med det i skolan och att jag var en besvikelse när jag inte kunde det, direkt, utan att vi tränat på det. Aldrig att jag, vad jag minns, fick återkoppling på min utveckling eller ansträngning. Från att kunna något bra till att kunna något riktigt bra eller från att inte kunna något till att kunna det.

Jag slutade upp att göra något överhuvudtaget. Gradvis blev skolan inget för mig. Jag var där. Men det var bara en kamp mot klockan, att dagen skulle ta slut. Det var inte roligt. Jag lärde mig mycket lite nytt.

Detta har hängt med mig. 42 år senare reagerar jag fortfarande mest negativt på att få veta att jag gjort något bra. Beröm betyder i princip inget för mig i mitt vidare arbete. Vilket är tråkigt. Men, så är det.

Allteftersom åren gick bytte jag ut det alltmer glesa berömmet (jag gjorde ju ingenting längre – då får man inte så mycket beröm…) mot inre drivkrafter. Att alltid vilja göra saker bättre, för min egen tillfredsställelse. Den drivkraften finns däremot kvar än idag.

Så när James pratar om att följa och berömma utveckling istället för resultat. Gör så, om ni inte redan gör det. Många lärare arbetar säkerligen väldigt annorlunda än förr, men kanske finns det fortfarande rester kvar från 1973. Det var nog annat för oss, då. Idag är det andra tider. Men ändå.

Annonser