Bilden börjar klarna, så här ska vi göra..

Nu samlar jag ihop mig. Bilden börjar klarna. Lösningarna på svensk skolas stora utmaningar synes tydliga 😉

Jag samlar mina tankar (mycket är återanvänt från äldre texter, men det är ju själva poängen med den här texten) till något som börjar likna en mer sammanhållen bild av vart utvecklingen borde ta vägen, enligt mig. Även om många pusselbitar fortfarande saknas, jag bygger vidare allteftersom.

Skolan ska vara en del av samhällets infrastruktur

Regering, riksdag och skolhuvudmännen behöver betrakta skolstrukturen som en del av samhällets nödvändiga infrastruktur och därmed ta ansvar för att alla skolor är likvärdiga och ger likvärdiga förutsättningar. De behöver därmed bland annat vara av lagom storlek, vara välbyggda, väl underhållna, tidsenliga och ändamålsenliga, ha tillgång till lämplig teknisk och övrig utrustning (lärverktyg) och vara strategiskt placerade där eleverna bor.

Distributionen av kunskap är en viktig funktion i dagens komplexa samhälle och den kräver en fungerande och välplanerad fysisk infrastruktur.

Resursfördelningsmodellerna ska stödja likvärdighet och ge stabila förutsättningar

Att förändra resursfördelningssystemen innebär att vi behöver tänka om, mycket. Resurser ska även fortsatt fördelas från kommunen till skolorna och kommunerna ska fortsatt vara huvudman, anser jag. Det behövs lokala demokratiskt valda organ som tar ansvar för att skolan, förvisso i en stark styrning mot likvärdighet, anpassas till lokala förutsättningar. En kommuns skolstruktur är intimt sammankopplad med övrig samhällsplanering och övriga välfärdsverksamheter och behöver i och med detta en lokal nivå i styrkedjan.

Men statens roll behöver stärkas. Statens roll blir att tillse att alla kommuner fördelar resurser så att en nationell likvärdighet uppnås och att olika behov och förutsättningar mellan kommunerna kompenseras. Den modell för resursfördelning som sedan ska användas av kommunerna (samma modell ska gälla för alla) ska skapa stabila planeringsförutsättningar för skolorna över tid. Systemen med (lätt)rörliga intäkter i form av elevpeng bör nog börja ifrågasättas.

Lagom stora skolor på rätt platser, med stabila resurser och därmed med stabila organisationer som ger arbetsro över tid är vägen framåt, enligt mig.

Rektorerna ska vara pedagogiska ledare

Rektorerna ska vara pedagogiska ledare. Chefer för utbildningen och för lärarna och de ska vara ledare av undervisningens planering, genomförande och utveckling. Det är dags att låta andra funktioner i kommunerna avlasta rektorerna de arbetsuppgifter som inte är direkt knutna till det pedagogiska ledarskapet.

Till varje skola ska det finnas ett fullständigt elevhälsoteam som under rektors ledning tillsammans med lärarna skapar förutsättningar för att lärmiljöerna stödjer alla elevers utveckling och även i övrigt kan bistå med det stöd som olika elever kan behöva på olika sätt.

Rektorer ska leda lärarna och sin elevhälsa, skapa bästa förutsättningar för lärares och elevers lärande med utgångspunkt i skollag och läroplaner, utveckla undervisningen och ta ansvar för myndighetsutövningen.

Lärarna ska organiseras i ”professionella lärandegemenskaper”

Lärarna organiseras i grupper (arbetslag) som har ett gemensamt uppdrag att bedriva undervisning för en avgränsad grupp elever. Till detta är behövliga ansvar, befogenheter och resurser kopplade. Detta skapar en stabilitet i organisationen, det skapar behov och nytta av tätt samarbete och utgör därmed en bra grund för de professionella lärandegemenskaperna som är så populära att tala om idag och som så mycket av idag erkänd och tillgänglig forskning talar för är av godo för elevernas lärande. Dessutom ger det möjligheter för en helhetssyn på varje elevs kunskapsbildning och utveckling i övrigt.

Detta sätt att organisera ger lärarna makt över sin professionsutövning och stärker deras möjligheter till professionell utveckling.

Jag har sagt och skrivet detta tidigare. Ett stort ”mindshift” som skolan gått/går/bör gå igenom är att gå från den ensamma läraren som leder en grupp (klassen) till att en grupp lärare leder individers (var och en elevs) lärande och utveckling.

Elever ska undervisas av ämnesbehöriga och legitimerade lärare. En självklarhet. Men, detta ställer också krav på de förutsättningar rektor får för att forma sin skolas inre organisation. Det måste vara möjligt att organisera för detta. Det ställer också krav på lärarutbildningarna. Det måste finnas en tydlig koppling mellan hur skolorna organiseras och vilka lärarkategorier med vilka ämneskombinationer som utbildas och vice versa.

I en skolas inre struktur för utveckling och lärande behöver också finnas arenor för ämnesdidaktisk utveckling, vid sidan om arbetslag där kanske alla är experter i olika ämnen. Som en matrisorganisation. En lärare ingår i ett arbetslag med helhetsansvar för en avgränsad grupp elevers totala utveckling men också i en ”ämnesgrupp” där just det ämnets särart, utmaningar och utveckling kan hanteras i en kultur av kollegialt lärande.

Elevernas lärande är en individuell process som sker i grupp

Eleverna ska också organiseras i lärande gemenskaper. Dessas exakta utformning måste kunna variera över tid, eller under en dag. Jag tror och tycker att den fasta ”klassen” mer utgör ett hinder än en möjlighet. På samma sätt tänker jag om att en grupp elever (en klass) har exakt samma schema indelat i samma lektioner, vecka ut och vecka in. Lärandet behöver friare tyglar än så, är min mening. Nya sätt att organisera lärandet i tid och rum behöver ersätta det traditionella schemat och nya sätt att formera grupper än att indela barnen i klasser som ska bestå under kanske hela elevens grundskoletid behövs.

Ty lärandet är en individuell process. Jag vet att det finns olika sätt att se på detta men i min bild av hur lärande går till är det individen som lär sig. Alla lär sig olika saker på olika sätt och på olika lång tid. Men det är också min övertygelse att lärande ofta sker bäst i grupp – det enskilda, ”egna arbetet”, har också sin plats – men mycken kunskap lärs bäst tillsammans med andra.

Undervisningen ska vara utmanande, autentisk, framtidsinriktad och kopplad till vår historia

En kort sammanfattning av huvuddragen i den undervisningspraktik jag vill se:

  • Lärandet ska vara ständigt utmanande för alla elever. Det ska alltid finnas nytt att lära, i lagom utmanande steg. Det är i denna ”lagom utmanande” zon som undervisningen ska bedrivas. Troligtvis blir det då på olika sätt, med olika utmaningar och med delvis olika innehåll för alla olika elever.
  • Lärandet ska vara autentiskt. Kunskapen ska vara viktig och förstås, prövas och läras i verkliga eller verklighetsnära sammanhang.
  • Undervisningen ska ständigt koppla samman helhet och delar. Jag vill börja i helheten; så att helheten skapar intresse för delarna som i sin tur skapar intresse för nya helheter. Helheter kan vara ämnesövergripande eller utsträckta över tid, i arbeten där eleverna arbetar hela vägen från ”idé till färdig lösning”.
  • Lärandet ska vara framtidsinriktat. Framtiden är oviss men spännande och vi måste förbereda oss på att stora förändringar alltid kommer. Att anamma ny teknik är för mig en självklarhet. Både i lärandet men också i kopplingen till samhället runt omkring. Den teknik som används där ska finnas i skolan.
  • Lärandet ska också vara djupt grundat i mänskligheten gemensamma historia. Från hela vårt klot finns det ”evig” kunskap att tillägna sig och det finns fantastisk kultur att förstå och inspireras av. Att lära om detta skapar mening och djupare förståelse åt allt det andra.

(Som vanligt påstår jag inte att ovanstående sätt att organisera en skola eller beskrivna arbetssätt inte existerar i svenska skolor idag. Jag tycker mig dock se att det finns en del utvecklingspotential att jobba med)

Annonser