Vårens alla deadlines

Det känns som om våren kom på riktigt idag (eller igår, beroende på var man bor).

När jag var rektor (förr alltså) var våren en tid som jag inte bara kände som positiv. Förvisso öppnades skolan upp, mot rummet utomhus. Plötsligt satt det fullt med elever i små och stora grupper ute, bakom skolan, och arbetade i vårsolen. Lärarna var också där. Just detta var en härlig del av våren.

Men våren var också en tid när allting skruvades upp. Nationella prov, deadlines för alla inlämningar, utflykter, studiebesök och så slutligen kom betygen. Allt kom tätare och tätare. Stressen ökade för var dag, kändes det som. Samtidigt som (det kanske bedrägliga) lugnet fanns där just utanför mitt fönster, i solskenet.

Och så skulle vi rektorer planera inför kommande år. Rekryteringar, kalendarier, organisation… Fler och fler ville veta: ”Hur ser min tjänst ut nästa år? Vem ska ha svenskan i vårt arbetslag? Jag ska bara jobba 80 %, kan jag redan nu få veta vilken dag jag kan vara ledig?” Fullt förståeliga frågor. Det är inte det. Det är klart att man vill veta.

Men varför måste allt i skolan ha en deadline? Jag brukade säga så här; att jag var avundsjuk på de som jobbade i en verksamhet utan läsår. ”Den planerade omorganisationen träder i kraft 1 april istället för som tidigare planerats 1 mars.” Vilken lyx. Om jag som rektor inte planerade förändringar på våren så att de kunde införas fullt ut direkt i augusti så fick jag vänta ett helt år. Inte mer med det.

Är detta verkligen bra? Dessa ständiga omstarter, dessa ständiga rusanden mot fler och fler deadlines? Jag skulle vilja göra annorlunda.

Nationella prov behöver fördelas mer jämnt över årskurser och tid på året när de genomförs. Det borde inte vara så svårt. Betygen behöver få en annan roll, kan jag tycka. Det kan inte vara en kamp mot klockan att uppnå ett visst betyg. Och med denna kamp en accelererande mängd deadlines för inlämningar och redovisningar. Lärandet måste kunna pågå på ett sådant kontinuerligt och naturligt sätt – hela tiden – att betygen bara blir en sammanfattning av det som alla – eleven och läraren – redan vet. Behöver förresten betygen ens sättas just vid termins- och läsårsslut? Kanske kan eleverna istället få nya betyg allteftersom de utvecklar sina kunskaper och förmågor i olika ämnen?

Jag tycker också att skolans organisation behöver se annorlunda ut. Det ständiga omorganiserandet som jag kände att jag tvingades till beroende på små eller stora fluktuationer i elevantalen mellan årskurser är inte bra, enligt min erfarenhet. ”Jaha, nu fick vi fem elever fler än vi räknat med i årskurs X”. Då behöver vi göra en klass till. Och då behöver vi flytta den klassen till arbetslag Y. Men, där räcker ju inte klassrummen. Vi behöver bygga om.”

Det kanske bara är jag; men så här upplevde jag vårterminens arbete som rektor i många år.

Jag tror att det går att organisera sig på ett beständigare sätt. Detta har jag talat och skrivit om tidigare. Jag tycker inte att klassen och årskursen är de optimala byggstenarna i en skolas organisation. Det finns andra sätt. Sätt som gör att organisationen inte behöver bli så ryckig som jag själv upplevde att den kunde vara. Utan istället ganska beständig över tid. Jag tycker inte heller att en skolas optimala planlösning bygger på lika stora klassrum. De skapar tvingande strukturer som uppmuntrar till en organisation som jag inte tror helt på.

Visst är det fint väder ute och visst kan jag sakna att vara rektor. Men jag saknar inte den känslan som kom parallellt med våren. Känslan av att allt, precis allt, skulle bli klart exakt samtidigt. För att sedan hela verksamheten skulle kunna starta om på nytt (och då behöva flera månader på sig för att få upp farten igen) när det började bli lite kallare och mörkare på kvällarna igen.

Annonser