Bilden börjar klarna, så här ska vi göra..

Nu samlar jag ihop mig. Bilden börjar klarna. Lösningarna på svensk skolas stora utmaningar synes tydliga 😉

Jag samlar mina tankar (mycket är återanvänt från äldre texter, men det är ju själva poängen med den här texten) till något som börjar likna en mer sammanhållen bild av vart utvecklingen borde ta vägen, enligt mig. Även om många pusselbitar fortfarande saknas, jag bygger vidare allteftersom.

Skolan ska vara en del av samhällets infrastruktur

Regering, riksdag och skolhuvudmännen behöver betrakta skolstrukturen som en del av samhällets nödvändiga infrastruktur och därmed ta ansvar för att alla skolor är likvärdiga och ger likvärdiga förutsättningar. De behöver därmed bland annat vara av lagom storlek, vara välbyggda, väl underhållna, tidsenliga och ändamålsenliga, ha tillgång till lämplig teknisk och övrig utrustning (lärverktyg) och vara strategiskt placerade där eleverna bor.

Distributionen av kunskap är en viktig funktion i dagens komplexa samhälle och den kräver en fungerande och välplanerad fysisk infrastruktur.

Resursfördelningsmodellerna ska stödja likvärdighet och ge stabila förutsättningar

Att förändra resursfördelningssystemen innebär att vi behöver tänka om, mycket. Resurser ska även fortsatt fördelas från kommunen till skolorna och kommunerna ska fortsatt vara huvudman, anser jag. Det behövs lokala demokratiskt valda organ som tar ansvar för att skolan, förvisso i en stark styrning mot likvärdighet, anpassas till lokala förutsättningar. En kommuns skolstruktur är intimt sammankopplad med övrig samhällsplanering och övriga välfärdsverksamheter och behöver i och med detta en lokal nivå i styrkedjan.

Men statens roll behöver stärkas. Statens roll blir att tillse att alla kommuner fördelar resurser så att en nationell likvärdighet uppnås och att olika behov och förutsättningar mellan kommunerna kompenseras. Den modell för resursfördelning som sedan ska användas av kommunerna (samma modell ska gälla för alla) ska skapa stabila planeringsförutsättningar för skolorna över tid. Systemen med (lätt)rörliga intäkter i form av elevpeng bör nog börja ifrågasättas.

Lagom stora skolor på rätt platser, med stabila resurser och därmed med stabila organisationer som ger arbetsro över tid är vägen framåt, enligt mig.

Rektorerna ska vara pedagogiska ledare

Rektorerna ska vara pedagogiska ledare. Chefer för utbildningen och för lärarna och de ska vara ledare av undervisningens planering, genomförande och utveckling. Det är dags att låta andra funktioner i kommunerna avlasta rektorerna de arbetsuppgifter som inte är direkt knutna till det pedagogiska ledarskapet.

Till varje skola ska det finnas ett fullständigt elevhälsoteam som under rektors ledning tillsammans med lärarna skapar förutsättningar för att lärmiljöerna stödjer alla elevers utveckling och även i övrigt kan bistå med det stöd som olika elever kan behöva på olika sätt.

Rektorer ska leda lärarna och sin elevhälsa, skapa bästa förutsättningar för lärares och elevers lärande med utgångspunkt i skollag och läroplaner, utveckla undervisningen och ta ansvar för myndighetsutövningen.

Lärarna ska organiseras i ”professionella lärandegemenskaper”

Lärarna organiseras i grupper (arbetslag) som har ett gemensamt uppdrag att bedriva undervisning för en avgränsad grupp elever. Till detta är behövliga ansvar, befogenheter och resurser kopplade. Detta skapar en stabilitet i organisationen, det skapar behov och nytta av tätt samarbete och utgör därmed en bra grund för de professionella lärandegemenskaperna som är så populära att tala om idag och som så mycket av idag erkänd och tillgänglig forskning talar för är av godo för elevernas lärande. Dessutom ger det möjligheter för en helhetssyn på varje elevs kunskapsbildning och utveckling i övrigt.

Detta sätt att organisera ger lärarna makt över sin professionsutövning och stärker deras möjligheter till professionell utveckling.

Jag har sagt och skrivet detta tidigare. Ett stort ”mindshift” som skolan gått/går/bör gå igenom är att gå från den ensamma läraren som leder en grupp (klassen) till att en grupp lärare leder individers (var och en elevs) lärande och utveckling.

Elever ska undervisas av ämnesbehöriga och legitimerade lärare. En självklarhet. Men, detta ställer också krav på de förutsättningar rektor får för att forma sin skolas inre organisation. Det måste vara möjligt att organisera för detta. Det ställer också krav på lärarutbildningarna. Det måste finnas en tydlig koppling mellan hur skolorna organiseras och vilka lärarkategorier med vilka ämneskombinationer som utbildas och vice versa.

I en skolas inre struktur för utveckling och lärande behöver också finnas arenor för ämnesdidaktisk utveckling, vid sidan om arbetslag där kanske alla är experter i olika ämnen. Som en matrisorganisation. En lärare ingår i ett arbetslag med helhetsansvar för en avgränsad grupp elevers totala utveckling men också i en ”ämnesgrupp” där just det ämnets särart, utmaningar och utveckling kan hanteras i en kultur av kollegialt lärande.

Elevernas lärande är en individuell process som sker i grupp

Eleverna ska också organiseras i lärande gemenskaper. Dessas exakta utformning måste kunna variera över tid, eller under en dag. Jag tror och tycker att den fasta ”klassen” mer utgör ett hinder än en möjlighet. På samma sätt tänker jag om att en grupp elever (en klass) har exakt samma schema indelat i samma lektioner, vecka ut och vecka in. Lärandet behöver friare tyglar än så, är min mening. Nya sätt att organisera lärandet i tid och rum behöver ersätta det traditionella schemat och nya sätt att formera grupper än att indela barnen i klasser som ska bestå under kanske hela elevens grundskoletid behövs.

Ty lärandet är en individuell process. Jag vet att det finns olika sätt att se på detta men i min bild av hur lärande går till är det individen som lär sig. Alla lär sig olika saker på olika sätt och på olika lång tid. Men det är också min övertygelse att lärande ofta sker bäst i grupp – det enskilda, ”egna arbetet”, har också sin plats – men mycken kunskap lärs bäst tillsammans med andra.

Undervisningen ska vara utmanande, autentisk, framtidsinriktad och kopplad till vår historia

En kort sammanfattning av huvuddragen i den undervisningspraktik jag vill se:

  • Lärandet ska vara ständigt utmanande för alla elever. Det ska alltid finnas nytt att lära, i lagom utmanande steg. Det är i denna ”lagom utmanande” zon som undervisningen ska bedrivas. Troligtvis blir det då på olika sätt, med olika utmaningar och med delvis olika innehåll för alla olika elever.
  • Lärandet ska vara autentiskt. Kunskapen ska vara viktig och förstås, prövas och läras i verkliga eller verklighetsnära sammanhang.
  • Undervisningen ska ständigt koppla samman helhet och delar. Jag vill börja i helheten; så att helheten skapar intresse för delarna som i sin tur skapar intresse för nya helheter. Helheter kan vara ämnesövergripande eller utsträckta över tid, i arbeten där eleverna arbetar hela vägen från ”idé till färdig lösning”.
  • Lärandet ska vara framtidsinriktat. Framtiden är oviss men spännande och vi måste förbereda oss på att stora förändringar alltid kommer. Att anamma ny teknik är för mig en självklarhet. Både i lärandet men också i kopplingen till samhället runt omkring. Den teknik som används där ska finnas i skolan.
  • Lärandet ska också vara djupt grundat i mänskligheten gemensamma historia. Från hela vårt klot finns det ”evig” kunskap att tillägna sig och det finns fantastisk kultur att förstå och inspireras av. Att lära om detta skapar mening och djupare förståelse åt allt det andra.

(Som vanligt påstår jag inte att ovanstående sätt att organisera en skola eller beskrivna arbetssätt inte existerar i svenska skolor idag. Jag tycker mig dock se att det finns en del utvecklingspotential att jobba med)

Annonser

Jag tyckte också att det var mycket att göra som rektor

Idag, så här i efterhand, tänker jag att jag ägnade på tok för lite tid till det pedagogiska ledarskapet när jag var rektor.

Sedan kan man fundera över vad detta pedagogiska ledarskap egentligen är och ska vara. Själv tänkte jag från början att det var att organisera och leda skolan på ett sätt som gav möjligheter för lärarna att under ansvar utöva sin profession mer än att direkt leda det pedagogiska arbetet. Det kanske var rätt, eller fel. Vi hade ganska goda resultat, som dessutom förbättrades en del, så helt fel kan det inte ha varit.

Jag tänkte också att det var att organisera för utveckling. Mitt intresse för den lärande organisationen där ständiga cirklar eller spiraler av förändringar, uppföljningar och nya förändringar drivna av arbetslagen har alltid varit i centrum av mitt ledarskap (oavsett om jag varit rektor eller något annat).

Men, det var också en annan tid, när jag började som rektor. Det var en annan syn inom just detta område. Kan jag tänka idag. Det var mycket fokus på att rektor skulle leda verksamheten som om den vore vilken ”verksamhet som helst”. Ekonomi, arbetsmiljö, administration etc. På något sätt gjorde detta att vi (eller i alla fall jag) lämnade det pedagogiska ledarskapet till lärarna själva. Nu är det andra tider och andra förväntningar.

Om jag blev rektor igen skulle jag göra delvis annorlunda. Jag skulle nog fortsatt fokusera på samma två saker; organisera och leda och skapa och bygga och underhålla en ”lärande organisation”, men jag skulle också i större utsträckning försöka leda det kollegiala lärandet, engagera mig mer i undervisningens genomförande på klassrumsgolvsnivå och tydligare följa upp elevernas lärande. Jag skulle också tydliggöra min roll i myndighetsutövningen; vilka beslut jag fattar, utifrån vilket underlag och utifrån vilka bedömningar.

Nu läser jag att rektorerna inte har tid för detta, i den s.k. ”rektorsutredningen”.

Jag förstår detta. De uppgifterna jag nämner ovan räcker gott för att fylla stora delar av din (förmodade) 40-timmarsvecka. Sedan ska man ha tid för allt det andra. Detaljerad ekonomiadministration, beställningar, brandskydd, lokalfrågor, personaladministration m.m. Allt är viktigt i en form av kontext. Att vara chef innebär ansvar för en mängd olika delar. Men, är det den typen av chef en rektor ska vara? Finns det ett annat sätt att arbeta? Där rektor bara är pedagogisk ledare. En ny kontext.

En kontext där ekonomi, administration och lokalfrågor sköts av de som är specialister på detta. Den kräver att man tänker nytt. Den ifrågasätter också ekonomismen i dagens skolorganisationer. Där rektor ibland förefaller förväntas vara ledare för ett ”företag”, som delvis följs upp via sitt ekonomiska ”resultat”. Ska varje elev vara en intäkt och en kostnad där konsekvenserna av alla förändringar ska detaljräknas och rapporteras en gång i månaden? Och ska elevers in- eller utflyttning göra att skolan ständigt behöver organiseras om, för att elevpengen kommer eller går?

Kan vi inte skapa beständigare strukturer? Skolor som är byggda och organiserade för ett elevantal som kan variera naturligt men med stabil grundstruktur som inte ändras vid varje elevantalsförändring? Kan vi inte ha experter som sköter allt annat än det pedagogiska ledarskapet, myndighetsutövningen och den direkta personalledningen av den pedagogiska personalen? Kan vi låta rektorerna fokusera på sitt grunduppdrag?

Jag är inte helt säker, än. Men jag tror att detta är vägen att gå just nu. För tio år sedan såg kontexten annorlunda ut och jag brukar alltid vara noga med att tänka på att ”dagens problem består av gårdagens lösningar”. Så som vi gjorde för 10 år sedan, det var frukter av beslut som avsåg att lösa den tidens utmaningar. De var nog riktiga och avsåg att göra det bättre, då. Men, tiderna förändras.

Dags för nya lösningar (som i sig kan bli morgondagens problem… men det tar vi en annan dag…).

Kanske var det bättre för, i alla fall?

Jag läser lite utbildningshistoria, som bakgrund till en uppgift i mina studier. Det är inte utan att man börjar fundera.

En mycket grov och översiktlig läsning säger mig att utvecklingen av den svenska skolan gått från att på 1800-talet varit ett samhällsprojekt av enorma mått till att idag vara något helt annat. Kanske till att istället vara ett individens projekt, tänker jag.

Som jag tidigare skrivit så verkar det idag som att allas individuella åsikt direkt och omgående ska få styra skolans uppdrag och inre arbete, hela tiden. (Läs ”Kontraktet är brutet” för en utveckling av detta resonemang.)

Jag läser att folkskolan införande i mitten av 1800-talet skulle kunna anses varit en frukt av ”bl a de allt starkare kraven på medborgerligt inflytande i samhället […] och det växande behovet av de kunskaper och färdigheter som ett samhälle i snabb förändring skapade.” (Svensk utbildningshistoria, Gunnar R Richardson).

Jag tycker att detta kan fungera som mål ännu idag. Det medborgerliga inflytandet är hotat. Att fortsätta att driva en olikvärdig skola som ytterligare spär på en segregation som redan gått alltför långt är en enorm risk att ta. Gör om och gör rätt. Det svenska skolsystemets konstruktion funkar inte längre.

Dessutom fortsätter framtiden att rusa mot oss. Precis som på 1800-talet står vi inför ett växande behov av delvis nya kunskaper och färdigheter. Jag tycker det pratas för lite om detta också. Vi träter om detaljer utan betydelse istället för att samlas om vad vi ska göra för att möta de förändringar jag tycker syns så tydligt i globaliseringens och den exponentiella digitala teknikutvecklingens tidevarv.

En annan sak jag läser är att det finns en gammal lösning för att kraftsamla kring något så viktigt som skolsystemets utveckling. De stora skolutredningarna och skolkommissionerna. Dags att damma av dessa. En skolkommission med forskare, lärare, politiker m fl. som samlas kring att damma av det gamla uppdraget om att värna och utveckla demokratin och om att rusta barn och unga för framtiden.

Vårens alla deadlines

Det känns som om våren kom på riktigt idag (eller igår, beroende på var man bor).

När jag var rektor (förr alltså) var våren en tid som jag inte bara kände som positiv. Förvisso öppnades skolan upp, mot rummet utomhus. Plötsligt satt det fullt med elever i små och stora grupper ute, bakom skolan, och arbetade i vårsolen. Lärarna var också där. Just detta var en härlig del av våren.

Men våren var också en tid när allting skruvades upp. Nationella prov, deadlines för alla inlämningar, utflykter, studiebesök och så slutligen kom betygen. Allt kom tätare och tätare. Stressen ökade för var dag, kändes det som. Samtidigt som (det kanske bedrägliga) lugnet fanns där just utanför mitt fönster, i solskenet.

Och så skulle vi rektorer planera inför kommande år. Rekryteringar, kalendarier, organisation… Fler och fler ville veta: ”Hur ser min tjänst ut nästa år? Vem ska ha svenskan i vårt arbetslag? Jag ska bara jobba 80 %, kan jag redan nu få veta vilken dag jag kan vara ledig?” Fullt förståeliga frågor. Det är inte det. Det är klart att man vill veta.

Men varför måste allt i skolan ha en deadline? Jag brukade säga så här; att jag var avundsjuk på de som jobbade i en verksamhet utan läsår. ”Den planerade omorganisationen träder i kraft 1 april istället för som tidigare planerats 1 mars.” Vilken lyx. Om jag som rektor inte planerade förändringar på våren så att de kunde införas fullt ut direkt i augusti så fick jag vänta ett helt år. Inte mer med det.

Är detta verkligen bra? Dessa ständiga omstarter, dessa ständiga rusanden mot fler och fler deadlines? Jag skulle vilja göra annorlunda.

Nationella prov behöver fördelas mer jämnt över årskurser och tid på året när de genomförs. Det borde inte vara så svårt. Betygen behöver få en annan roll, kan jag tycka. Det kan inte vara en kamp mot klockan att uppnå ett visst betyg. Och med denna kamp en accelererande mängd deadlines för inlämningar och redovisningar. Lärandet måste kunna pågå på ett sådant kontinuerligt och naturligt sätt – hela tiden – att betygen bara blir en sammanfattning av det som alla – eleven och läraren – redan vet. Behöver förresten betygen ens sättas just vid termins- och läsårsslut? Kanske kan eleverna istället få nya betyg allteftersom de utvecklar sina kunskaper och förmågor i olika ämnen?

Jag tycker också att skolans organisation behöver se annorlunda ut. Det ständiga omorganiserandet som jag kände att jag tvingades till beroende på små eller stora fluktuationer i elevantalen mellan årskurser är inte bra, enligt min erfarenhet. ”Jaha, nu fick vi fem elever fler än vi räknat med i årskurs X”. Då behöver vi göra en klass till. Och då behöver vi flytta den klassen till arbetslag Y. Men, där räcker ju inte klassrummen. Vi behöver bygga om.”

Det kanske bara är jag; men så här upplevde jag vårterminens arbete som rektor i många år.

Jag tror att det går att organisera sig på ett beständigare sätt. Detta har jag talat och skrivit om tidigare. Jag tycker inte att klassen och årskursen är de optimala byggstenarna i en skolas organisation. Det finns andra sätt. Sätt som gör att organisationen inte behöver bli så ryckig som jag själv upplevde att den kunde vara. Utan istället ganska beständig över tid. Jag tycker inte heller att en skolas optimala planlösning bygger på lika stora klassrum. De skapar tvingande strukturer som uppmuntrar till en organisation som jag inte tror helt på.

Visst är det fint väder ute och visst kan jag sakna att vara rektor. Men jag saknar inte den känslan som kom parallellt med våren. Känslan av att allt, precis allt, skulle bli klart exakt samtidigt. För att sedan hela verksamheten skulle kunna starta om på nytt (och då behöva flera månader på sig för att få upp farten igen) när det började bli lite kallare och mörkare på kvällarna igen.