Lärande eller resultat?

Läste häromdagen flera artiklar som fick mig att tänka. Dels den om föräldrar som gör sina barns läxor. Sedan även om hur någon reflekterat över hur svenska högskolestudenter hellre vill ge svar än att ställa frågor om ämnet de läser. Jag har också hört berättelser om hur de (studenterna) ”bara vill veta vad som kommer på tentan”. Poäng, resultat, examen… Jobb… Ett lyckat liv på ingång.

Tänker även på drömmarna om att tidigare och tidigare betyg ska ge högre resultat och på berättelserna om betygs- och provstressade elever. Det värsta jag hört var ett radioreportage om hur elever i årskurs 3 mådde dåligt inför de nationella proven. En pojke som blev intervjuad (9 år) hoppades att han skulle klara sig för han tyckte att han nog var tillräckligt smart för att inte misslyckas. Då tänkte jag; ”Herregud, är det vad de tror?” Att proven är till för att mäta sig fram till vilka av eleverna som är smartast.

På något sätt verkar vi ha glömt att det är lärandet som är det roliga, det som ska äga rum och det som ska göra att vi utvecklas. Att mamma gör min läxa… Hur i hela friden kan vi ha byggt upp ett system där det ens är möjligt.

Själv minns jag det väl. En skola som bara mätte… Jag vet att många tycker att det var bättre förr och det kanske det var. Men det jag minns är en skola som bara räknade resultaten på prov. Prov som egentligen oftast bara mätte hur mycket man kom ihåg av något man läst eller hört. Jag minns inte lärandet som något som vi elever pratade om. Att vi lärde oss saker på olika lektioner. Vi pratade om vem som hade flest poäng på det senaste provet.

Det är vanskligt att utgå från egna minnen. Men, det finns likheter med det jag skrev inledningsvis. Jakten på resultat före lärandet. Det skrämmer mig, om det ser likadant ut idag. Jag är rädd för att det kan göra det. Inte alltid, inte överallt, men kanske lite för mycket.

Jag vill ju ha en annan form av skola. En skola där drivkraften kommer av själva lärandet. Att få känna glädjen i att idag kunna göra något som jag inte kunde igår.

Jag tyckte aldrig det var roligt i skolan. Säkerligen kan det bero på vem och hur jag är. Men samtidigt minns jag också att jag fick beröm. Nästan hela tiden, de första åren i skolan. Inte för att jag lärde mig mycket, utan för att jag redan kunde mycket. Läsa till exempel. Och expert på allmänbildande frågesporter har jag alltid varit (i förhållande till min ålder). Lätt att komma ihåg.

Det är först i vuxen ålder som jag själv lärt mig uppskatta de inre belöningarna när man lärt sig nya saker. Det är först som vuxen jag lärt mig att ett lyckat resultat är att jag blivit bättre på något. Inte att jag hade alla rätt, eller var bättre än någon annan.

Jag tror på en skola som bygger på nya strukturer. Inre drivkrafter är en av dem. Kunskaper i form av helheter och autentiska lärsituationer är några andra. Om vi ska våga göra de förändringar som jag tycker behövs måste vi också göra upp med resultat- och bedömningshetsen.

En annan sak som måste lösas är kampen om tiden. En sak som ska läras tar den tid den tar. 40 minuter? Två dagar eller ett halvår? Det är väldigt olika för olika människor skulle jag säga. Samtidigt som en mer och mer exakt timplan kopplad till mer och mer omfångsrika läroplaner ska garantera att alla elever ska få lära sig samma omöjliggör de detsamma.

Det finns så mycket jag vill ändra på i skolan. Men dagens tanke är att mätningen av individens resultat i förhållande till någon beslutad normal utveckling är ett stort hinder för många förändringar som jag anser nödvändiga. Jag har inte riktigt tänkt så här tidigare. Känns som om jag lärt mig något nytt idag. Det känns bra!

Annonser