2015 – Dags för lite nya tag i skolpolitiken

I dagar av breda överenskommelser om diverse politiska frågor kanske det vore lämpligt att låta skolan bli ett av dessa områden. Här kommer lite tips från mig om vad man skulle kunna börja med att prata om.

Fem punkter att ta upp:

  • Skolan är inte ett lämpligt politikområde för konflikt. Det är ett alldeles för viktigt samhällsfundament för att styras av de förenklingar som politisk debatt idag ofta präglas av.

Istället bör vi komma överens om att tillämpa någon form av konsensusmetod. Om vi till exempel börjar med att diskutera det som de allra flesta trots allt är överens om och sedan startar vi utvecklingen där. Gradvis tar vi sedan tag i fråga efter fråga där det finns olikheter i synen. Vi tar reda på allt om dessa frågor. Forskning, beprövad erfarenhet, internationella jämförelser etc. och diskuterar oss fram till ett nästa steg framåt som vi kan komma överens om. Litet eller stort. Det spelar ingen roll så länge det är framåt.

  • Undervisningens kvalitet och därmed lärarnas förmåga att undervisa är den kanske enskilt viktigaste faktorn för att vi ska lyckas.

Satsa resurser på att utveckla lärarutbildningarna så att de både lockar till sig studenter i tillräcklig grad och förmår att utbilda lärare som har de kompetenser som krävs i dagens och i morgondagens skola. Bygg också upp stabila och långsiktiga möjligheter för ständig fortbildning för aktiva lärare.

Jag tror att läraryrket blir attraktivt (och då kommer lönerna att följa med) av hög nivå på lärarutbildningen, av att skolorna blir tydligt professionella organisationer där lärarnas kompetens är garanten för undervisningens kvalitet och där alla nya utmaningar och problem och nya utmaningar hanteras proaktivt med kunskap och med vetenskapliga förhållningssätt.

Låt hela Skolsverige bli en organisation av ständigt lärande, ständig utveckling, kollegialt samarbete och av forskning som syftar till att utveckla undervisningspraktiken i klassrummen.

  • Se skolan som en del i samhällets infrastruktur.

Från att infrastrukturen varit transporter av fordon, människor och av energi till att bli transport av information. Fibernät och mobilnät är viktiga delar i informations- och kunskapssamhällets infrastruktur, tillsammans med de äldre infrastrukturella artefakterna; vägar, järnvägar och elledningar.

Men nu är det dags att också se distributionen av kunskaper och kompetenser som något vars infrastruktur behöver utvecklas mer i takt med sin tid?

Bland annat är det är för många skolor som inte håller tillräcklig lokalmässig och utrustningsmässig standard. Så, när ni funderar över att satsa hundratals miljarder på 1900-talets infrastrukturer, glöm då inte att avsätta mycket pengar till att satsa på att alla barn i Sverige ska få gå i välbyggda, välanpassade och väl underhållna skolor med tidsenliga lärverktyg och läromedel.

  • Sluta upp med att lägga kraft på att diskutera huvudmannaskapet. Vi har det vi har. Och vi har det vi har för att det var tänkt vara lösningen på de problem som någon upplevde fanns tidigare.

Alla sätt att organisera sig har fördelar och nackdelar. Hur väl en organisationsform lyckas beror på hur väl man lyckas använda fördelarna samtidigt som man minimerar effekterna av nackdelarna. En omorganisation betyder aldrig med naturnödvändighet att alla problem löses. Det är bättre att först tydliggöra de utmaningar som syns idag och sedan göra allt för att överkomma dessa. En omorganisation av hela det svenska skolsystemet skulle ta för mycket kraft från andra viktiga frågor och skulle inte med någon som helst säkerhet betyda omedelbara lösningar på några problem. Alternativt skulle det bara skapa nya problem, andra än idag.

  • Skolan är en del av samhället och samhället är i stark utveckling. Det går vare sig att helt förlita sig uteslutande på ”förr” eller på ”framtiden”. Skolans uppdrag är större än så.

Samhället är i omdaning. Teknikutveckling, globalisering, upplösandet av betydelsen av tid och rum… Skolan måste, likt samhället i övrigt, följa med, såväl i innehåll som i former för lärande och rörande ny teknik. Samtidigt som vi lär om de eviga kunskaper och erfarenheter som skapat samhället av idag. Utveckling är vägen framåt men allt har en historia. Tänk även på det!

Annonser

Lärande eller resultat?

Läste häromdagen flera artiklar som fick mig att tänka. Dels den om föräldrar som gör sina barns läxor. Sedan även om hur någon reflekterat över hur svenska högskolestudenter hellre vill ge svar än att ställa frågor om ämnet de läser. Jag har också hört berättelser om hur de (studenterna) ”bara vill veta vad som kommer på tentan”. Poäng, resultat, examen… Jobb… Ett lyckat liv på ingång.

Tänker även på drömmarna om att tidigare och tidigare betyg ska ge högre resultat och på berättelserna om betygs- och provstressade elever. Det värsta jag hört var ett radioreportage om hur elever i årskurs 3 mådde dåligt inför de nationella proven. En pojke som blev intervjuad (9 år) hoppades att han skulle klara sig för han tyckte att han nog var tillräckligt smart för att inte misslyckas. Då tänkte jag; ”Herregud, är det vad de tror?” Att proven är till för att mäta sig fram till vilka av eleverna som är smartast.

På något sätt verkar vi ha glömt att det är lärandet som är det roliga, det som ska äga rum och det som ska göra att vi utvecklas. Att mamma gör min läxa… Hur i hela friden kan vi ha byggt upp ett system där det ens är möjligt.

Själv minns jag det väl. En skola som bara mätte… Jag vet att många tycker att det var bättre förr och det kanske det var. Men det jag minns är en skola som bara räknade resultaten på prov. Prov som egentligen oftast bara mätte hur mycket man kom ihåg av något man läst eller hört. Jag minns inte lärandet som något som vi elever pratade om. Att vi lärde oss saker på olika lektioner. Vi pratade om vem som hade flest poäng på det senaste provet.

Det är vanskligt att utgå från egna minnen. Men, det finns likheter med det jag skrev inledningsvis. Jakten på resultat före lärandet. Det skrämmer mig, om det ser likadant ut idag. Jag är rädd för att det kan göra det. Inte alltid, inte överallt, men kanske lite för mycket.

Jag vill ju ha en annan form av skola. En skola där drivkraften kommer av själva lärandet. Att få känna glädjen i att idag kunna göra något som jag inte kunde igår.

Jag tyckte aldrig det var roligt i skolan. Säkerligen kan det bero på vem och hur jag är. Men samtidigt minns jag också att jag fick beröm. Nästan hela tiden, de första åren i skolan. Inte för att jag lärde mig mycket, utan för att jag redan kunde mycket. Läsa till exempel. Och expert på allmänbildande frågesporter har jag alltid varit (i förhållande till min ålder). Lätt att komma ihåg.

Det är först i vuxen ålder som jag själv lärt mig uppskatta de inre belöningarna när man lärt sig nya saker. Det är först som vuxen jag lärt mig att ett lyckat resultat är att jag blivit bättre på något. Inte att jag hade alla rätt, eller var bättre än någon annan.

Jag tror på en skola som bygger på nya strukturer. Inre drivkrafter är en av dem. Kunskaper i form av helheter och autentiska lärsituationer är några andra. Om vi ska våga göra de förändringar som jag tycker behövs måste vi också göra upp med resultat- och bedömningshetsen.

En annan sak som måste lösas är kampen om tiden. En sak som ska läras tar den tid den tar. 40 minuter? Två dagar eller ett halvår? Det är väldigt olika för olika människor skulle jag säga. Samtidigt som en mer och mer exakt timplan kopplad till mer och mer omfångsrika läroplaner ska garantera att alla elever ska få lära sig samma omöjliggör de detsamma.

Det finns så mycket jag vill ändra på i skolan. Men dagens tanke är att mätningen av individens resultat i förhållande till någon beslutad normal utveckling är ett stort hinder för många förändringar som jag anser nödvändiga. Jag har inte riktigt tänkt så här tidigare. Känns som om jag lärt mig något nytt idag. Det känns bra!