Kontraktet är brutet

Min jakt efter svar på frågor om varför vår svenska skola befinner sig i den situation den gör går vidare.

Med sjunkande resultat, en debatt nästan helt befriad från insikt och med en medial dagordning som består av att sänka skolan, eleverna och lärarna så är det något som är fel. Fundamentalt fel.

Jag har i dagarna hört forskare från Korea, Hong Kong, Sverige, Finland och Singapore. Alla (utom ett…) är länder med höga resultat i internationella undersökningar som PISA, exempelvis.

De pratar bland annat om vikten av rekrytera de bästa studenterna till att bli lärare, om lärarutbildningarna, om vikten av att vidareutbilda lärare, vissa om kollegialt lärande och vissa om lärarnas status. Det finns saker i skolsystemen som är lika, det finns saker som är helt olika. Detta visste jag. Ett facit finns inte. Detta blir uppenbart klart och tydligt. Skolsystem fungerar på sitt sätt i sin kontext och kan inte enkelt flyttas mellan länder och kulturer.

Men en annan och för mig lite ny tanke börjar att smyga sig på. En annan sak, utöver allt annat som jag hörde och som kan inspirera på olika sätt, som kan vara viktig. Tanken om att det hos oss finns ett kontrakt som är brutet. En överenskommelse som ligger i spillror.

Forskarna från de asiatiska länderna beskriver sina länder och sina länders skolsystem på ett sätt som gör så att jag börjar tänka: ”Vad självklart tydliga de är. De verkar ju vara överens inom landet hur deras skola ska fungera. De verkar veta varför deras skola levererar bra resultat”. Eller åtminstone verkar de mer överens än vad vi är (återkommer till detta).

De förefaller inom sina länder vara mer överens om målet och syftet med skolan och hur den ska drivas. Politiker, forskare, lärare, elever och föräldrar. Det känns som om det i de här länderna finns mer tydligt gemensamt erkända kontrakt om skolan. Förväntningar, mål och arbetssätt. Sedan arbetar de för att ständigt göra skolan ännu bättre. Självklart är det nog inte riktigt så enkelt. Det finns debatter, problem och olika åsikter även i dessa länder, det hörde jag också berättas om.

Men, är inte detta ett område som innehåller exempel på ytterligare en av extremerna i vårt land. Världens mest individualistiska land. ”Världens modernaste land”.

I Konungariket Sverige ska allas personliga åsikt om skolan äga lika stor rätt till inflytande, samtidigt och hela tiden.

Styrdokumenten, i form av bland annat skollag och läroplaner, är tydliga, skulle jag säga. Och de är beslutade i demokratisk ordning i regering och riksdag, efter debatter och allmänna val.

Men jag har träffat gott om lärare, föräldrar, lokala skolpolitiker och andra som tycker att eleverna borde lära sig annat och/eller på ett annat sätt. Detta får man ju självklart tycka. Men de försöker ständigt påverka skolans vardag utifrån dessa privata åsikter, utifrån sina egna positioner. De försöker övertyga andra om att de ska göra på samma sätt som de själva vill göra, att få dem bryta det gemensamma kontraktet. Så kan vi väl inte ha det? Vi har ju till och med sett en tidigare utbildningsminister först arbeta fram en skollag, som han sedan, när den började tillämpas av huvudmän och myndigheter, hade personliga åsikter mot. Häpnadsväckande.

När något är bestämt så är det bestämt och ändringar görs i samma forum som beslutat det som gäller idag. Vi kan ju inte låta riksdagen besluta en sak och sedan är det upp till var och en att försöka få skolan att göra något annat.

Många vill använda skolan för sina egna syften. Någon vill att deras religion ska genomsyra utbildningen, även för de som inte tror samma. Någon blir arg när skolan inte längre ska ha adventssamling i kyrkan medan någon annan skickar tackkort när skolan för första gången inte hade avslutningen i kyrkan. I lagen står det icke-konfessionell. Åsikter om detta mottages tacksamt i samband med att vi diskuterar eventuella förändringar i skollagen. Men inte i namninsamlingar till någon rektor någonstans, som läst vad det står och försöker göra så. Inte påtryckningar om att en rektor ska bryta kontraktet.

Det finns de som vill att just deras intresseorganisationers hjärtefrågor ska in i skolan. Allt från strålskydd och risker för elallergi, till trafikvett, till lite blandade new-age-inspirerade beröringspedagogiker och liknande. Jag träffade en gång en kommunpolitiker som på fullt allvar tyckte att kommunfullmäktige skulle besluta om att alla klasser i kommunen skulle göra ett studiebesök på en särskilt utpekad lantgård. Någon ställer enskilda lärare till svars för betygssystemets imperfektioner och argumenterar för en återgång till systemet med skalan mellan 1 och 5. Ytterligare någon verkar anse att skolplikten är valbar. Effekterna av tre veckor i Thailand under terminstid är skolans skyldighet att hantera.

Om en elev inte mår bra i skolan är det skolans ansvar. Men, om en elev fungerar bra i skolan men av andra anledningar inte mår bra. Då verkar det också vara skolans ansvar. Tycker en del jag träffat. Och då använder de ibland skolan i en förtvivlad kamp för att hjälpa sitt barn. Mänskligt och förståeligt på många sätt. Men tyvärr har jag sett många exempel på när de som egentligen ska hjälpa till i de här fallen hänvisat till och felaktigt försökt föra över ansvaret till skolan. Är man sjuk ska man ha vård, brukar jag säga. Inom sjukvården alltså. Har man svårigheter att nå målen i skolan ska man få stöd. I skolan alltså. Två olika saker, två olika huvudmän. Beslutat och klart. Men ändå under ständig förhandling i skolans vardag.

Ska skolan eller föräldrarna lära barnen att säga ”hej och tack”? Är skolans mål att rusta för framtiden eller att vara en motvikt mot utvecklingen, som någon tycker går för snabbt? Syftar skolan till att förbereda alla för högre studier, eller till att ge en bred allmänbildning eller är den mest till för personlig utveckling, eller allt samtidigt? Eller lite mer av det ena och lite mindre av det andra.

Åsikterna om frågor likt dessa bildar värdegrunder. Värdegrunder som blir olika och som blir utgångspunkter för debatter om rätt och fel om något som redan är bestämt. Debatterna blir sedan bränsle till att försöka påverka en enskild lärare, en enskild skola eller en enskild rektor.

Ändå finns det en skollag att lyda och det finns läroplaner att följa. Varför ska den enskilda skolan, rektorn eller läraren behöva försvara dessa beslut mot påtryckningar från alla och envar? Om och om igen. Varför skyddar vi istället inte gemensamt vårt gemensamma kontrakt? Ett demokratiskt fattat beslut om vad skolans uppdrag är och de professionella människor som arbetar för att utföra detta uppdrag.

Det är klart att det inte funkar. Om det ser ut så här räcker det nog tyvärr inte med kollegialt lärande, rekrytering av fantastiska lärare och fokus på bra undervisningskvalitet. Vad bryr jag mig om ifall bilen är välbyggd, säker, av god kvalitet som ständigt blir bättre och bättre när jag personligen hellre skulle vilja att det var en båt eller en helikopter, eller en smörgås..?

Allas åsikter är viktiga och relevanta i en demokrati, självklart. Jag säger inte att man inte ska yttra och diskutera sina och andras åsikter. Debatter med grund i likheter och i olikheter är en av drivkrafterna i en demokrati.

Problemet är bara att nu så verkar det som om allas åsikter dessutom ska vara med och styra, samtidigt. På alla plan. Det funkar inte.

Kontraktet måste upprättas igen. Vi ska vara överens om att det är ett beslut som gäller. Tills det ändras av de som är satta att besluta å våra vägnar, utsedda i fria och allmänna val, efter debatter och grundat i vetenskapliga överväganden.

Om alla litade på detta kontrakt och lovade att hålla det, tillammans, skulle det vara mycket, mycket lättare att bedriva skola och skolutveckling. Jag tror till och med att resultaten skulle öka. Till och med i PISA…