Lokal skolutveckling – lösningen eller en källa till olikvärdighet?

Läste en text om aktionsforskning. Om hur den använts på olika sätt. En mening fångade mitt intresse lite extra.

Att ta över någon annans sätt att arbeta, även om det har arbetats fram genom ett aldrig så systematiskt prövande av förändringar i praktiken, ställda mot forskning, fungerar inte. Det som man tar över är ju inte med säkerhet det bästa för dig, för din skola eller för dina elever. Ska ni utveckla och förändra bottom-up behöver ni göra det själv. Hur ska ni annars veta vilka förändringar ni ska göra?

Sidledsförflyttningar av metoder och arbetssätt fungerar inte.

Inte heller top-down fungerar. Det mesta blir inte gjort, skulle jag säga. Aldrig så vackra tankar är, när de åratals senare sipprat ner i det enskilda klassrummet inte längre desamma som när de tänktes. De tillämpas med säkerhet också tämligen olika i olika klassrum.

Om man då tänker att det är bottom-up som gäller, om man vill förändra eller förbättra undervisningspraktiken. Då finns det även där en del problem och svårigheter. En är att alla helt enkelt inte är lika bra på detta. Alla är heller inte överens om att något eller vad som behöver förändras. Det riskerar att bli olika kvalitet, det riskerar att bli olika på många sätt. Inte likvärdigt helt enkelt.

Hur gör man då? Undrar kanske någon. Top-down funkar inte, bottom-up funkar för vissa men skapar olikheter och sidledsförflyttningar tunnar ut kunskapen om varför vi gör som vi gör.

Men är det inte detta vi ser? Olikheterna! Olika genomförda implementeringar av statens beslutade förändringar. Olika kvalitet i lokala utvecklingsprocesser och ett ibland alltför oreflekterat övertagande av andras praktik. Som ju skapats utifrån deras lokala förutsättningar, inte dina.

Är inte detta en del i orsakerna bakom den bristande likvärdigheten som vi ser i dagens svenska skola?

Det finns bra skolor överallt precis som det finns mindre bra skolor på många ställen. Det finns självklart strukturella förklaringar till olika skolors olika resultat men som sagt; såväl bra som mindre bra skolor verkar kunna dyka upp överallt.

Detta skapar i sin tur grogrund för den anekdotiska evidens som verkar styra lite väl mycket idag. Någon känner till en sak som fungerar bra på ett ställe. Någon annan känner till att samma sak fungerar dåligt på ett annat. Alla får bevis för det de själva tror, eller inte tror, på.

Hur ska vi göra då? Jo. Bottom-up är att föredra, enligt min mening. Förbättra din praktik på ett systematiskt och vetenskapligt sätt utifrån de lokala förutsättningarna. Men, det måste kombineras med att alla lärare och rektorer är kunniga och utbildade inom detta arbetssätt. Det måste också kombineras med en djup och bred samsyn på skolans mål, på skolans innehåll, på hur lärande går till och på den önskvärda kunskapens kvaliteter.

Båda dessa delar är i första hand ett ansvar för statsmakterna; lärarutbildningen, rektorsutbildningen, läroplansförfattare och lagstiftare.

Först när dessa saker är på plats kan det fungera med hundratals olika huvudmän för skolan. När det är på plats kan huvudmännen ta vid. Så, nu börjar vi där, tycker jag. Något för den nyvalda riksdagen att ta tag i.

Annonser