”Hacka” din bamba

”Bamba är en regional och vardaglig benämning för skolbespisning. Ordet används i stora delar av Västergötland […]. Det bör inte betraktas som ett slangord.” (Wikipedia)

Nu är det dags att ”hacka” en annan del av skolan. Bamban!

En del av vår svenska skola som, precis som så många andra delar, bottnar i en tradition från en annan tid; med andra behov, med andra värderingar och med helt andra generationer av barn.

Utvecklingen har pågått under hela den tid som den svenska skolan byggts upp. Men det var ganska långt in på nittonhundratalet som alla barn fick samma tillgång till skolmat.

Det är mycket man kan utveckla och göra annorlunda. Först en ”lågt hängande frukt”. En ganska given ingång som känns självklar att ta tag i.

Närproducerat, ekologiskt men ”glokalt”

Att maten ska vara närproducerad och så ekologiskt hållbar som det absolut är möjligt är en självklarhet. Jakten på den billigaste massproducerade maten måste bort. Inga stackars självdöda hästar från en bondgård ”far, far away” i lasagnen, om man säger så.

Men det finns en liten varians inom detta. Barn och unga lever idag ”glokalt”. Med vänner, familj, skola, fritid och nätverk på rimligt nära håll men de tänker och kommunicerar mycket globalt. De drömmer kanske om arbete på andra kontinenter, de drömmer om resor, eller om att lära sig främmande språk och om att få möta nya och spännande kulturer.

Detta ska självklart speglas i din ”hackade” bamba. All mat kan inte närproduceras. Oliver odlas inte i Sollefteå. I en glokal ”cross-over-matsedel” blandas närproducerat med unika produkter med spännande recept och med matkulturer från främmande länder.

Men, det som går att få tag i lokalt, ska köpas lokalt. Och därmed basta.

Spårbarhet

Om vi någon gång ska svänga efterfrågan på mat från billigast till bra måste vi alla utveckla mer kunskaper och nya sätt att se på produktionen och konsumtionen av mat. I den ”hackade” bamban är all mat och alla ingridienser spårbara för eleverna. Var, hur och av vem har kyckligen fötts upp? Är det en produkt som håller kvalitativt, etiskt och ur en hållbarhetsaspekt?

En app där eleverna kan spåra, värdera och lära sig mer om varje sak de äter är en del i framtidens ”bamba”.

Nu växlar vi upp och ”hackar vidare”

Delaktighet och delning

Delningskulturernas drivkrafter mot upplösandet av gränserna mellan producent och konsument måste också synas i skolmaten. Inte så att eleverna ska laga maten. Det är ett viktigt och mycket kvalificerat arbete att laga den mat jag beskriver ovan i storkök. Men, de kan exempelvis vara med och skapa och utveckla matsedeln och recepten.

Låt eleverna provlaga och proväta recept. I hemkunskapen kanske, eller hemma, av eget intresse. Låt dem variera, skapa och prova nytt. Låt kockar, lärare och elever samsas i ”molnet” och IRL för att dela, variera, diskutera, inspirera och skapa nya recept, hitta andra ingredienser från andra producenter och skapa nya matsedlar tillsammans.

Att vuxna och barn äter tillsammans i bamba är en självklarhet, förresten. Allt annat signalerar gamla maktstrukturer som ska bort.

Att eleverna är med och skapar och beslutar om utformningen och möblering av bamba är en annan självklarhet.

Flexibelt

Tiden när eleverna släpptes in i bamba i stora grupper på en exakt utsatt tid, vaktade av lärare och skolmåltidspersonal, ställde sig i en stökig kö och till slut fick sig sin beskärda portion uppslevad av en butter vuxen har vi lämnat bakom oss, förutsätter jag. (Exakt så såg det dock ut när jag gick i skolan. Drygt trettio år sedan)

Nu ska skolmaten hänga ihop med min, om ni läst fler av mina texter under de senaste åren, vision om en helt förändrad skola. Scheman och lunchraster är borta sedan länge, i min framtid. Rast tar man när man behöver en paus och äter gör man när man är hungrig. Jag är dock helt för regelbundna matvanor så någon styrsel får det ju vara på det hela. Jag pratar inte om en pizza klockan fyra på natten utan om lunch mitt i arbetsdagen, ungefär.

Men, det måste bli mycket friare. Eleverna ska inte behöva avsluta ett arbete de håller på med på ett onaturligt sätt bara för att de riskerar att missa sin lunchtid.

Dessutom. Hur gör du, om du jobbar ungefär som jag, med din lunch?

Ibland går vi tillsammans och äter, ibland går vi och hämtar mat. Ibland äter man själv och ibland tillsammans med andra. Ibland äter någon en sallad medan någon annan äter lagad mat. Kanske ska framtidens bamba också innehålla möjligheten till take-away? När en grupp elever är mitt i ett gemensamt kreativt och skapande lärande kanske det är bättre att någon sticker ner och hämtar fyra lådor sallad, så ”kör vi en arbetslunch” istället för att bryta helt. Någon annan gång tänker man: Nej, nu behöver jag/vi ett rejält ”break” – så tar vi nya tag efter lunch, eller en annan dag.

Så, det var några förslag på hur du ”hackar” din bamba. Andra uppslag är välkomna.

Och… ja, ja… Jag vet att detta är svårt och att det finns tusen hinder. Det kostar pengar, det finns lagstiftning som hindrar… hur gör man med ditten och hur gör man med datten..? Men; ibland måste man tänka bortom begränsningarna och måla upp bilder av saker så som man vill att de ska se ut. Så man åtminstone kan börja resan. Att det finns en horisont att vandra mot.

Annonser