Lokal skolutveckling – lösningen eller en källa till olikvärdighet?

Läste en text om aktionsforskning. Om hur den använts på olika sätt. En mening fångade mitt intresse lite extra.

Att ta över någon annans sätt att arbeta, även om det har arbetats fram genom ett aldrig så systematiskt prövande av förändringar i praktiken, ställda mot forskning, fungerar inte. Det som man tar över är ju inte med säkerhet det bästa för dig, för din skola eller för dina elever. Ska ni utveckla och förändra bottom-up behöver ni göra det själv. Hur ska ni annars veta vilka förändringar ni ska göra?

Sidledsförflyttningar av metoder och arbetssätt fungerar inte.

Inte heller top-down fungerar. Det mesta blir inte gjort, skulle jag säga. Aldrig så vackra tankar är, när de åratals senare sipprat ner i det enskilda klassrummet inte längre desamma som när de tänktes. De tillämpas med säkerhet också tämligen olika i olika klassrum.

Om man då tänker att det är bottom-up som gäller, om man vill förändra eller förbättra undervisningspraktiken. Då finns det även där en del problem och svårigheter. En är att alla helt enkelt inte är lika bra på detta. Alla är heller inte överens om att något eller vad som behöver förändras. Det riskerar att bli olika kvalitet, det riskerar att bli olika på många sätt. Inte likvärdigt helt enkelt.

Hur gör man då? Undrar kanske någon. Top-down funkar inte, bottom-up funkar för vissa men skapar olikheter och sidledsförflyttningar tunnar ut kunskapen om varför vi gör som vi gör.

Men är det inte detta vi ser? Olikheterna! Olika genomförda implementeringar av statens beslutade förändringar. Olika kvalitet i lokala utvecklingsprocesser och ett ibland alltför oreflekterat övertagande av andras praktik. Som ju skapats utifrån deras lokala förutsättningar, inte dina.

Är inte detta en del i orsakerna bakom den bristande likvärdigheten som vi ser i dagens svenska skola?

Det finns bra skolor överallt precis som det finns mindre bra skolor på många ställen. Det finns självklart strukturella förklaringar till olika skolors olika resultat men som sagt; såväl bra som mindre bra skolor verkar kunna dyka upp överallt.

Detta skapar i sin tur grogrund för den anekdotiska evidens som verkar styra lite väl mycket idag. Någon känner till en sak som fungerar bra på ett ställe. Någon annan känner till att samma sak fungerar dåligt på ett annat. Alla får bevis för det de själva tror, eller inte tror, på.

Hur ska vi göra då? Jo. Bottom-up är att föredra, enligt min mening. Förbättra din praktik på ett systematiskt och vetenskapligt sätt utifrån de lokala förutsättningarna. Men, det måste kombineras med att alla lärare och rektorer är kunniga och utbildade inom detta arbetssätt. Det måste också kombineras med en djup och bred samsyn på skolans mål, på skolans innehåll, på hur lärande går till och på den önskvärda kunskapens kvaliteter.

Båda dessa delar är i första hand ett ansvar för statsmakterna; lärarutbildningen, rektorsutbildningen, läroplansförfattare och lagstiftare.

Först när dessa saker är på plats kan det fungera med hundratals olika huvudmän för skolan. När det är på plats kan huvudmännen ta vid. Så, nu börjar vi där, tycker jag. Något för den nyvalda riksdagen att ta tag i.

”Hacka” din bamba

”Bamba är en regional och vardaglig benämning för skolbespisning. Ordet används i stora delar av Västergötland […]. Det bör inte betraktas som ett slangord.” (Wikipedia)

Nu är det dags att ”hacka” en annan del av skolan. Bamban!

En del av vår svenska skola som, precis som så många andra delar, bottnar i en tradition från en annan tid; med andra behov, med andra värderingar och med helt andra generationer av barn.

Utvecklingen har pågått under hela den tid som den svenska skolan byggts upp. Men det var ganska långt in på nittonhundratalet som alla barn fick samma tillgång till skolmat.

Det är mycket man kan utveckla och göra annorlunda. Först en ”lågt hängande frukt”. En ganska given ingång som känns självklar att ta tag i.

Närproducerat, ekologiskt men ”glokalt”

Att maten ska vara närproducerad och så ekologiskt hållbar som det absolut är möjligt är en självklarhet. Jakten på den billigaste massproducerade maten måste bort. Inga stackars självdöda hästar från en bondgård ”far, far away” i lasagnen, om man säger så.

Men det finns en liten varians inom detta. Barn och unga lever idag ”glokalt”. Med vänner, familj, skola, fritid och nätverk på rimligt nära håll men de tänker och kommunicerar mycket globalt. De drömmer kanske om arbete på andra kontinenter, de drömmer om resor, eller om att lära sig främmande språk och om att få möta nya och spännande kulturer.

Detta ska självklart speglas i din ”hackade” bamba. All mat kan inte närproduceras. Oliver odlas inte i Sollefteå. I en glokal ”cross-over-matsedel” blandas närproducerat med unika produkter med spännande recept och med matkulturer från främmande länder.

Men, det som går att få tag i lokalt, ska köpas lokalt. Och därmed basta.

Spårbarhet

Om vi någon gång ska svänga efterfrågan på mat från billigast till bra måste vi alla utveckla mer kunskaper och nya sätt att se på produktionen och konsumtionen av mat. I den ”hackade” bamban är all mat och alla ingridienser spårbara för eleverna. Var, hur och av vem har kyckligen fötts upp? Är det en produkt som håller kvalitativt, etiskt och ur en hållbarhetsaspekt?

En app där eleverna kan spåra, värdera och lära sig mer om varje sak de äter är en del i framtidens ”bamba”.

Nu växlar vi upp och ”hackar vidare”

Delaktighet och delning

Delningskulturernas drivkrafter mot upplösandet av gränserna mellan producent och konsument måste också synas i skolmaten. Inte så att eleverna ska laga maten. Det är ett viktigt och mycket kvalificerat arbete att laga den mat jag beskriver ovan i storkök. Men, de kan exempelvis vara med och skapa och utveckla matsedeln och recepten.

Låt eleverna provlaga och proväta recept. I hemkunskapen kanske, eller hemma, av eget intresse. Låt dem variera, skapa och prova nytt. Låt kockar, lärare och elever samsas i ”molnet” och IRL för att dela, variera, diskutera, inspirera och skapa nya recept, hitta andra ingredienser från andra producenter och skapa nya matsedlar tillsammans.

Att vuxna och barn äter tillsammans i bamba är en självklarhet, förresten. Allt annat signalerar gamla maktstrukturer som ska bort.

Att eleverna är med och skapar och beslutar om utformningen och möblering av bamba är en annan självklarhet.

Flexibelt

Tiden när eleverna släpptes in i bamba i stora grupper på en exakt utsatt tid, vaktade av lärare och skolmåltidspersonal, ställde sig i en stökig kö och till slut fick sig sin beskärda portion uppslevad av en butter vuxen har vi lämnat bakom oss, förutsätter jag. (Exakt så såg det dock ut när jag gick i skolan. Drygt trettio år sedan)

Nu ska skolmaten hänga ihop med min, om ni läst fler av mina texter under de senaste åren, vision om en helt förändrad skola. Scheman och lunchraster är borta sedan länge, i min framtid. Rast tar man när man behöver en paus och äter gör man när man är hungrig. Jag är dock helt för regelbundna matvanor så någon styrsel får det ju vara på det hela. Jag pratar inte om en pizza klockan fyra på natten utan om lunch mitt i arbetsdagen, ungefär.

Men, det måste bli mycket friare. Eleverna ska inte behöva avsluta ett arbete de håller på med på ett onaturligt sätt bara för att de riskerar att missa sin lunchtid.

Dessutom. Hur gör du, om du jobbar ungefär som jag, med din lunch?

Ibland går vi tillsammans och äter, ibland går vi och hämtar mat. Ibland äter man själv och ibland tillsammans med andra. Ibland äter någon en sallad medan någon annan äter lagad mat. Kanske ska framtidens bamba också innehålla möjligheten till take-away? När en grupp elever är mitt i ett gemensamt kreativt och skapande lärande kanske det är bättre att någon sticker ner och hämtar fyra lådor sallad, så ”kör vi en arbetslunch” istället för att bryta helt. Någon annan gång tänker man: Nej, nu behöver jag/vi ett rejält ”break” – så tar vi nya tag efter lunch, eller en annan dag.

Så, det var några förslag på hur du ”hackar” din bamba. Andra uppslag är välkomna.

Och… ja, ja… Jag vet att detta är svårt och att det finns tusen hinder. Det kostar pengar, det finns lagstiftning som hindrar… hur gör man med ditten och hur gör man med datten..? Men; ibland måste man tänka bortom begränsningarna och måla upp bilder av saker så som man vill att de ska se ut. Så man åtminstone kan börja resan. Att det finns en horisont att vandra mot.

”Hacka” ditt skolbibliotek

Denna text ska handla om framtidens skolbibliotek. Kanske finns just detta redan någonstans och då skulle jag gärna vilja se det (hör av er).

Men, först; vad förväntar sig statsmakterna av skolbiblioteket?

Ur Skolinspektionen vägledning om skolbibliotek daterad 2011-09-30

Skolverket definierar ett skolbibliotek som ”en gemensam och ordnad resurs av medier och information som ställts till elevernas och lärarnas förfogande med hjälp av kompetent personal. Skolbibliotek är en del av skolans pedagogiska verksamhet med uppgift att stödja elevernas lärande. Skolbibliotek kan därmed betraktas dels som en materiell resurs som är en del i en skolas läromedel och övrig utrustning, dels som en funktion som bidrar aktivt i kunskapsutvecklingen och svarar för viss service.”

Det är ju en kanonbeskrivning. Detta ska mitt framtida skolbibliotek leverera.

I ett bibliotek ska det finnas medier, står det. Låter ju rimligt. Då plockar vi in böcker (pappersvarianter, ljudböcker och e-böcker). Men också rörlig bild, tidningar, tidskrifter, databaser, spel och musik.

Där finns trädlösa nätverk för elevernas egna digitala verktyg (BYOD = Bring Your Own Device) och där finns datorer och stora pekskärmar, eller glasrutor eller bord med touchfunktioner och med tillgång till ett oändligt internet, med lämpliga programvaror och appar.

Så här långt är det ju lätt. Nu ska vi hacka det.

Upplösningen av gränserna mellan producent och konsument i delningssamhället

Idag sker mycket interaktion kring kunskap mellan människor som producerar i samma process som i vilken de konsumerar. Likväl som man kan söka fram ett recept på en maträtt och sedan laga till kan man söka fram hundra recept på samma maträtt. Man kan göra en egen version, inspirerad av allt man sett, och sedan göra tillgänglig för andra. Och bidra till en annan persons nästa recept. Variationerna skapar en kaotisk tillväxt av nya, ständigt nya former utifrån samma grundidé.

Musik skapad av låtskrivare, producenter och artister finns att tillgå, i oändlighet. Men, du har också tillgång till teknik som gör att du kan remixa och göra om låtarna du lyssnat till. Gör om, gör tillgängligt för andra. Skriv en egen låt. Lägg ut, låt andra göra om. Dela igen, inspirera, konsumera och producera i globala nätverk.

Detta är två enkla exempel på upplösningen mellan producenten och konsumenten i delningskulturerna.

På samma sätt kan skolbiblioteket utvecklas. Vem är författaren och vem är läsaren? Vem är bibliotekarien och vem är låntagaren?

Förutom att det finns böcker av Tomas Tranströmer finns det digitalt och fysiskt lagrat elevers tankar och reflektioner utifrån hans texter. Där finns egna försök att skriva på ett liknande sätt. Där finns texter och analyser – av litteraturvetare men också av andra elever – om Tranströmer. Där finns lästips på liknande författare och där finns elevernas egna texter. Allt systematiseras av användarna själva, tillsammans med skolbibliotekarien.

Poängen är att all redan tillgänglig information blandas med resultaten av elevernas ständigt pågående egna skapande och utvecklande av nya kunskaper.

Allt är tillgängligt i systematiserade kluster av information på de stora skärmar som biblioteket har. Ser du det framför dig?

Några elever står vid en stor glasruta (en skärm) och läser en dikt av Tomas Tranströmer. Någon tar fram en film med en intervju med honom, någon tar fram en faktasida om honom. Sedan hittar de några andra elevers egna dikter. De börjar försöka skriva egna rader. Kan vi skapa metaforer på Tranströmers vis? Nu kommer några fler elever fram som blivit intresserade. Någon hittar andra poeters texter. De läser dem, de läser om människorna bakom orden. Den spontant sammansatta elevgruppen har nu delat upp sig i flera mindre grupper. Alla på väg åt sina håll, utifrån den gemensam startpunkt som interaktionen kring den store mästaren Tranströmer gav.

En grupp vill lära sig mer om svenska nobelpristagare, en annan grupp ska skriva egna dikter, en tredje grupp börjar på något nytt. Lärare dyker upp för att vara med och stödja elevernas lärande. De såg på Twitter att deras elever var på väg mot något nytt. Lärarna kommer och går i biblioteket. Bibliotekarien finns ständigt till hands.

Nu lägger vi till fler delar.

Ett makerspace mitt i biblioteket. Någon bygger en liten robot, någon programmerar en app och någon redigerar en film. Hur gör du när det blir så där? Det vill jag också göra. Kan du lära mig? Ska vi göra det tillsammans?

Skolbibliotekets mediesamling växer hela tiden. Allt som eleverna gör; texter, bilder, musik, filmer, bilder på slöjdarbeten… allt samlas i skolbibliotekets samling av medier. Någon vill ha inspiration till ett slöjdarbete. Bilder av kompisarnas idéer blandar sig, på skärmar där alla kan se, med bilder från hela världen, med en instruktionsfilm, med en ritning, med en text om skapandeprocessen. Eleverna tittar, eleverna kommenterar, de delar vidare och de låter sig inspireras.

Och där i hörnet är en scen. Där övar någon på en pjäs. För ett tag sedan stod det en författare där och berättade. Eleverna hade bjudit in Björn Ranelid.

Skolbiblioteket gränsar till andra lokaler i framtidens skola. Till slöjden, till bilden, till musiken, till alla salar där man gör saker. I alla salar gör man viktiga saker. I min framtida skola. Alla salar är sammankopplade. Finns ens biblioteket på en viss plats? Eller finns det överallt? Hela tiden, hela dygnet och för alla på hela klotet. Som en global lägereld där eleverna träffas och träffar andra. Där informationens vävar och den ständigt pågående delningen stödjer kunskapens växande?

Reflektioner kring min praktik

Denna text är en reflektion kring min nyss påbörjade utbildning. Det är tänkt att dyka upp nya allteftersom. Eller också blir det inte så, man vet aldrig.

Så, nu är man student igen. Masterutbildning i pedagogik med inriktning aktionsforskning, på Göteborgs universitet. Låter långt…

Mycket skolutveckling, ska det innehålla.

Jag har läst in mig på litteraturen och det blir ånyo tydligt för mig hur viktigt det är med lärares lärande.

Att fungerande skolutvecklingsarbete tar sin utgångspunkt och sker i vardagen, i kollegialt samarbete och i syfte att lösa verkliga problem och till att förbättra den befintliga praktiken. Och att det i denna process ingår ett ständigt lärande. Inte bara att göra nytt utan att också lära av det man gjort. Att reflektera och söka teori. För att finna nya vägar att prova. För att våga gå in till eleverna och göra nytt. På ett systematiskt sätt, tillsammans, i ett kollegialt lärande. Följ upp att elevernas lärande och kunskaper utvecklas. Inte bara vad du själv tyckte och tänkte om det du gjorde.

I en första uppgift ska vi med utgångspunkt i berättelser om vår egen praktik börja mejsla ut en frågeställning som kan bli föremål för ”aktioner”. Vad är då min praktik? Verksamhetsutvecklarens?

I mitt arbete kommunicerar jag bland annat med rektorer, förskolechefer och andra chefer om vårt systematiska kvalitetsarbete. Min praktik är i mångt och mycket denna kommunikation, tänker jag idag. Skriftlig och muntlig. Kan jag påverka elevernas lärande och utveckling? Kanske, kanske inte. Men, jag måste ta mig dithän.

Jag vill att det när jag skriver, föreläser, utbildar eller samtalar om vår skolutveckling sker något i mötet mellan mig och den andra parten. Individer eller grupper. Jag vill att det jag gör, säger, skriver, reflekterar kring och frågar om ska beröra på ett sätt så att det tänks nya tankar som kan bli till nya sätt att för andra att se på sin och sin skolas eller förskolas praktik. För att gå ut och göra annorlunda, så att pedagogerna i sin tur ger barnen och eleverna nya möten med nya praktiker, genomtänkta och grundade i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Det är långt från mig till det enskilda barnet eller eleven. Det vet jag. Åh, hur tydligt det blir hur rätt jag måste göra, vad rätt jag måste säga, vad rätt jag måste skriva, fråga, tänka… Kan jag bli bättre på detta? Kan utbildningen hjälpa mig med detta? Det får framtiden utvisa. Men, jag vill. Kan jag? En utmaning. Ett nytt lärande. Det bästa jag vet är att lära mig nya saker. En dag utan nya lärdomar är inte en dag som var värd sitt pris i tid.