Vi står ju bara och stampar

I flera år har jag noggrant följt och även deltagit i debatten om hur den svenska skolan ska utvecklas. Jag arbetar med skolutveckling, jag har varit lokal skolpolitiker, jag bloggar och jag föreläser. Många andra deltar i samma debatt. Många vill förändra. Alla vill gott, förutsätter jag. Men lösningarna på de stora utmaningarna kommer inte. Förslagen är för små. Jag känner det som om vi bara står och stampar. Några små steg framåt, några steg ”på stället” och något steg bakåt.

Allt medan framtiden rusar vidare!

Och snart är det val. Ett val där skolan kommer att vara i fokus.

Det är stora frågor som behöver redas ut. Om jag själv gick till val idag, på en politik för framtidens skola, skulle nedanstående vara en del i mitt valmanifest. Inget av detta går att göra direkt i morgon bitti, men ju längre tid en förändring kommer att ta, desto tidigare måste man börja.

Vi behöver nya läroplaner med en helt ny syn på kunskapens organisation. Det är inte rimligt att kunskaperna först bryts ner i tusentals små, små beståndsdelar och små, små kunskapskrav. Och sedan sägs det att undervisningen ska vara ämnesövergripande. I min värld kommer helheten först och delarna sedan. Inte tvärtom.

Ämnesindelning måste ses över. Större helheter borde vara målet. Även det innehållsliga behöver ifrågasättas. Är allt som läses idag så viktigt att det ska hålla borta det som behövs istället, det som pågår i samhället runt omkring? Idag petas/krystas nya mål och nytt innehåll in i redan befintliga ämnen. Ämnen som funnits sedan länge, länge. Ett större fokus på förmågor och kompetenser behövs också. Detta låter sig heller inte petas in, på ett naturligt sätt, i det myller av detaljer som nuvarande läroplaner består av. Dags att göra om!

En stor andel av Sveriges skolor är byggda efter en 1800-talsmodell. Efter samma idé som regementen, sjukhus och fängelser är byggda. Korridorer med dörrar in till lika stora rum utan kontakt med varandra. Dessutom är jag ganska säker på att en stor del av Sveriges skolbyggnader börjar hamna efter i underhåll. De skolmiljöer vi tyvärr alltför ofta fortfarande erbjuder 2010-talets elever är inte tillräckligt bra. De respekterar inte utbildningens, utvecklingens och kunskapens betydelse. De signalerar gamla strukturer. Dags att bygga nytt. Mycket nytt!

Vi behöver också acceptera att den teknikutveckling som sker inte kommer att stanna upp, vända om och förflytta oss tillbaka till skrivmaskinen, till griffeltavlan eller till fjäderpennan. Det motstånd, som jag upplever finns, mot att skolan ska efterlikna och helst ligga lite före det omgivande samhället är inte funktionellt. Vi ska utvecklas med tekniken, inte vid sidan om. Vi ska också föra in de nya kulturer av delning, gemensam kunskapstillväxt och upplösningen mellan producent och konsument som den nya tekniken och de sociala medierna drivit fram.

Det börjar också bli dags att problematisera frågan om till synes självklara fundament i vår svenska skola. Mycket av detta har jag skrivit om tidigare. Årskurser, klasser, betyg, skolplikt, läsår och läxor. Tillhör de framtiden eller tillhör de ett gammalt sätt att tänka skola, att bedriva skola och att bygga skolor? Dags att tänka nytt, väldigt mycket nytt!

Annonser

Spåren av en myra

Har du någon gång funderat över hur myrstigar kommer till? Kanske. Men har du någon funderat på vad det har att göra med internet och Facebook? Kanske inte…

I det traditionella samhället. I det bondesamhälle vi sedan länge lämnat bakom oss var traderingen av kunskaper, berättelser och livsnödvändiga färdigheter något som gjordes vertikalt. Delningen gick från den ena generationen vidare till nästa. Från föräldrar till barn, från mästaren till lärlingen, från prästen till konfirmanderna och från läraren till eleverna. I den traditionella byn var det i princip det enda sättet att säkerställa framtiden. Att ständigt nya generationer lärde sig det som de äldre kunde. Tills det var dags för dem att ta över.

Idag delas kunskaper, insikter, tankar och problem horisontellt. I den globala byn delas allt, hela tiden. Till andra människor. Vänner, okända, grannen eller någon på någon annan kontinent.

Om man letar efter ett recept till en särskild maträtt, exempelvis en indisk gryta. Googla. Du hittar massor med förslag. Skrivna av kockar eller av någon som du själv, en glad och entusiastisk hemmakock. Välj det som verkar bra, variera det lite. Blev du och dina gäster nöjda? Dela det på lämpligt socialt media. Nu är du med och har skapat ett tillägg till den gemensamma kunskapsbanken om indiska grytor. Nästa gång någon söker efter samma sak som du gjorde, finns din lilla variation av temat med som en ny beståndsdel i det kollektiva minnet.

Delningen är horisontell, kunskapstillväxten är kaotisk. Men det finns något som skapar system. Folksonomi. Användarna systematiserar, länkar och korsrefererar. Nätet vävs tätare, större och sambanden görs tydligare.

Men det lämnas också spår. De digitala spåren blir tydligare och tydligare. Ett extra populärt recept, kanske utvecklat genom inspiration av tiotals andra snarlika recept, får mer ”likes” än andra. Det får fler klick på google än andra och åker upp i hierarkin av sökträffar. De digitala spåren blir tydligare och tydligare. Fler och fler följer spåren. Tills det dyker upp något mer intressant. Någon hittar något nytt och börjar trampa upp ett nytt spår. Någon följer efter, fler och fler följer efter. Nya digitala stigar leder nya användare till nya kunskaper.

Myrkolonioptimering är namnet. Har jag lärt mig. En myra är ”programmerad” att göra ganska få saker. En av dem är att hitta mat. Myrorna söker först planlöst. När en av alla myrorna hittar mat utsöndrar den feromoner på vägen hem till stacken. Den lämnar ett spår. Fler myror följer efter. De utsöndrar samma ämne i samma spår. Spåret blir starkare och starkare. Snart är den upptrampade myrstigen med ett myller av myror som hämtar mat ett faktum. Precis som på nätet.

Myrkolonioptimeringen är det som håller samman den kaotiska kunskapstillväxten i det horisontellt delande och samskapande globala delningssamhället.

I den lärande organisationen utvecklas nya idéer och nya lösningar kontinuerligt. Spridningen blir extra viktigt om förändring ska kunna skapas på bred front. Delning och spridning av nya sätt att lösa nya problem måste börja användas och förfinas av många. Precis som myran måste de nya praktikerna lämna spår. Spår för andra att följa.

Även i en skola borde detta kunna ske. Spåren av elevernas lärande borde kunna göras tydliga, för andra att följa. Stigar för andra att följa. Kan vi samla elevernas skapande till beskådan, variation och interaktion för de andra eleverna. En stor interaktiv skärm i skolans bibliotek, till exempel. Med bilder, filmer, texter, låtar, appar m.m. som hela tiden växer, varieras, omskapas, kommenteras, gillas och blir till nya bilder, filmer etc.

Horisontell  delning mellan elever. Med pedagogerna som möjliggörare, vägvisare och inspiratörer. Med rika kunskaper, didaktisk fingertoppskänsla hjälper de alla elever att utvecklas mot kanten på sin utvecklingszon, att lämna spår till andra, att följa andras spår och att avvika från andras spår. En ny idé, nya spår, ny stigmergi. Myrkolonioptimerng. Eller kunskapsutvecklingsoptimering.

Det är världar som kolliderar!

Varför tar det inte slut? För ett tag sedan tyckte jag att stormen av ”trash-talk” mot skolan och lärarna verkade bedarra. Så tänker jag inte längre. Stormen blåser vidare, med oförminskad styrka.

Vi vet. Jag lovar. Vi som arbetar i svensk skola, vi vet att vi har stora utmaningar att möta. Vi vet att utvecklingsarbetet måste fortsätta, intensifieras och till och med accelerera.  Vi vet att förändring måste till. Vi behöver dock en samling om vad och hur. Nu säger jag hur jag tänker en gång till. Flera av er har säkert både hört mig säga det och läst mina texter tidigare. Jag ger mig inte.

En del av debatten syns för mig som avlägsna men starka rop. De är nära i rum men avlägsna i tid. Men ropen om förändring som ska bromsa och backa hörs ändå tydligt. Kanske till och med tydligare och tydligare. Starkare och starkare. Men de som ropar är längre och längre bort, till synes utan att märka det själva. Längre bort från samhället, från utvecklingen och från framtiden.

När undersökningar visar att elevernas motivation för skolarbetet sjunker. Då beror det på världar som kolliderar. Den traditionella metoden och modellen för att bedriva utbildning kolliderar med ett omgivande samhälle som förväntar sig helt andra saker. Detta samhälle är det enda som ungdomarna känner. Det som en gång var kunskaper, förmågor och arbetssätt som gynnade utvecklingen av en framväxande industrination fungerar inte längre. De efterfrågas inte längre på samma sätt. Och det vet våra ungdomar. Men ropen förtäljer att det var bättre förr. De vill bromsa vår utveckling.

När retoriken om ordning och reda genom yttre disciplinering trissas upp. Då är det världar som kolliderar. Ordning och reda i form av gruppdisciplinering, blind lydnad och likformighet är inte längre funktionellt. Alla vill ha ordning och arbetsro. Men, den skapas av inre disciplin grundad i vetskapen om att jag är i skolan, eller på jobbet eller i någon annan situation för att det är viktigt för mig och för att det är viktigt för andra, det som jag gör. Själv och tillsammans med andra. Då växer motivationen, då vaknar lusten att lära. Då kan stunderna av ”flow” komma tätare och tätare. Mot detta vill många utvecklas.

När sociala medier sägs skapa stress och oordning. Då är det världar som kolliderar. I dagens tjugofyratimmars- och ständigt uppkopplade samhälle är de sociala medierna en självklarhet. Om de ska stängas av mellan åtta och tre varje vardag växer oron. Bra eller dåligt. Men, det är ingen fluga, det kommer inte att gå över. Det är dags att bestämma sig för att de är en självklar del av våra liv i samtiden och göra förändringar utifrån detta. Det är bättre att rida på vågorna än att paddla mot strömmen. Använd sociala medier i skolan! I undervisningen! Långt bortifrån hörs starka rop om avstängda nätverk, censurerad tillgång till all världens information. Världarna kolliderar igen. Många vill framåt, några vill bakåt. Repet sträcks. När går det av?