Bredd, djup och motivation

Idag läste jag en bloggtext av en man vid namn Grant Wiggins. I den nämndes en enkätundersökning till elever. En av frågorna (ställd i form av ett påstående) var det som framförallt fångade min uppmärksamhet. Den löd som följer:

”At this school, I have the opportunity to do what I do best every day.”

Den fick mig att börja fundera. Många frågor dök upp huvudet. Det är om dessa frågor som denna text handlar. Så gott som inga svar, bara frågor. En bra start på ett samtal, brukar jag tänka.

När jag gick i grundskolan var mina intressen och mina eventuella talanger så gott som aldrig i fokus under skoldagarna. På lektionerna, varje dag, gjorde alla så gott som samma sak på samma sätt. När skoldagen var slut gick jag hem och gjorde det jag var bra på. Läsa, spela olika instrument och skapa musik. Någon gång, så gott som varje dag, var jag dessutom med på någon aktivitet i den kommunala musikskolan.

Var detta det bästa sättet? Det funkade ju hyfsat för mig.

Att i skolan få ta del av en samlad och bred kunskap i en mängd olika ämnen, samma för alla, oavsett mina egna intressen, styrkor och svagheter. Och att sedan få sköta utvecklingen av sina egna specialintressen själv. Intressen som faktiskt blev grunden för den första perioden i mitt yrkesliv och som i sin tur skapat kompetenserna för det jag arbetar med nu.

Eller skulle skolan gett mig möjligheterna att göra detta under skoldagarna? Jag vet faktiskt inte vad som är rätt.

Att ge alla elever samma bas och istället lämna över utvecklingen av spetskompetenserna till individerna själva? Det kanske skapar förutsättningar för att utveckla de kompetenser som krävs för att ta sig framåt. Det blir ju skarpt läge, på något sätt. Gör det själv eller gör det inte alls.

Eller är det helt enkelt så att grundskolans uppdrag är att ge alla samma sak och att differentieringen ska ske senare, som den gör idag, i gymnasiet och högre utbildningar?

Men, tänker jag då, hur påverkar detta den kritiska punkten motivation? Något som jag ser som en av de viktigaste frågorna för framtidens skola. Hur skapar vi en skolvardag som är motiverande för alla elever? Är svaret att alla ska göra lika? Eller ska hela skoldagen utgå från elevens intressen?

Jag tror självklart att det förekommer mer individualisering av den typen som utvecklar styrkor och bygger på intressen idag än när jag gick i skolan. Men, det kanske är dags att bryta mönstret ännu mer.

Skulle ett större fokus på utvecklande av individernas styrkor och intressen vara vägen framåt? Kanske skulle halva skoldagen bestå av detta. Resten kunde bestå av strukturerad och tydlig undervisning mot standardiserade mål i en bas av grundläggande kunskaper inom en rad ämnen eller ämnesområden. Är detta en idé värd att grunna mer över?

En grundskola med både bredd och djup. Bredden är kollektiv och djupet är individuellt. Då inträder också frågan, som jag ofta funderat över. Är det bredden som skapar djupet eller kan det fungera tvärtom?

Är det en skola som låter alla prova på att lära sig lite av allt som skapar intresset för att fördjupa sig i något mer specifikt? Eller är det viljan att komma djupare och djupare inom ett ämnesområde som steg för steg ger motivationen att lära sig annat? Motivationen att gradvis bygga en bredare och bredare bas, för att kunna nå en högre topp? Jag vet inte, faktiskt. Vad tycker du?

En sak vet jag dock, tror jag. Att djupet måste uppmuntras. Framtidens samhälle kräver mängder med kunskap om extremt många olika och mycket avancerade saker. Ingen kan kunna allt.

Tiden då många, många gjorde samma enkla sak samtidigt, sida vid sida, och detta kunde bygga en nation av välstånd. Den är nog förbi. Men, som sagt. Hur ska vår grundskola på bästa sätt skapa förutsättningar för framtidens utmaningar? Det är min fråga för dagen.

Annonser