Bredd, djup och motivation

Idag läste jag en bloggtext av en man vid namn Grant Wiggins. I den nämndes en enkätundersökning till elever. En av frågorna (ställd i form av ett påstående) var det som framförallt fångade min uppmärksamhet. Den löd som följer:

”At this school, I have the opportunity to do what I do best every day.”

Den fick mig att börja fundera. Många frågor dök upp huvudet. Det är om dessa frågor som denna text handlar. Så gott som inga svar, bara frågor. En bra start på ett samtal, brukar jag tänka.

När jag gick i grundskolan var mina intressen och mina eventuella talanger så gott som aldrig i fokus under skoldagarna. På lektionerna, varje dag, gjorde alla så gott som samma sak på samma sätt. När skoldagen var slut gick jag hem och gjorde det jag var bra på. Läsa, spela olika instrument och skapa musik. Någon gång, så gott som varje dag, var jag dessutom med på någon aktivitet i den kommunala musikskolan.

Var detta det bästa sättet? Det funkade ju hyfsat för mig.

Att i skolan få ta del av en samlad och bred kunskap i en mängd olika ämnen, samma för alla, oavsett mina egna intressen, styrkor och svagheter. Och att sedan få sköta utvecklingen av sina egna specialintressen själv. Intressen som faktiskt blev grunden för den första perioden i mitt yrkesliv och som i sin tur skapat kompetenserna för det jag arbetar med nu.

Eller skulle skolan gett mig möjligheterna att göra detta under skoldagarna? Jag vet faktiskt inte vad som är rätt.

Att ge alla elever samma bas och istället lämna över utvecklingen av spetskompetenserna till individerna själva? Det kanske skapar förutsättningar för att utveckla de kompetenser som krävs för att ta sig framåt. Det blir ju skarpt läge, på något sätt. Gör det själv eller gör det inte alls.

Eller är det helt enkelt så att grundskolans uppdrag är att ge alla samma sak och att differentieringen ska ske senare, som den gör idag, i gymnasiet och högre utbildningar?

Men, tänker jag då, hur påverkar detta den kritiska punkten motivation? Något som jag ser som en av de viktigaste frågorna för framtidens skola. Hur skapar vi en skolvardag som är motiverande för alla elever? Är svaret att alla ska göra lika? Eller ska hela skoldagen utgå från elevens intressen?

Jag tror självklart att det förekommer mer individualisering av den typen som utvecklar styrkor och bygger på intressen idag än när jag gick i skolan. Men, det kanske är dags att bryta mönstret ännu mer.

Skulle ett större fokus på utvecklande av individernas styrkor och intressen vara vägen framåt? Kanske skulle halva skoldagen bestå av detta. Resten kunde bestå av strukturerad och tydlig undervisning mot standardiserade mål i en bas av grundläggande kunskaper inom en rad ämnen eller ämnesområden. Är detta en idé värd att grunna mer över?

En grundskola med både bredd och djup. Bredden är kollektiv och djupet är individuellt. Då inträder också frågan, som jag ofta funderat över. Är det bredden som skapar djupet eller kan det fungera tvärtom?

Är det en skola som låter alla prova på att lära sig lite av allt som skapar intresset för att fördjupa sig i något mer specifikt? Eller är det viljan att komma djupare och djupare inom ett ämnesområde som steg för steg ger motivationen att lära sig annat? Motivationen att gradvis bygga en bredare och bredare bas, för att kunna nå en högre topp? Jag vet inte, faktiskt. Vad tycker du?

En sak vet jag dock, tror jag. Att djupet måste uppmuntras. Framtidens samhälle kräver mängder med kunskap om extremt många olika och mycket avancerade saker. Ingen kan kunna allt.

Tiden då många, många gjorde samma enkla sak samtidigt, sida vid sida, och detta kunde bygga en nation av välstånd. Den är nog förbi. Men, som sagt. Hur ska vår grundskola på bästa sätt skapa förutsättningar för framtidens utmaningar? Det är min fråga för dagen.

Skolan måste vara en del av samhällets infrastruktur

Vid sidan av alla mina funderingar kring lärandet och lärandets organisation har jag funderat lite över de fysiska förutsättningarna. Pratas det inte ganska lite om detta? Självklart är undervisningens kvalitet, resurser, lärarkompetenser och mycket annat viktigt. Men, allt det där måste ju ha någonstans att vara. En funktionell arena att finnas på.

Vid en snabb google-sökning på ordet infrastruktur ser jag att beskrivningen handlar mycket om transporter av fordon, människor och av energi. Men även om hur information ”transporteras” i samhället. Fibernät och mobilnät är viktiga delar i informations- och kunskapssamhällets infrastruktur, tillsammans med de äldre infrastrukturella artefakterna; vägar, järnvägar och elledningar.

Men framtiden då? Är inte systemen för distribution av kunskaper och kompetenser något vars infrastruktur behöver utvecklas mer i takt med sin tid?

Vilket är det mest ändamålsenliga sättet att organisera, placera och bygga svenska skolor på så att alla barn ges en likvärdig skola?

Jag vill i denna text egentligen inte lägga mig i huvudmannaskapsfrågan, tillräckligt många tycker tillräckligt mycket om den redan, nuförtiden. Det är ju dock oundvikligt att fundera över vem som ska betala. För betalas måste det. Nåväl, jag låter den frågan var obesvarad.

Men oavsett vem som bestämmer eller vem som ska betala. Hur ska framtidens svenska infrastruktur för skolan se ut?

Satsar vi idag tillräckligt på att alla skolor ska ha en god standard, rent arbetsmiljömässigt? Ser vi till att alla skolor har lika goda möjligheter att vara sammankopplade med samhällets övriga infrastruktur? Har alla skolor tillgång till snabba internetuppkopplingar, ligger skolorna där barnen bor, kan alla ta sig till sin skola på det mest hållbara sättet? Är skolornas design skapad för framtidens lärande, eller står den fortfarande kvar med ena foten i gårdagen?

Kan skolorna inom sig skapa den glokala känslan av små och trygga enheter med ständig möjlighet till interaktion med större enheter? Hela skolan, lokalsamhället, människor på andra platser i världen.

Bara några exempel på frågor som vi också skulle behöva fundera över, nu när skolan är högst upp på dagordningen, överallt, hela tiden. Men, pratas det om detta, i debatten? Inte så mycket, vad jag hör.

Transport av människor och varor var industrisamhällets fokus. Transport av information i mobilnät och fiberkablar blev informationssamhällets nya fokus. Det postmoderna innovations- och kunskapssamhället kräver nya satsningar.

Jag tänker mig fortfarande skolan som en fysisk byggnad. Steget till de helt virtuella världarna är nog en bra bit framåt i tiden.

Skolor ska vara lagom stora, välbyggda och väl underhållna. Jag tycker mig se alltför många exempel på motsatsen. De kan nästan vara hur små eller hur stora som helst och lokalerna kan vara nya, gamla, underhållna eller inte underhållna. Slumpen verkar råda.

Skolorna ska ge möjligheter för lärande att ske på många olika sätt. Detta ställer stora krav på ”väggarnas koreografi” (Anna Törnquist). Lärandets många ansikten och därmed de många behoven av olika arenor måste styra.

Skolorna ska ligga där eleverna bor. Detta för att ge hållbara förutsättningar för långsiktig utveckling. Inte heller detta syns idag vara ett givet organisationsunderlag, vilket jag tycker verkar lite underligt. Skolorna ligger ofta där de alltid legat. Trots att samhället vuxit på andra ställen. Ska man bygga en ny skola är investeringarna stora, mycket stora, och tveksamheter om nyttan kan börja råda bland de beslutande. Nya motorvägar däremot, det är viktiga satsningar det.

Skolornas undervisning ska ge helheter och framtidskompetenser. Skolornas möjligheter ska vara globala. Kontakt med människor på andra sidan jordklotet ska vara vardag. Den inre digitala miljön i skolan ska vara av toppklass. På vissa ställen har redan idag antalet uppkopplade datorer, plattor och telefoner blivit långt fler än antalet personer i en skola. Det kan bli trångt i luften och i näten. Bygg bort de problemen.

Är vi beredda att investera alla de miljarder som krävs för allt detta? Vem vågar föreslå eller besluta om en riktigt stor infrastruktursatsning för Sveriges skolor? När kommer det ”paketet”? Är det ens någon i skoldebatten som pratar om detta?