Det är som om framtiden inte finns!

En dag på mitt kontor. 24 mars 2014. Jag läser många artiklar och kommentarer om dagens stora nyhet. Betyg eller ej från årskurs 4?

Jag läser också artiklar om skillnader mellan “Education” och “Schooling”, om hur man hittar rätt svårighetsgrad för eleverna för att skapa maximalt lärande, jag har sett en kort film om ett systemmässigt generationsskifte i skolan, från ett monomodalt till ett multimodalt lärande, läst om hur rätt utmaningar skapar djuplärande, om hur vi “måste ge lärare möjlighet att lära” och jag har läst ett par kapitel ur @DrLundhals bok “Bedömning för lärande”.

Det är mitt jobb att hålla mig uppdaterad med liknande frågor (om någon undrar vad min chef säger…). Jag söker hela tiden svar på frågor om hur vi ska få våra elever att lära sig mer, hur de ska lära sig viktiga saker att bära med sig under ett långt framtida yrkesliv och om hur skola och utbildning ska bedrivas på ett sätt som passar för dagens barn och unga. För deras sätt att lära sig, deras sätt att leva i ett samhälle som knappt var påtänkt när jag var i deras ålder.

Samma dag debatterar vi för och emot betyg från och med årskurs 4. Det är som om framtiden inte finns.

Jag tror inte att det som om 20, 30 eller 50 år kommer att bestämma om vi den 24 mars 2014 gjorde det vi förväntades göra för att skapa de bästa förutsättningar för 2014 års elever var frågan om betyg från 10 eller 12 års ålder. Det är nog snarare hur vi skapade nya förutsättningar och bättre möjligheter för alla barn att bilda den kunskap och utveckla de förmågor som de behövde för framtiden som blir det vi döms för. Inte om vi idag var överens eller inte om att barnen skulle få betyg tidigare eller ej.

Jag tror att det är utvecklingen mot framtiden som är vår stora utmaning. Och det är den måttstocken med vilken vårt arv kommer att dömas. Men, återigen, i den politiska skoldebatten är det ofta som om framtiden inte finns.

Många diskuterar orsaker till “PISA-chocken” – de sjunkande kunskapsresultaten. Värda att ta på stort allvar. Så kan vi ju inte ha det.

Varför är det så få som nämner möjligheten att det är för att skolan inte fått chansen  att utvecklas fullt ut för att möta dagens unga, på det sättet som passar dem, som kan vara orsaken?

Varför har vi inte satsat allt på att hitta ett sätt som passar tjugohundratalets Sverige? Varför är det så få som nämner den förklaringen? Varför envisas vi med att försöka lösa dagens problem med gårdagens lösningar?

Om jag har rätt. Att orsakerna till att resultaten i undersökningar som PISA sjunker är att skolan, tyvärr, kommer längre och längre ifrån samtiden. Och då självklart ännu längre ifrån framtiden. Då måste vi banne mig sätta fart. Om detta vill jag läsa i tidningen i morgon. Hur vi diskuterar nya sätt att lösa nya utmaningar.

Men, jag är rädd att inte heller morgondagens blad kommer att handla om detta. Ibland känns det som om framtiden inte finns.

Annonser