Det är som om framtiden inte finns!

En dag på mitt kontor. 24 mars 2014. Jag läser många artiklar och kommentarer om dagens stora nyhet. Betyg eller ej från årskurs 4?

Jag läser också artiklar om skillnader mellan “Education” och “Schooling”, om hur man hittar rätt svårighetsgrad för eleverna för att skapa maximalt lärande, jag har sett en kort film om ett systemmässigt generationsskifte i skolan, från ett monomodalt till ett multimodalt lärande, läst om hur rätt utmaningar skapar djuplärande, om hur vi “måste ge lärare möjlighet att lära” och jag har läst ett par kapitel ur @DrLundhals bok “Bedömning för lärande”.

Det är mitt jobb att hålla mig uppdaterad med liknande frågor (om någon undrar vad min chef säger…). Jag söker hela tiden svar på frågor om hur vi ska få våra elever att lära sig mer, hur de ska lära sig viktiga saker att bära med sig under ett långt framtida yrkesliv och om hur skola och utbildning ska bedrivas på ett sätt som passar för dagens barn och unga. För deras sätt att lära sig, deras sätt att leva i ett samhälle som knappt var påtänkt när jag var i deras ålder.

Samma dag debatterar vi för och emot betyg från och med årskurs 4. Det är som om framtiden inte finns.

Jag tror inte att det som om 20, 30 eller 50 år kommer att bestämma om vi den 24 mars 2014 gjorde det vi förväntades göra för att skapa de bästa förutsättningar för 2014 års elever var frågan om betyg från 10 eller 12 års ålder. Det är nog snarare hur vi skapade nya förutsättningar och bättre möjligheter för alla barn att bilda den kunskap och utveckla de förmågor som de behövde för framtiden som blir det vi döms för. Inte om vi idag var överens eller inte om att barnen skulle få betyg tidigare eller ej.

Jag tror att det är utvecklingen mot framtiden som är vår stora utmaning. Och det är den måttstocken med vilken vårt arv kommer att dömas. Men, återigen, i den politiska skoldebatten är det ofta som om framtiden inte finns.

Många diskuterar orsaker till “PISA-chocken” – de sjunkande kunskapsresultaten. Värda att ta på stort allvar. Så kan vi ju inte ha det.

Varför är det så få som nämner möjligheten att det är för att skolan inte fått chansen  att utvecklas fullt ut för att möta dagens unga, på det sättet som passar dem, som kan vara orsaken?

Varför har vi inte satsat allt på att hitta ett sätt som passar tjugohundratalets Sverige? Varför är det så få som nämner den förklaringen? Varför envisas vi med att försöka lösa dagens problem med gårdagens lösningar?

Om jag har rätt. Att orsakerna till att resultaten i undersökningar som PISA sjunker är att skolan, tyvärr, kommer längre och längre ifrån samtiden. Och då självklart ännu längre ifrån framtiden. Då måste vi banne mig sätta fart. Om detta vill jag läsa i tidningen i morgon. Hur vi diskuterar nya sätt att lösa nya utmaningar.

Men, jag är rädd att inte heller morgondagens blad kommer att handla om detta. Ibland känns det som om framtiden inte finns.

Om skrivkramp, skoldebatt och kritisk massa…

Jag har lite skrivkramp. Jag har skrivit massor med små texter om skola och skolutveckling de senaste åren, men idéerna kommer inte lika lätt ner på pappret längre. Idéerna kommer fortfarande till mig i ganska jämn takt, lite långsammare kanske, men det blir svårare och svårare att skriva om dem.

Det känns lite motigt ibland. En anledning till att det tar emot är att jag varje dag följer en skoldebatt som blir mer och mer vildvuxen och samtidigt mer och mer polariserad och konfliktfylld. Nu är ju till och med vissa i konflikt om att de har föreslagit samma sak. Jag blir mindre och mindre sugen på att delta i detta.

Förklaringar och idéer möts av motsatser. Som jag tidigare skrivit om; när den enes problem är den andres lösning är samsynen långt borta.

Jag har ju ett tag hoppats och även tidigare berättat om att det är ett paradigmskifte vi är på väg mot. De gamla idéerna, förklaringarna och lösningarna bidrar mindre och mindre till faktiska lösningar på dagens problem och till att göra oss beredda att möta framtidens utmaningar.

Skolan behöver detta paradigmskifte. Jag är övertygad om detta. Vårt älskade trätoämne, den svenska skolan, som vi som är vuxna nu minns den, är snart ett minne blott. Precis som det samhälle som jag växte upp i på sjuttiotalet, eller mina föräldrar, på fyrtiotalet, för alltid är borta. På gott eller ont, men borta är det.

Jag passar inte i en polemisk debatt. Jag gillar det helt enkelt inte. Jag tycker om att föra samtal där jag bildar ny kunskap, där jag utvecklar tankar jag inte tänkt tidigare. Där jag plötsligt säger något jag aldrig sagt förut. Men, jag gör inte det i samtal med någon som tycker tvärtom. Jag vet att många tycker om debatten men jag föredrar dialogen. Debatten passar inte mig.

Jag tänker mycket på detta. Jag ser en vattendelare mellan olika människors olika sätt att möta ny information, en annan människas åsikt eller någons förslag till lösning. Jag ser att många söker samband med befintliga kunskaper och tidigare gjorda erfarenheter och tänkta tankar, i syfte att kunna utvecklas vidare tillsammans. Jag ser också att många direkt istället letar upp och benämner avvikelserna. Och stannar upp där. Att se samband eller avvikelser. Det är en stor skillnad mellan dessa synsätt.

Jag vill se samband. Jag vill att mina kunskaper, värderingar och åsikter ska växa som ständigt nya grenar och blad på ett träd. Nya, längre, fler och fler, men alla sammankopplade med samma stam och till samma rotsystem.

Idag tänkte jag på begreppet ”kritisk massa”. Jag brukar säga att vissa frågor eller ärenden behöver uppnå en kritisk massa, där tillräckligt många inblandade slutligen, i en stor ”explosion”, samtidigt får samma känsla om att hela alltet måste ta en annan vändning. Då gör det ofta det.

När inte alla är framme vid insikten om att det behövs något nytt blir det svårt att byta riktning. Men, när alla är med i samma urladdning av energi öppnar sig dörrarna till nya och gemensamma vägar. Detta är ett viktigt ögonblick i varje utvecklingsprocess. Inte i alla frågor, men i de mest polariserade, kan detta ögonblick av samtidig uppnåelse av en kritisk massa, vara det ögonblick när vägen mot lösningen visade sig. När man sedan ser tillbaka. Det är ett jobbigt ögonblick, därför ser man det inte som något positivt när man är mitt i det.

Jag googlade på begreppet ”kritisk massa” och hittade följande (på Wikipedia, var annars):

”Frasen ”Critical Mass”, kritisk massa, kommer ursprungligen från kärnfysik. I cykelvärlden användes frasen först i Ted Whites dokumentärfilm ”Return of the Scorcher” från 1992. I filmen beskrivs hur kinesiska cyklister tvingats stanna när de skulle korsa stora bilvägar. När tillräckligt många cyklister samlats vid korsningen, kunde cyklisterna ta sig genom korsningen i flock. Detta kallade White för kritisk massa.”

Aha… nu lärde jag mig något nytt, genom att leta samband. Det är denna typ av kritisk massa jag väntar på. Det är kanske därför jag har svårt att debattera och diskutera mer. Jag kanske är framme vid korsningen och väntar på att vi blir tillräckligt många för att korsa vägen. Så att bilarna som kör på den korsande vägen måste stanna.

Jag tror nog att det är många som redan står där bredvid mig och väntar. Jag träffade nog många av dessa vänner häromveckan, i Varberg. Fler och fler kommer fram till korsningen med sina cyklar. Snart kan vi korsa vägen. Snart är den kritiska massan uppnådd. Framtidens Sverige behöver framtidens skola. Den ligger där, på andra sidan korsningen.