Individualisering eller eget arbete

Läser vetenskapsrådets rapport ” Individualiserad undervisning i skolan – en forskningsöversikt” (2013) och slås av det uppenbara:

Individualisering är inte lika med eget arbete.

Jag får intrycket av att för många pratar om ”eget arbete” kontra ”kateder”. Den enes lösning är den andres problem. För mycket ”eget arbete” ska botas med ”katederundervisning” och vice versa.

Inget av detta spelar någon roll för elevernas lärande. Påstår jag.

Likväl som dålig katederundervisning bara riskerar att beröra några få elever i gruppen så löper dåliga upplägg av eget arbete exakt samma risk.

Båda arbetsformerna fungerar däremot säkerligen utmärkt om de bygger på en strukturerad undervisning, med återkopplingar, samtal om kunskap och med elevens utvecklingszoner i fokus, som utgår från individens egna förutsättningar och intressen och genom detta skapar en stark inre motivation hos eleven.

Om man dessutom arbetar med utveckling av såväl viktiga och användbara kunskaper som förmågor med sikte på framtiden, men grundade i en djup förståelse av vår historia, så närmar man sig min bild av framtidens skola. Lägg därtill att skolan är i grunden demokratiskt organiserad där eleven får vara i centrum för sitt eget lärande så börjar det riktigt likna något 🙂

Med en individualisering som jag beskriver ovan blir arbetsformerna inte ett mål eller en norm utan metoder. Vilket sätt att arbeta passar bäst för det som just nu ska läras, för just den eller den eleven? Detta kan låta som om man öppnar dörren till kaos. Men riktigt så fantastiskt konstigt är det inte. Många olika elever lär bra genom liknande arbetssätt och samma innehåll samtidigt. Det kommer inte att bli enorma mängder arbetsformer, lika många som eleverna, som dyker upp och som ska fungera samtidigt.

Men, en sak är säker; det kommer att bli betydligt fler modeller än ”eget arbete” eller ”katederundervisning”.

Annonser