När jag är i centrum för mitt eget lärande

När jag gick i skolan, i grundskolan och gymnasiet, var skolan någon annans projekt än mitt eget. Jag ville egentligen inte gå dit. Jag trivdes inte, jag gjorde nästan ingenting och jag lärde mig ganska lite.

Bland annat eftersom jag aldrig riktigt förstod varför vi skulle göra det vi gjorde. Alltså, ”varför” på den nivån att förklaringen gick att koppla till mig själv, till mina intressen eller till min egen utveckling. Jag hade svårt att känna att jag var där för min skull och dessutom gjorde jag ju faktiskt så gott som aldrig någonting. Så då handlade det bara om att bli bedömd, den dagen provet väl kom. En transportsträcka fram till bedömningen.

Eftersom jag är utrustad med ett ovanligt bra minne var ju proven på den tiden inga problem, i grundskolan (i gymnasiet blev det lite värre…). Därför blev jag bedömd på ett oftast positivt sätt. Då blev ju, paradoxalt nog, bedömningen bara ett bevis på att jag inte behövde göra något. Jag kunde glida med i projektet utan att göra det till mitt eget.

Jag fick aldrig lära mig att känna glädjen i känslan av att faktiskt lära mig något. Istället hörde jag att jag var duktig, för att jag kom ihåg och för att jag hade lätt för att läsa, skriva, tala och räkna. Men det var bara helt enkelt sådan jag var. Det hade väl ingenting med lärande eller med skolan att göra?

Man borde bedömt mig på det sättet som vi idag kallar formativt och satsat på att skapa utveckling, att utmana till utveckling och framsteg. Även om jag gjorde bra ifrån mig, ibland eller ofta, så kunde jag ju så mycket mer. Varför sa ingen det? Varför lämnades det ansvaret över till mig själv, helt utan stöd? 10 år gammal eller så?

Istället blev jag en alltmer ovillig gäst i någon annans projekt; lärarens, skolans, samhällets… vems? Vad vet jag?

Istället upptäckte jag en annan arena. På fritiden sysslade jag med musik. Det är lätt att säga att man alltid har lättare att engagera sig i sin hobby än i skolan men det var inte därför. Det vet jag eftersom jag nuförtiden inte spelar en ton, så gott som, och saknar det (nästan) inte ett skvatt.

Glädjen satt istället i själva lärandet, i utvecklingen och i utmaningarna. ”Flow” är bara förnamnet på det jag kunde känna när jag själv eller tillsammans med mina vänner skapade, spelade, spelade in, planerade, genomförde, utvecklades, lärde av och med varandra.

Idag, som vuxen, har jag själv lyckats föra över detta på andra saker. Det bästa jag vet är att få ta mig an en ny arbetsuppgift som är lagom utmanande i förhållande till mina förmågor och kunskaper (grundförutsättningen för att komma in i flow och för att inte uppleva stress) och köra igång.

Läsa på, skriva, fundera, leta samband, leta avvikelser, ”Oj –  där kom en helt ny tanke, undrar om någon annan tänkt samma” – googla: ”Nej, det verkar vara något nytt. Men där dök det upp något liknande”. ”Undrar hur de kom fram till det?” Nya infallsvinklar, nya idéer, nya problemställningar, nya hypoteser, ny fakta, nya färdigheter och nya lösningar.

Mitt mål är att det ska vara så i skolan, så mycket och så ofta som möjligt.

Förr spelade jag mina instrument och utbildade mig till trombonelärare. Nu skriver jag, nu föreläser jag, nu arbetar jag med analyser, teorier och statistik, nu lagar jag god mat, nu renoverar vi hus. I mångt och mycket är allt självlärt. Efter skolan. För där gjorde jag ju nästan ingenting. Är inte det lite konstigt? Vore det inte bättre att jag lärt mig lära redan då.

Kanske hade jag då lärt mig något av de främmande språken jag läste i skolan, för det har jag inte mäktat med att lära mig själv. Engelskan har jag lärt mig allteftersom i vuxen ålder men franskan och spanskan som jag läste är puts väck. Klarar mig chockerande nog lite bättre på tyska och italienska (nåja, inte jättemycket bättre, men åtminstone i en affär och på en restaurang). Är inte det extremt konstigt? Eller är det inte det?

Är det ännu ett bevis på att skolan inte fungerar utan att den berör dig? Det måste vara ditt lärande som är ditt projekt. Under ledning av kunniga pedagoger som kan hjälpa dig att hitta rätt väg. Inte som deras projekt, utan som ditt.

När mina egna tankar, kunskaper och förmågor samarbetar för att sträcka ut min bekvämlighetszon lagom mycket. Då föds förutsättningarna för nya kunskaper att bildas. Jag älskar ögonblicket när nya kunskaper föds. Det tillfälle jag kallar ”lärandets ögonblick”. Det är just då jag är i som allra mest i centrum för mitt eget lärande. Det är då mina inre belöningsklockor klingar som mest.

Ingen annan ser det. Ingen annan kan veta säkert när det sker. Andra kan ana det men tanken kan som bekant ta vägen vart som helst. Omöjlig att följa. Men själv kände du det – tydligt. Det ryckte till någonstans i den fantastiska maskin som den mänskliga hjärnan är. En ny kunskap. Sparad för att användas bara av dig.

Men alltid till nytta för andra, glöm inte det.

(Som vanligt vill jag tydligt påpeka att jag inte vill ”snacka ner” mina lärare från 70-talet. De var duktiga människor som arbetade hårt för oss elever. Det var något annat som skapade de ickefungerande lärmiljöerna. Jag påstår heller inte att det är så här idag och att dagens skola är dålig. Så tänker inte jag. Mycket är bra, en hel del behöver bli bättre. Jag är stolt över den skola vi bedriver i de kommuner jag är engagerad i.)

Annonser