Lärarprofessionen och arbetslaget

På mina föreläsningar berättar jag ibland om utvecklingen av min (nu ”före detta”) skola och då lägger jag en hel del vikt vid att berätta om hur vi arbetat med att utveckla arbetslagens ansvar, deras arbetsformer och deras befogenheter.

Detta är min bild och min berättelse av hur utvecklingen av arbetslagsorganisationen utvecklade vår skolas kvalitet. Andra skolor kan ha gjort på andra sätt, andra kan ha kommit längre, eller kortare. Men detta är vad som hände hos oss, som jag såg det.

Jag brukar säga att svensk skola gått från att vara en organisation där individer (lärarna som solitärer) ledde gruppers (klassernas) lärande till att grupper (arbetslagen) leder individers (varje enskild elevs) lärande. Och att det är i denna nya organisationsform som det tydligast framträder vad som är en lärares profession, vad en lärare kan göra som inte vem som helst kan göra.

För oss handlade det om att låta arbetslagen få ett tydligt ansvar för en avgränsad grupp elevers utbildning och undervisning. Att vi gav lärarna i arbetslaget ett helhetsansvar för alla sina elevers totala kunskapsutveckling och deras utveckling i övrigt.

Jag har läst att ”ett arbetslag kommer att samarbeta om det de har gemensamt”. Har de ett gemensamt ansvar för elevernas totala utveckling är det detta de kommer att samarbeta om och att prata kring, hela tiden. Om de inte har ett tydligt gemensamt helhetsansvar för elevernas utveckling kommer de att samarbeta mer kring andra saker; tiderna för luciafirandet, fika till nästa föräldramöte, lärarnas (inte elevernas) schema etc. Inte för att detta är oviktiga saker, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar.

Det handlade också om att använda lärarens olika roller i arbetslaget. Dels interpersonellt; någon är bra på en sak, någon annan på något annat. Arbetsfördelning och intern organisation. Men också intrapersonellt. Inom varje pedagog finns flera uppdrag och kompetenser; ämneslärare och mentor/coach är två av dagens och framtidens lärares olika roller. Varje lärare, om ett arbetslag ska ta ett gemensamt ansvar, ska vara huvudansvarig (mentor) för en grupp av arbetslagets elever men även undervisa alla eleverna i arbetslaget regelbundet. Detta stärker ytterligare det gemensamma och delade ansvaret. Alla kan bidra i arbetet med utvecklingen för alla eleverna.

Om någon person eller grupp, i detta fall arbetslaget, ska kunna ta fullt ansvar för något måste de också få resurser till detta och befogenheter att fatta beslut om hur resurserna (lokaler, läromedelsinköp, IKT m.m.) nyttjas och utvecklas. De ska självklart också ”äga” så stor del som det bara är möjligt av sin egen schemaläggning (givet att det tyvärr oftast finns en del begränsningar i detta. Särskilda ämnessalar etc.) och ansvara för fördelningen av elever i olika undervisningsgrupperingar, fasta eller flexibla.

Dessa befogenheter kombinerat med att arbetslaget har ansvar för sina elevers hela utbildning och all undervisning gör att lokalanvändning, läromedelsinköp, schemaläggning m.m. utgår från deras elevers aktuella behov.

Skolledningens roll i detta var att skapa och upprätthålla gemensamma, yttre ramar för arbetslagens friutrymme. Tydliga ramar kring ett tydligt definierat friutrymme skapar trygghet.

Denna organisationsform gav incitament för en utveckling där undervisningen utgick mer och mer från eleverna. Detta som alternativ till den givna och fasta form för undervisning – som grundar sig i äldre organisationsformer – som devalverar lärarna till att bli leverantörer av en ändlös rad av lektioner. Säkerligen många bra lektioner men inte alltid med utgångspunkt i vad alla de eleverna som sitter framför dig just nu behöver, tyvärr. Inte för att läraren inte har vilja eller kompetens att göra detta utan för att organisationen och strukturen hindrar honom eller henne.

Lärarna samarbetar om undervisningen. Det är inte längre något främmande att vara med på varandras lektioner. Att vara två lärare i samma rum, eller att vara en lärare i två rum, när kollegan sitter och hjälper en mindre grupp av elever någon annanstans eller att vara tillsammans hela arbetslaget – elever och lärare. Det är inte längre främmande att tillsammans ständigt ändra ”schemat”, grupperingarna och planeringarna hela tiden. Efter hur verkligheten faktiskt utvecklas.

Lärarna pratar tillsammans om sina elevers kunskapsutveckling. Mentorerna följer upp hur det går för deras elever i alla ämnen, man pratar om hur undervisningen kan utvecklas för just den eleven i ett enskilt ämne. Ämneslärarna återkopplar till mentorerna. Elevernas utveckling är i fokus. Redovisningar och ”prov” är inte längre något som alltid görs lika eller samtidigt. Alla elever får en kontinuerlig ”bedömning för lärande”.

Det är i detta samarbete kring lärandet som lärarens yrkeskunskap framstår allra tydligast. När han eller hon – tillsammans med sina kollegor – ges ansvar för att eleverna, efter sina egna förutsättningar, ska ges de allra bästa möjligheterna att nå målen i alla ämnen börjar ett professionellt utvecklingsarbete för varje elevs lärande att ta fart. Lärarens pedagogiska kunskaper kombineras med ämneskunskaper och med samarbete med andra lärares liknande, men inte exakt lika, kompetenser.

Ett av de största hindrena för skolutveckling är förminskningen av lärarrollen till att imitera en sedan länge given form för hur en lektion ser ut.

Kraften i skolutvecklingen växer istället, enligt min mening och min erfarenhet, när professionella pedagoger får makten över att, utifrån läget för oss och våra elever ”här och nu”, skapa de bästa lärmiljöerna och lärsituationerna och vara ansvariga för att planera, genomföra, följa upp och utveckla undervisningen för varje enskild elev.

Fotnot:

I Lgr 80 står detta beskrivet, tydligt, under ”arbetsformer och arbetssätt”. Där beskrivs arbetsenhetens (arbetslagets) uppdrag och arbete ungefär som jag skriver ovan. Jag rekommenderar alla att leta upp denna bok, det är en upplevelse att läsa detta kapitel. 33 år har gått…

Annonser