Livet efter IUP och åtgärdsprogram

Jag vet inte riktigt vad jag tycker.

De individuella utvecklingsplanerna med skriftliga omdömen ska tas bort, eller bara ges en gång om året. Åtgärdsprogram ska bara upprättas om elevens föräldrar begär det. Administrationen ska minska.

På ett sätt är det bra. Och de nya förslag som finns med fokus på mer framåtsyftande utvecklingssamtal och på att eleverna ska ges stöd direkt inom ramen för ordinarie undervisning är väl avvägda.

Men, det är något som gäckar mina tankar. Är detta vägen mot en skola med varje enskild elev i centrum för sitt eget lärande eller riskerar det att vara en väg mot en skola där det enda individuella beviset på din utveckling är betyg och provresultat? Är det fel att noga dokumentera varje barns kunskapsutveckling på ett formativt sätt? Det kanske är ogörligt, rent tidsmässigt. Men, är det dåligt?

Kanske är det dags för helt nya sätt att följa upp och dokumentera kunskapsutveckling. Ett sätt där det som eleven faktiskt lärt sig kan stå för sig själv och ett sätt där eleven själv är medansvarig för att det finns sparat. Att det man gjort och lärt faktiskt finns i verkligheten och inte bara som ett resultat på ett prov. I slöjden, bilden och i hemkunskapen är resultaten synliga. Hur är det i historia, biologi och moderna språk?

Jag tror att vi behöver fokusera mer på “kunskap i handling”. I min vision av framtidens skola finns allt som du gjort och lärt kvar som faktiska produkter. Ett hörnskåp, en maträtt, en berättelse men också en blogg, en film, en låt, ett filmat föredrag, en resa, ett träningsprogram eller en idé som löste ett problem.

Det är detta som ska dokumenteras och finnas till, i verkligheten, för eleven och läraren att samtala om. Processen bedöms och resultatet finns kvar. Lärarens och elevens gemensamma bedömning om hur det gått, vad eleven lärt sig, vad eleven (men också läraren) kan göra annorlunda och bättre nästa gång och hur eleven kan omsätta den förvärvade kunskapen i nya situationer. När eleven kan använda det den lärt sig till det som det är tänkt att användas till i verkligheten, och detta på något sätt kan sparas för eftervärlden. Då har vi något att prata om i undervisningen, i samtal kring lärandet och på utvecklingssamtalen.

Om alla får en chans att  åstadkomma faktiska resultat av det de gör och får fokusera både på det de är bra på och det som behöver förbättras behövs vare sig IUP eller åtgärdsprogram. Det behövs däremot ett delvis nytt sätt att arbeta där varje elevs utvecklingszoner är lärarens viktigaste planeringsunderlag och elevens arena. Det behövs också nya, mer verklighetstrogna sätt, att redovisa vad man lärt och nya, alltid moderna sätt att dokumentera och att göra det tillgängligt, för sig själv men även för andra. Detta bygger på att grunden i framtidens skola är ett elevaktivt arbetssätt där eleven hamnar i centrum för sitt eget lärande.

Annonser