Framtidens teknik – förändrar den lärandet?

Jag läste en frågeställning på nätet om den nya digitala tekniken fungerar som den förändringsagent i skolan, som den var tänkt som? Fungerar nätbaserat lärande? Trenden med MOOC (Massive Open Online Courses) möter bakslag, har jag också läst, avhoppen är fler än på kurser som läses i den fysiska verkligheten.

Lär spelbaserat lärande (gamification) eleverna något mer än att spela spel? Jag har stött på åsikter både för och emot. Vad använder eleverna sina datorer eller läsplattor till, egentligen..?

Är ”apparna” som används i undervisningen bra eller dåliga. Det finns digitala läromedel som är dyrare att använda än att köpa ”vanliga” läroböcker. Vad är då vitsen?

Eftersom jag gärna deltar i den här debatten vill jag utveckla tankarna kring dessa frågor en aning.

Så här tänker jag (som det så modernt heter…):

Självklart ska den teknik som finns i samhället runt omkring oss även användas i skolan. Eleverna ska få lära sig att använda den. De ska få använda den både för att lära sig dess funktion men även i syfte att använda den att lära andra saker. Allt annat vore totalt verklighetsfrämmande.

Digital teknik som kompensatoriska hjälpmedel för barn och elever med olika funktionsnedsättningar är en utomordentligt god idé.

Möjligheterna att ständigt få tag på information om vad jag än önskar och att kunna kommunicera sekundsnabbt med andra människor varhelst de befinner sig på jorden är något som vi ska bejaka och använda oss av. Även möjligheterna att enkelt lagra och bearbeta enorma mängder information och media och göra stora beräkningar är exempel på självklara nyttigheter.

Men, den stora betydelsen för skolan och undervisningen har tekniken i och med den samhällsomvandling som den håller på att skapa. För 20 år sedan visste jag inte vad Internet var. Nu är jag uppkopplad dygnets alla vakna timmar. För att ta det mest uppenbara exemplet.

Nu kommer ju snart – vad jag tror i alla fall – mina ”älsklingar”; Google-glasögonen, 3d-skrivare, ”Internet of things”, ”Big Data”, översättningstelefoner, robotbilar, ”Bio-hacking”, ”Crowdsourcing” och ”Augmented reality” att bli var mans och kvinnas vardag.

Med ett nytt samhälle, nya näringar och nya yrken kommer efterfrågan på nya kompetenser, nya kunskaper och nya förmågor. Detta i sin tur skapar ett förändrat uppdrag för skolan. Och med detta kommer nya behov av arbetssätt och ny organisation av utbildningen och undervisningen. För att möta en ny efterfrågan behövs nya sätt att arbeta, utan minsta tvekan, anser jag.

”Kunskap i handling” är ett av mina favorituttryck. Detta innebär att man för att lära något måste lära sig att faktiskt göra det som avses att läras.

Ett exempel: Om jag ska lära mig att skriva en text som ska kunna publiceras på webben, kanske på en blogg, då ska vi också låta eleven göra detta. Inte låtsas skriva en blogg, utan faktiskt publicera det man skriver. För alla att läsa och kommentera.

I och med detta måste vi också förhålla oss till och använda oss av de nya delningskulturer och ”Maker-rörelser” där det är naturligt att skapa unika saker, publicera dem på webben eller visa dem i verkligheten och låta andra ta del av dem. Och de andra kan i sin tur välja att dela med sig av ditt arbete, din idé, din konstruktion eller dina tankar till en hel massa andra människor. Globalt på ett ögonblick.

Jag tror inte ett ögonblick på att onlinestudier automatiskt är bättre än att träffas i den fysiska verkligheten (även om de självklart smidigt kan lösa en del rum-tid-problem) eller att den perfekta ”appen” kan få alla elever att nå målen… Det är inte där förändringen ska ligga. Den ligger någon annanstans.

Precis som industrisamhället krävde nya sätt att lära mot vad som behövdes i det gamla bondesamhället. Precis som kunskapssamhället krävde nya kompetenser jämfört med industrisamhället kräver det uppkopplade, hyperteknologiska och hypermoderna samhället nya saker av oss och därmed av skolan. En 1-1-satsning är bara en utdelad artefakt som i bästa fall ger en lite bättre möjlighet att möta framtiden. Den är inte en lösning på själva utmaningen som sådan.

Eller som jag har sagt tidigare: Min iPad, iPhone och dator är mina fönster mot världen. Jag ser världen – världen ser mig.

Annonser