Livet efter IUP och åtgärdsprogram

Jag vet inte riktigt vad jag tycker.

De individuella utvecklingsplanerna med skriftliga omdömen ska tas bort, eller bara ges en gång om året. Åtgärdsprogram ska bara upprättas om elevens föräldrar begär det. Administrationen ska minska.

På ett sätt är det bra. Och de nya förslag som finns med fokus på mer framåtsyftande utvecklingssamtal och på att eleverna ska ges stöd direkt inom ramen för ordinarie undervisning är väl avvägda.

Men, det är något som gäckar mina tankar. Är detta vägen mot en skola med varje enskild elev i centrum för sitt eget lärande eller riskerar det att vara en väg mot en skola där det enda individuella beviset på din utveckling är betyg och provresultat? Är det fel att noga dokumentera varje barns kunskapsutveckling på ett formativt sätt? Det kanske är ogörligt, rent tidsmässigt. Men, är det dåligt?

Kanske är det dags för helt nya sätt att följa upp och dokumentera kunskapsutveckling. Ett sätt där det som eleven faktiskt lärt sig kan stå för sig själv och ett sätt där eleven själv är medansvarig för att det finns sparat. Att det man gjort och lärt faktiskt finns i verkligheten och inte bara som ett resultat på ett prov. I slöjden, bilden och i hemkunskapen är resultaten synliga. Hur är det i historia, biologi och moderna språk?

Jag tror att vi behöver fokusera mer på “kunskap i handling”. I min vision av framtidens skola finns allt som du gjort och lärt kvar som faktiska produkter. Ett hörnskåp, en maträtt, en berättelse men också en blogg, en film, en låt, ett filmat föredrag, en resa, ett träningsprogram eller en idé som löste ett problem.

Det är detta som ska dokumenteras och finnas till, i verkligheten, för eleven och läraren att samtala om. Processen bedöms och resultatet finns kvar. Lärarens och elevens gemensamma bedömning om hur det gått, vad eleven lärt sig, vad eleven (men också läraren) kan göra annorlunda och bättre nästa gång och hur eleven kan omsätta den förvärvade kunskapen i nya situationer. När eleven kan använda det den lärt sig till det som det är tänkt att användas till i verkligheten, och detta på något sätt kan sparas för eftervärlden. Då har vi något att prata om i undervisningen, i samtal kring lärandet och på utvecklingssamtalen.

Om alla får en chans att  åstadkomma faktiska resultat av det de gör och får fokusera både på det de är bra på och det som behöver förbättras behövs vare sig IUP eller åtgärdsprogram. Det behövs däremot ett delvis nytt sätt att arbeta där varje elevs utvecklingszoner är lärarens viktigaste planeringsunderlag och elevens arena. Det behövs också nya, mer verklighetstrogna sätt, att redovisa vad man lärt och nya, alltid moderna sätt att dokumentera och att göra det tillgängligt, för sig själv men även för andra. Detta bygger på att grunden i framtidens skola är ett elevaktivt arbetssätt där eleven hamnar i centrum för sitt eget lärande.

Annonser

Nu är det dags! Stora förändringar kommer.

En av mina favorittalare på “Ted” är Andrew McAfee. (Se hans tal på ”Videoklipp som inspirerar”)

Han talar och bevisar sina teser om att vi lever i ett samhälle där det behövs mindre och mindre arbete. När allt blir mer och mer automatiserat. Den industriella revolutionen på 1800-talet övervann våra musklers begränsningar. Dagens digitala och teknologiska utveckling kommer att hjälpa oss att övervinna våra hjärnors begränsningar. Har han sagt tidigare.

I och med dessa två revolutioner – i kombination – kommer allt fler jobb, på mer och mer avancerad nivå, att försvinna, menar Andrew McAfee. Han visar tydligt sin poäng med diverse samhällsvetenskapliga analyser av det amerikanska samhällets och arbetslivets utveckling. Förändringen började redan på 60-talet, när datorerna började användas i produktionen.

Jag fortsätter med en dåres envishet att hävda vikten av att skolan måste förändras i takt med detta nya framväxande samhälle. Vi är på gång, mycket händer, men det gäller att inte stanna upp för länge, eller att börja gå baklänges. Det behövs stora kliv framåt.

Ett nytt samhälle, nya yrken och nya sätt att leva kommer att komma. Vi vet att samhället på lång sikt alltid utvecklas. Det kan kanske stanna upp eller gå bakåt i episoder men drar man ut alla utvecklingslinjer från förr till framtiden så pekar de uppåt. Och de pekar uppåt snabbare och snabbare.

Förhoppningsvis kan framtiden innebära mer tid över för människan att göra annat än att producera och konsumera varor. Förhoppningsvis kan den hjälpa till att stoppa de oönskade och farliga klimatförändringarna och förhoppningsvis kan den göra de viktiga sakerna ännu viktigare och angelägna för alla människor. Kreativitet, kultur, upplevelser, utbyte av tankar och idéer, nya sammanhang… vilka i sin tur kommer att ge framtiden ytterligare nivåer av exponentiell utveckling.

Eller också har Andrew McAfee fel och utvecklingen stannar upp. Då sitter vi kvar i dagens samhälle med allt som är bra men också med allt som är dåligt. Då är inte utmaningarna mindre. De är enorma. Eller också har han rätt att utvecklingen går vidare men tar en helt annan väg. Då blir det ju ännu större utmaningar. Hur kommer i så fall detta, idag kanske helt oförutsedda, samhälle att se ut?

Jag väljer att tro, hoppas och hänga på det nya framtidståget. Jag tror att Andrew McAfee har rätt i mycket han säger.

Framtidens skola ska utveckla framtidens människor som ska leva i framtidens samhälle. Och det kommer att bli större skillnad mellan detta samhälle och det industrisamhälle vi precis har lämnat eller håller på att lämna än skillnaden mellan industrisamhället och det gamla bondesamhället. Det ni!

Framtidens teknik – förändrar den lärandet?

Jag läste en frågeställning på nätet om den nya digitala tekniken fungerar som den förändringsagent i skolan, som den var tänkt som? Fungerar nätbaserat lärande? Trenden med MOOC (Massive Open Online Courses) möter bakslag, har jag också läst, avhoppen är fler än på kurser som läses i den fysiska verkligheten.

Lär spelbaserat lärande (gamification) eleverna något mer än att spela spel? Jag har stött på åsikter både för och emot. Vad använder eleverna sina datorer eller läsplattor till, egentligen..?

Är ”apparna” som används i undervisningen bra eller dåliga. Det finns digitala läromedel som är dyrare att använda än att köpa ”vanliga” läroböcker. Vad är då vitsen?

Eftersom jag gärna deltar i den här debatten vill jag utveckla tankarna kring dessa frågor en aning.

Så här tänker jag (som det så modernt heter…):

Självklart ska den teknik som finns i samhället runt omkring oss även användas i skolan. Eleverna ska få lära sig att använda den. De ska få använda den både för att lära sig dess funktion men även i syfte att använda den att lära andra saker. Allt annat vore totalt verklighetsfrämmande.

Digital teknik som kompensatoriska hjälpmedel för barn och elever med olika funktionsnedsättningar är en utomordentligt god idé.

Möjligheterna att ständigt få tag på information om vad jag än önskar och att kunna kommunicera sekundsnabbt med andra människor varhelst de befinner sig på jorden är något som vi ska bejaka och använda oss av. Även möjligheterna att enkelt lagra och bearbeta enorma mängder information och media och göra stora beräkningar är exempel på självklara nyttigheter.

Men, den stora betydelsen för skolan och undervisningen har tekniken i och med den samhällsomvandling som den håller på att skapa. För 20 år sedan visste jag inte vad Internet var. Nu är jag uppkopplad dygnets alla vakna timmar. För att ta det mest uppenbara exemplet.

Nu kommer ju snart – vad jag tror i alla fall – mina ”älsklingar”; Google-glasögonen, 3d-skrivare, ”Internet of things”, ”Big Data”, översättningstelefoner, robotbilar, ”Bio-hacking”, ”Crowdsourcing” och ”Augmented reality” att bli var mans och kvinnas vardag.

Med ett nytt samhälle, nya näringar och nya yrken kommer efterfrågan på nya kompetenser, nya kunskaper och nya förmågor. Detta i sin tur skapar ett förändrat uppdrag för skolan. Och med detta kommer nya behov av arbetssätt och ny organisation av utbildningen och undervisningen. För att möta en ny efterfrågan behövs nya sätt att arbeta, utan minsta tvekan, anser jag.

”Kunskap i handling” är ett av mina favorituttryck. Detta innebär att man för att lära något måste lära sig att faktiskt göra det som avses att läras.

Ett exempel: Om jag ska lära mig att skriva en text som ska kunna publiceras på webben, kanske på en blogg, då ska vi också låta eleven göra detta. Inte låtsas skriva en blogg, utan faktiskt publicera det man skriver. För alla att läsa och kommentera.

I och med detta måste vi också förhålla oss till och använda oss av de nya delningskulturer och ”Maker-rörelser” där det är naturligt att skapa unika saker, publicera dem på webben eller visa dem i verkligheten och låta andra ta del av dem. Och de andra kan i sin tur välja att dela med sig av ditt arbete, din idé, din konstruktion eller dina tankar till en hel massa andra människor. Globalt på ett ögonblick.

Jag tror inte ett ögonblick på att onlinestudier automatiskt är bättre än att träffas i den fysiska verkligheten (även om de självklart smidigt kan lösa en del rum-tid-problem) eller att den perfekta ”appen” kan få alla elever att nå målen… Det är inte där förändringen ska ligga. Den ligger någon annanstans.

Precis som industrisamhället krävde nya sätt att lära mot vad som behövdes i det gamla bondesamhället. Precis som kunskapssamhället krävde nya kompetenser jämfört med industrisamhället kräver det uppkopplade, hyperteknologiska och hypermoderna samhället nya saker av oss och därmed av skolan. En 1-1-satsning är bara en utdelad artefakt som i bästa fall ger en lite bättre möjlighet att möta framtiden. Den är inte en lösning på själva utmaningen som sådan.

Eller som jag har sagt tidigare: Min iPad, iPhone och dator är mina fönster mot världen. Jag ser världen – världen ser mig.