Samarbete som framtidskompetens

Detta är den andra texten av två om trender i dagens hypermoderna, uppkopplade och digitala samhälle. Den första texten hittar du här, läs den gärna först; ”Skapandet av det unika”.

I min förra text försökte jag beskriva delnings- och hackerkulturer i termer av sökandet efter det unika, ett fortsatt steg mot individualisering. Men, i näraliggande trender och nätkulturer går trenden åt andra hållet. Samarbetet blir allt viktigare.

Samarbete har alltid varit en viktig kompetens men nu blir det tydligare och tydligare att det är att tillsammans med andra lösa unika problem som är en förmåga som kommer att behövas i framtidens arbetsliv. Problemlösning i grupp framstår mer och mer som en av de riktigt stora framtidskompetenserna. I detta ligger också utvecklandet av de kompetenser som gör att man kan göra detta genom att samarbeta med kända och okända människor över internet, oberoende av nationsgränser, kontinenter, språk och av tidzoner.

Jag läste en artikel häromdagen om hur unga entreprenörer inte ser varandra som konkurrenter utan som resurser för idéskapande och problemlösning. De vet att de riktigt unika lösningarna inte konkurrerar med varandra, men att det kan behövas mer än en hjärna för att man ska lyckas finna dem.

Om “Crowdfunding” är ett sätt för individen att få ekonomiska muskler att förverkliga sin egen idé är “Crowdsourcing” ett sätt för många hjärnor att hjälpas åt att lösa ett gemensamt problem. Genom att använda någonting som kan liknas vid den “kollektiva intelligensen” för att få in många förslag på lösningar på en utmaning skapar “Crowdsourcing” en större helhet än vad individen eller summan av individerna kan.

Jag tror också på idén att använda en stor mängd människors bedömningar om något för att hitta “rätt svar”. Jag tror mig veta att man gjort undersökningar kring det här med att gissa, exempelvis, antalet bönor i en glasskål. Om tillräckligt många gör någorlunda väl underbyggda gissningar kommer medelvärdet av allas gissningar att pricksäkert träffa rätt antal.

För några år sedan såg jag en av våra elever i årskurs 6 göra detta. Jag och min dåvarande rektorskollega hade en liten frågesport, med våra nya elever, efter ett par veckor på sin nya skola. Vi frågade lite halvt på skoj viktiga och oviktiga frågor om skolan, för att fånga upp om de kommit in i sin nya miljö. En av frågorna var hur gamla vi var, jag och min kollega? Eleven i fråga, en flicka, tog kommandot i klassen. Hon lät alla gissa och skrev ner allas förslag på ett papper. Sedan lade hon ihop gissningarna och räknade ut medelvärdet. Och, då blev det ju rätt. Det räckte alltså med 20 st 12-åringar för att “Crowdsourca” fram rätt svar, på just den här frågan.

Ett annat, ganska vardagligt, förekommande fenomen är “Wiki”, där Wikipedia är det mest kända exemplet. Många människor samarbetar kring att samla, systematisera och validera information. Wikipedia är ett inslag i begreppet Web 2.0 som när det myntades i början av 2000-talet beskrev ett framtidsscenario som vi idag ser som ett givet inslag i vår vardag. Att samla information och kunskap från många olika människor och via ett intralänkande och interaktivt systematiserande av information i syfte att använda samlad information till att bilda ny kunskap. Systemet för att klassificera och tagga information kan kallas för “folksonomi”, har jag lärt mig i researchen (läs ”Googlandet”) inför den här texten. En sammanslagning mellan begreppen “folk” och “taxonomi”. Människor som gemensamt ordnar och klassificerar.

Hela idén bakom samlandet av stora mängder information från många olika källor och använda för att lösa problem och för att få syn på trender i dagens och framtidens samhälle liknar ju också mycket det som kallas “Big data”. På internet går det att samla och sammanställa information och fakta i sådana ofattbara mängder att kunskap om samhället kan skapas på andra sätt än genom vetenskapens traditionella orsakssamband. Till exempel sägs det att Google vet när en influensaepidemi precis har börjat att bryta ut innan det kommit till sjukvårdens kännedom. De enorma mängder sökningar på Google av människor som börjar känna av sjukdomssymtom ger den som har tillgång till dessa “Big data” en “heads-up” om vad som är på gång.

När alla saker och maskiner också är uppkopplade på nätet i det som kallas “Internet of things” kommer “Big data – användare” att kunna lära sig ännu mer saker. Kan användningsfrekvensen av vissa hushållsmaskiner tyda på kommande konjunktursvängningar? Använder du mikrovågsugnen mer eller mindre när du börjar få lite mer ont om pengar..?

Vad lär vi då oss av detta? Att en av framtidens viktiga kompetenser är att kunna vara med och bidra, på ett eller annat sätt, till lösningar på stora problem. De små löser du ju själv hemma vid din dator eller 3d-skrivare, eller tillsammans med dina närmaste kompisar i din “hackerspace”.

På ett sätt känns ju detta skönt. Kanske växer det fram modeller för att vi alla ska kunna vara med och bidra till lösningarna på mänsklighetens stora problem.

Framtidens skola behöver självklart förhålla sig till detta. Vi behöver träna eleverna att i samarbete med utgångspunkten i att den samlade kompetensen, kunskaperna och kreativiteten i gruppen kan bidra till att lösningar som ingen tidigare visste fanns dyker upp när helheten tillåts blir större än delarna. Låt eleverna arbeta med “crowdsourcing” och ha sina egna “hackerspace” där de lär sig att samla på och dela med sig av lösningar, tillsammans med sina kamrater, nya som gamla. En bra förberedelse för morgondagens globala arbetsmarknad.

Så, sammanfattningsvis; Texterna om “Skapandet av det unika” och denna text om “Samarbete som framtidskompetens” visar på intressanta trender i dagens delningskultur och uppkopplade samhälle. Samtidigt som vi vill ha det unika så uppmuntras samarbete. Bort från industrisamhällets massproduktion men inte tillbaka till självhushållet, där kunskaper oftast ärvdes vertikalt, från en generation till nästa. Utan istället sprids kunskaperna horisontellt, till och tillsammans med andra människor som arbetar med samma sak, eller med något snarlikt. Läste någon som såg detta som ett steg i en demokratiprocess och jag tycker att det är svårt att inte hålla med. Likvärdig tillgång till kunskap.

Den globala byn blir ett gigantiskt “hackerspace”.

(Denna text bygger helt på mina egna förvärvade kunskaper och erfarenheter. Från mina mer formella akademiska studier, till mitt dagliga och ganska idoga Google-forskande, föreläsningar, böcker jag läser, konferenser, omfattande P1-lyssnande m.m. m.m. Den kan innehålla sakfel och du behöver inte hålla med om mina funna samband eller slutsatser. Det är ingen akademisk forskning jag bedriver, det är spaning i världen som pågår runt omkring mig som jag sysslar med, min nya hobby…)

Annonser