Skapandet av det unika

Jag har tidigare skrivit om “Tinkering” och “Skolan som en delningskultur”. Nu har jag läst på lite mer. Vad jag ser så är det är en del i en större “rörelse”, kanske till och med värd att kallas en samhällstrend.

En rörelse som bygger på att man skapar unika saker. Till sig själv, till andra eller till allmän nytta. Både med högteknologiska och digitala verktyg men också med gammaldags hantverkstekniker. Man delar med sig till andra. “Maker movement” eller “Maker culture” och “Delningskulturen” möts.

Utvecklingen förstärks av dagens teknik. Du kan dela det du gör, eller en bild på det du gör, eller en ritning, eller en fil som gör att någon annan kan skriva ut samma sak som du, med människor var helst de befinner sig på jorden. Det kan vara konst, fotografier eller filmer som du gör och som du delar på lämpliga sociala medier på Internet. Det kan vara något du skriver ut i en 3d-skrivare.

Jag har förstått att en 3d-skrivare kan skriva ut delar till en ny 3d-skrivare, inte alla delar som behövs, men en stor del. Det kan också vara unika saker till ditt hem eller reservdelar till någon behövande hushållsmaskin. Om detta har jag skrivit och pratat tidigare. Snart är 3d-skrivaren vanlig och inte längre någon fantasiskapelse. En ny och oumbärlig del i “Gör-det-själv-kulturen” där alla är sina egna heminredare och hantverkare.

Detta sägs vara besläktat med begreppet “Hackerspace“. Där man träffas för att dela med sig av kunskaper, resurser och för att bygga nya saker. Ofta med utgångspunkt i avancerad digital och mekanisk teknik.

I samband med detta kan man också fundera om fenomenet “Crowd funding” är ytterligare en del i detta. Ett sätt att finansiera sitt skapande av nya saker, tankar, sociala engagemang genom att bjuda in väldigt många att bidra med en liten summa pengar.

För mig är detta viktiga saker att fundera över när man funderar över framtidens samhälle och därmed också framtidens skola. “Att skapa något är att lära sig något” (eller något åt det hållet) hörde jag häromdagen. Det tror jag på. Jag har själv lärt mig som allra mest när jag gjort någonting, skrivit någonting, byggt eller skapat något som faktiskt har kommit att användas i verkligheten, av mig själv eller av någon annan.

Detta är också, enligt mig, en av de bärande delarna i det som vi kallar entreprenöriellt lärande. Att jobba med att utveckla kunskaper som ska användas i verkligheten, i skarpt läge. Det är också ett sätt  att lära sig att bemästra hela processen kring ett skapande. Från idé till produkt. Eller från behov, till utmaning och till lösning. Det är också att göra något som inte bara är för mig själv, utan även för andra. Är entreprenöriellt lärande en del i samma utvecklingstrend?

Det handlar också om att samarbeta på ett sätt som på ett seminarium på Skolriksdagen häromveckan (kommer inte längre ihåg vem som sa det, därför ingen “källa”) beskrevs som en av de stora framtidskompetenserna. Att i grupp kunna hitta lösningar på svåra problem, när gruppens medlemmar består av personer som befinner sig på olika kontinenter och i olika tidzoner. Att kunna vara med och bidra till ett tänkande och skapande i grupp, fast kanske inte helt samtidigt. Skapa och dela med dig av din del av lösningen.

Ett annat besläktat område som långt ifrån är odelat positivt spännande är något som kallas “Biohackers”. En mer extrem avknoppning av “Den lille kemisten” eller liknande. Man inte bara leker med kemikalier för att man är intresserad av naturvetenskap utan man leker bland annat med att faktiskt programmera egna DNA-sekvenser, hemma i källaren. Till vilken nytta är för mig en aning oklart. Kanske vill man odla rosa tomater, vad vet jag? Det är hackervärlden som möter naturvetenskapen. Vad kan komma ut av detta?

Både denna möjlighet och möjligheten att skriva ut ett skjutvapen i en 3d-skrivare (som ju testats på sistone) ställer också krav på framtidens samhälle. Att man kan ladda ner ritningar till bomber och liknande är ju känt sedan länge. Att navigera genom etiska dilemman med en välutvecklad moralisk kompass blir ännu viktigare än idag. Att fostra det uppväxande släktet till att skapa unika saker som kan användas till nytta och inte till ont, kan bli en stor utmaning.

Är detta då något nytt? Har man inte alltid sökt unika lösningar på alla problem, på alla behov och för att tillfredsställa alla önskningar? Nja, kanske inte. En stor del av dagens samhälle och samhällsekonomi bygger på det som byggde upp välfärden i industrisamhället; nämligen massproduktion. Så skapades även samhällsinstitutionernas sätt att bemöta medborgarna. Om många kan acceptera att göra lika blir det effektivt. Unika lösningar är en kostnad eller åtminstone en stor utmaning. Skolan är nog inget undantag.

Ok, men då vill jag ha/få mina egna unika lösningar och mina egna unika designer. En dörrknopp, en tavla, ett DNA… En spännande värld och en annan efterfrågan på bemötande i affären, på försäkringskassan och i skolan. Detta kombinerat med den digitala världens globala möjligheter. Individualiseringen går vidare, är en av mina tolkningar av denna utveckling.

Detta är den första av två texter om trender i det digitala samhället. Läs del två här.

(Denna text bygger helt på mina egna förvärvade kunskaper och erfarenheter. Från mina mer formella akademiska studier, till mitt dagliga och ganska idoga Google-forskande, föreläsningar, böcker jag läser, konferenser, omfattande P1-lyssnande m.m. m.m. Den kan innehålla sakfel och du behöver inte hålla med om mina funna samband eller slutsatser. Det är ingen akademisk forskning jag bedriver, det är spaning i världen som pågår runt omkring mig som jag sysslar med, min nya hobby…)

Annonser