Skolriksdag 6-7 maj 2013

Rapport från Skolriksdag:

Varje lands skola behöver en dröm, en vision om framtiden. En vision om hur skolan ska se ut i framtidens samhälle. Ungefär det budskapet var en av de viktigaste sakerna som jag tog med mig från skolriksdagen. Det var Andy Hargreaves som pratade om detta.

Det fick mig att fundera på vad jag tidigare tänkt och skrivit om. Denna diskussion tycker jag saknas i Sverige idag. Hur ska framtidens skola se ut, vilket är dess uppdrag? Det som för några är en lösning är för andra det som skapat problemet. Deras lösning, i sin tur, ses av de förstnämnda som problemet i sig. Vi har idag i Sverige ingen gemensam bild av vad vår skola ska åstadkomma idag och i framtiden, med barn och unga som ska arbeta, leva och verka ända fram emot år 2100.

Det är detta som behövs. Bort från polemiken och från det ömsesidiga skuldbeläggandet. Mot en ny samsyn och ett rejält omtag. Det samhälle där besluten fattades som ledde fram till grundskolans införande finns inte längre. Precis som samhället som skapade folkskolan sedan länge förpassats till historieböckerna.

Leo Razzak var den bäste föreläsaren som jag hört och sett live. En otrolig berättarteknik med fantastiska formuleringar och budskap som gick in i själen hos oss som lyssnade. När han fick stående ovationer efter sin timslånga berättelse tog han upp sin telefon och fotograferade den stående publiken; 2000 tjänstemän och politiker från Sveriges alla kommuner. Största stunden på skolriksdagen.

Hans berättelse om utanförskap och om kampen för ett inkluderande samhälle fick mig att tänka på en annan sak som jag också skrivit om tidigare. Hur sann är vår värdegrund som vi lär ut? Vem tror på det vi pratar om i skolan när vi sedan, i vårt land, världens modernaste land, ser på det ”främmande som skrämmande, istället för spännande” (Leo Razzak). När vi gång efter annan visar att det inte är sant. Alla är inte lika mycket värda. Varför ska unga människor med rötterna i ett annat land tro på vad vi säger i skolan? När de vet att deras föräldrar aldrig fått en riktig chans att få vara med och att få vara delaktiga.

Sverige är ett fantastiskt land på många sätt. Men, vi behöver få alla att omfamna samma idé. Idén om att alla behöver vara med och att alla kan bidra, så att vi tillsammans kan skapa bra förutsättningar för alla barn att utvecklas och för att alla sedan ska kunna åldras i trygghet. Segregationen behöver brytas. Om vi ser varandra som farligt olika kommer vi för alltid att vara och agera mot olika mål.

Jag hörde också Greg Butler från Microsoft. Han pratade om hur informations- och kunskapssamhället ställer nya krav på skolan. Han påpekade bland annat att det som är lätt att mäta i skolan inte längre är det som efterfrågas av samhället. Problemlösning i grupp, med andra människor som kanske pratar ett annat språk och lever i en annan tidszon på andra sidan jordklotet är en av de viktigaste framtidskompetenserna.

Egentligen sa han inte så mycket nytt men han bidrog till den allmänna känslan av att diskussionen om skolans uppdrag i framtidens samhälle är global. Frågor vi brottas med i Sverige diskuteras runt omkring på vår jord. Och mycket låter lika, väldigt lika. Paradigmskiftet är på väg.

Slutligen: Jag vill åka till Nya Zeeland. SKL har varit där och tagit reda på vad som gjort att deras skolresultat ökat i diverse kända undersökningar. Nya Zeeland är för övrigt ett vällyckat land på många olika sätt och väl värt att studera närmare.

När föreläsarna började berätta om Nya Zeelands skolsystem var det fler än jag som vaknade i stolsraderna.

De har en statlig skola med fritt skolval och ett elevpengsystem. Men varje skola leds av en styrelse där föräldrarna är i majoritet. En, som det synes, spännande variant på lokalt förankrat självstyre. Om föräldrarna är missnöjda är det de själva som kan göra något åt det.

Vidare så berättades det att de inte har ämnen utan de arbetar istället med lärområden och med nyckelkompetenser (som liknar det vi kallar framtidskompetenser eller entreprenöriella kompetenser m.m.).

De har ingen timplan, inga betyg, inga nationella prov. De fokuserar på formativ bedömning, de satsar på tät knytning mellan skola och forskning, läroplanen uppdateras fortlöpande vid behov och de låter eleverna utvecklas i sin takt. När målen är uppnådda går man vidare. Vad jag förstod var årskursbegreppet inte direkt kopplat till exakta nivåer för elevernas kunskapsutveckling. Tilliten till professionen var stor.

Sedan har självklart även Nya Zeeland sina utvecklingsområden att hantera och allt är väl inte guld och gröna skogar – där heller – men det som var intressant för mig var insikten att det fanns en plats där man gått hela vägen mot en målstyrd skola och lyckats höja resultaten. Vi säger att vi har det i Sverige men samtidigt styr vi med timplaner och med ämnesavgränsningar.

Två fantastiska och soliga dagar i Stockholm på ett välfungerande konferenscenter, med skolutvecklingsfrågor i fokus från morgon till kväll och med möjligheter att träffa gamla vänner och bekanta. Kan det bli bättre?

Annonser