Samarbete som framtidskompetens

Detta är den andra texten av två om trender i dagens hypermoderna, uppkopplade och digitala samhälle. Den första texten hittar du här, läs den gärna först; ”Skapandet av det unika”.

I min förra text försökte jag beskriva delnings- och hackerkulturer i termer av sökandet efter det unika, ett fortsatt steg mot individualisering. Men, i näraliggande trender och nätkulturer går trenden åt andra hållet. Samarbetet blir allt viktigare.

Samarbete har alltid varit en viktig kompetens men nu blir det tydligare och tydligare att det är att tillsammans med andra lösa unika problem som är en förmåga som kommer att behövas i framtidens arbetsliv. Problemlösning i grupp framstår mer och mer som en av de riktigt stora framtidskompetenserna. I detta ligger också utvecklandet av de kompetenser som gör att man kan göra detta genom att samarbeta med kända och okända människor över internet, oberoende av nationsgränser, kontinenter, språk och av tidzoner.

Jag läste en artikel häromdagen om hur unga entreprenörer inte ser varandra som konkurrenter utan som resurser för idéskapande och problemlösning. De vet att de riktigt unika lösningarna inte konkurrerar med varandra, men att det kan behövas mer än en hjärna för att man ska lyckas finna dem.

Om “Crowdfunding” är ett sätt för individen att få ekonomiska muskler att förverkliga sin egen idé är “Crowdsourcing” ett sätt för många hjärnor att hjälpas åt att lösa ett gemensamt problem. Genom att använda någonting som kan liknas vid den “kollektiva intelligensen” för att få in många förslag på lösningar på en utmaning skapar “Crowdsourcing” en större helhet än vad individen eller summan av individerna kan.

Jag tror också på idén att använda en stor mängd människors bedömningar om något för att hitta “rätt svar”. Jag tror mig veta att man gjort undersökningar kring det här med att gissa, exempelvis, antalet bönor i en glasskål. Om tillräckligt många gör någorlunda väl underbyggda gissningar kommer medelvärdet av allas gissningar att pricksäkert träffa rätt antal.

För några år sedan såg jag en av våra elever i årskurs 6 göra detta. Jag och min dåvarande rektorskollega hade en liten frågesport, med våra nya elever, efter ett par veckor på sin nya skola. Vi frågade lite halvt på skoj viktiga och oviktiga frågor om skolan, för att fånga upp om de kommit in i sin nya miljö. En av frågorna var hur gamla vi var, jag och min kollega? Eleven i fråga, en flicka, tog kommandot i klassen. Hon lät alla gissa och skrev ner allas förslag på ett papper. Sedan lade hon ihop gissningarna och räknade ut medelvärdet. Och, då blev det ju rätt. Det räckte alltså med 20 st 12-åringar för att “Crowdsourca” fram rätt svar, på just den här frågan.

Ett annat, ganska vardagligt, förekommande fenomen är “Wiki”, där Wikipedia är det mest kända exemplet. Många människor samarbetar kring att samla, systematisera och validera information. Wikipedia är ett inslag i begreppet Web 2.0 som när det myntades i början av 2000-talet beskrev ett framtidsscenario som vi idag ser som ett givet inslag i vår vardag. Att samla information och kunskap från många olika människor och via ett intralänkande och interaktivt systematiserande av information i syfte att använda samlad information till att bilda ny kunskap. Systemet för att klassificera och tagga information kan kallas för “folksonomi”, har jag lärt mig i researchen (läs ”Googlandet”) inför den här texten. En sammanslagning mellan begreppen “folk” och “taxonomi”. Människor som gemensamt ordnar och klassificerar.

Hela idén bakom samlandet av stora mängder information från många olika källor och använda för att lösa problem och för att få syn på trender i dagens och framtidens samhälle liknar ju också mycket det som kallas “Big data”. På internet går det att samla och sammanställa information och fakta i sådana ofattbara mängder att kunskap om samhället kan skapas på andra sätt än genom vetenskapens traditionella orsakssamband. Till exempel sägs det att Google vet när en influensaepidemi precis har börjat att bryta ut innan det kommit till sjukvårdens kännedom. De enorma mängder sökningar på Google av människor som börjar känna av sjukdomssymtom ger den som har tillgång till dessa “Big data” en “heads-up” om vad som är på gång.

När alla saker och maskiner också är uppkopplade på nätet i det som kallas “Internet of things” kommer “Big data – användare” att kunna lära sig ännu mer saker. Kan användningsfrekvensen av vissa hushållsmaskiner tyda på kommande konjunktursvängningar? Använder du mikrovågsugnen mer eller mindre när du börjar få lite mer ont om pengar..?

Vad lär vi då oss av detta? Att en av framtidens viktiga kompetenser är att kunna vara med och bidra, på ett eller annat sätt, till lösningar på stora problem. De små löser du ju själv hemma vid din dator eller 3d-skrivare, eller tillsammans med dina närmaste kompisar i din “hackerspace”.

På ett sätt känns ju detta skönt. Kanske växer det fram modeller för att vi alla ska kunna vara med och bidra till lösningarna på mänsklighetens stora problem.

Framtidens skola behöver självklart förhålla sig till detta. Vi behöver träna eleverna att i samarbete med utgångspunkten i att den samlade kompetensen, kunskaperna och kreativiteten i gruppen kan bidra till att lösningar som ingen tidigare visste fanns dyker upp när helheten tillåts blir större än delarna. Låt eleverna arbeta med “crowdsourcing” och ha sina egna “hackerspace” där de lär sig att samla på och dela med sig av lösningar, tillsammans med sina kamrater, nya som gamla. En bra förberedelse för morgondagens globala arbetsmarknad.

Så, sammanfattningsvis; Texterna om “Skapandet av det unika” och denna text om “Samarbete som framtidskompetens” visar på intressanta trender i dagens delningskultur och uppkopplade samhälle. Samtidigt som vi vill ha det unika så uppmuntras samarbete. Bort från industrisamhällets massproduktion men inte tillbaka till självhushållet, där kunskaper oftast ärvdes vertikalt, från en generation till nästa. Utan istället sprids kunskaperna horisontellt, till och tillsammans med andra människor som arbetar med samma sak, eller med något snarlikt. Läste någon som såg detta som ett steg i en demokratiprocess och jag tycker att det är svårt att inte hålla med. Likvärdig tillgång till kunskap.

Den globala byn blir ett gigantiskt “hackerspace”.

(Denna text bygger helt på mina egna förvärvade kunskaper och erfarenheter. Från mina mer formella akademiska studier, till mitt dagliga och ganska idoga Google-forskande, föreläsningar, böcker jag läser, konferenser, omfattande P1-lyssnande m.m. m.m. Den kan innehålla sakfel och du behöver inte hålla med om mina funna samband eller slutsatser. Det är ingen akademisk forskning jag bedriver, det är spaning i världen som pågår runt omkring mig som jag sysslar med, min nya hobby…)

Skapandet av det unika

Jag har tidigare skrivit om “Tinkering” och “Skolan som en delningskultur”. Nu har jag läst på lite mer. Vad jag ser så är det är en del i en större “rörelse”, kanske till och med värd att kallas en samhällstrend.

En rörelse som bygger på att man skapar unika saker. Till sig själv, till andra eller till allmän nytta. Både med högteknologiska och digitala verktyg men också med gammaldags hantverkstekniker. Man delar med sig till andra. “Maker movement” eller “Maker culture” och “Delningskulturen” möts.

Utvecklingen förstärks av dagens teknik. Du kan dela det du gör, eller en bild på det du gör, eller en ritning, eller en fil som gör att någon annan kan skriva ut samma sak som du, med människor var helst de befinner sig på jorden. Det kan vara konst, fotografier eller filmer som du gör och som du delar på lämpliga sociala medier på Internet. Det kan vara något du skriver ut i en 3d-skrivare.

Jag har förstått att en 3d-skrivare kan skriva ut delar till en ny 3d-skrivare, inte alla delar som behövs, men en stor del. Det kan också vara unika saker till ditt hem eller reservdelar till någon behövande hushållsmaskin. Om detta har jag skrivit och pratat tidigare. Snart är 3d-skrivaren vanlig och inte längre någon fantasiskapelse. En ny och oumbärlig del i “Gör-det-själv-kulturen” där alla är sina egna heminredare och hantverkare.

Detta sägs vara besläktat med begreppet “Hackerspace“. Där man träffas för att dela med sig av kunskaper, resurser och för att bygga nya saker. Ofta med utgångspunkt i avancerad digital och mekanisk teknik.

I samband med detta kan man också fundera om fenomenet “Crowd funding” är ytterligare en del i detta. Ett sätt att finansiera sitt skapande av nya saker, tankar, sociala engagemang genom att bjuda in väldigt många att bidra med en liten summa pengar.

För mig är detta viktiga saker att fundera över när man funderar över framtidens samhälle och därmed också framtidens skola. “Att skapa något är att lära sig något” (eller något åt det hållet) hörde jag häromdagen. Det tror jag på. Jag har själv lärt mig som allra mest när jag gjort någonting, skrivit någonting, byggt eller skapat något som faktiskt har kommit att användas i verkligheten, av mig själv eller av någon annan.

Detta är också, enligt mig, en av de bärande delarna i det som vi kallar entreprenöriellt lärande. Att jobba med att utveckla kunskaper som ska användas i verkligheten, i skarpt läge. Det är också ett sätt  att lära sig att bemästra hela processen kring ett skapande. Från idé till produkt. Eller från behov, till utmaning och till lösning. Det är också att göra något som inte bara är för mig själv, utan även för andra. Är entreprenöriellt lärande en del i samma utvecklingstrend?

Det handlar också om att samarbeta på ett sätt som på ett seminarium på Skolriksdagen häromveckan (kommer inte längre ihåg vem som sa det, därför ingen “källa”) beskrevs som en av de stora framtidskompetenserna. Att i grupp kunna hitta lösningar på svåra problem, när gruppens medlemmar består av personer som befinner sig på olika kontinenter och i olika tidzoner. Att kunna vara med och bidra till ett tänkande och skapande i grupp, fast kanske inte helt samtidigt. Skapa och dela med dig av din del av lösningen.

Ett annat besläktat område som långt ifrån är odelat positivt spännande är något som kallas “Biohackers”. En mer extrem avknoppning av “Den lille kemisten” eller liknande. Man inte bara leker med kemikalier för att man är intresserad av naturvetenskap utan man leker bland annat med att faktiskt programmera egna DNA-sekvenser, hemma i källaren. Till vilken nytta är för mig en aning oklart. Kanske vill man odla rosa tomater, vad vet jag? Det är hackervärlden som möter naturvetenskapen. Vad kan komma ut av detta?

Både denna möjlighet och möjligheten att skriva ut ett skjutvapen i en 3d-skrivare (som ju testats på sistone) ställer också krav på framtidens samhälle. Att man kan ladda ner ritningar till bomber och liknande är ju känt sedan länge. Att navigera genom etiska dilemman med en välutvecklad moralisk kompass blir ännu viktigare än idag. Att fostra det uppväxande släktet till att skapa unika saker som kan användas till nytta och inte till ont, kan bli en stor utmaning.

Är detta då något nytt? Har man inte alltid sökt unika lösningar på alla problem, på alla behov och för att tillfredsställa alla önskningar? Nja, kanske inte. En stor del av dagens samhälle och samhällsekonomi bygger på det som byggde upp välfärden i industrisamhället; nämligen massproduktion. Så skapades även samhällsinstitutionernas sätt att bemöta medborgarna. Om många kan acceptera att göra lika blir det effektivt. Unika lösningar är en kostnad eller åtminstone en stor utmaning. Skolan är nog inget undantag.

Ok, men då vill jag ha/få mina egna unika lösningar och mina egna unika designer. En dörrknopp, en tavla, ett DNA… En spännande värld och en annan efterfrågan på bemötande i affären, på försäkringskassan och i skolan. Detta kombinerat med den digitala världens globala möjligheter. Individualiseringen går vidare, är en av mina tolkningar av denna utveckling.

Detta är den första av två texter om trender i det digitala samhället. Läs del två här.

(Denna text bygger helt på mina egna förvärvade kunskaper och erfarenheter. Från mina mer formella akademiska studier, till mitt dagliga och ganska idoga Google-forskande, föreläsningar, böcker jag läser, konferenser, omfattande P1-lyssnande m.m. m.m. Den kan innehålla sakfel och du behöver inte hålla med om mina funna samband eller slutsatser. Det är ingen akademisk forskning jag bedriver, det är spaning i världen som pågår runt omkring mig som jag sysslar med, min nya hobby…)

Skolriksdag 6-7 maj 2013

Rapport från Skolriksdag:

Varje lands skola behöver en dröm, en vision om framtiden. En vision om hur skolan ska se ut i framtidens samhälle. Ungefär det budskapet var en av de viktigaste sakerna som jag tog med mig från skolriksdagen. Det var Andy Hargreaves som pratade om detta.

Det fick mig att fundera på vad jag tidigare tänkt och skrivit om. Denna diskussion tycker jag saknas i Sverige idag. Hur ska framtidens skola se ut, vilket är dess uppdrag? Det som för några är en lösning är för andra det som skapat problemet. Deras lösning, i sin tur, ses av de förstnämnda som problemet i sig. Vi har idag i Sverige ingen gemensam bild av vad vår skola ska åstadkomma idag och i framtiden, med barn och unga som ska arbeta, leva och verka ända fram emot år 2100.

Det är detta som behövs. Bort från polemiken och från det ömsesidiga skuldbeläggandet. Mot en ny samsyn och ett rejält omtag. Det samhälle där besluten fattades som ledde fram till grundskolans införande finns inte längre. Precis som samhället som skapade folkskolan sedan länge förpassats till historieböckerna.

Leo Razzak var den bäste föreläsaren som jag hört och sett live. En otrolig berättarteknik med fantastiska formuleringar och budskap som gick in i själen hos oss som lyssnade. När han fick stående ovationer efter sin timslånga berättelse tog han upp sin telefon och fotograferade den stående publiken; 2000 tjänstemän och politiker från Sveriges alla kommuner. Största stunden på skolriksdagen.

Hans berättelse om utanförskap och om kampen för ett inkluderande samhälle fick mig att tänka på en annan sak som jag också skrivit om tidigare. Hur sann är vår värdegrund som vi lär ut? Vem tror på det vi pratar om i skolan när vi sedan, i vårt land, världens modernaste land, ser på det ”främmande som skrämmande, istället för spännande” (Leo Razzak). När vi gång efter annan visar att det inte är sant. Alla är inte lika mycket värda. Varför ska unga människor med rötterna i ett annat land tro på vad vi säger i skolan? När de vet att deras föräldrar aldrig fått en riktig chans att få vara med och att få vara delaktiga.

Sverige är ett fantastiskt land på många sätt. Men, vi behöver få alla att omfamna samma idé. Idén om att alla behöver vara med och att alla kan bidra, så att vi tillsammans kan skapa bra förutsättningar för alla barn att utvecklas och för att alla sedan ska kunna åldras i trygghet. Segregationen behöver brytas. Om vi ser varandra som farligt olika kommer vi för alltid att vara och agera mot olika mål.

Jag hörde också Greg Butler från Microsoft. Han pratade om hur informations- och kunskapssamhället ställer nya krav på skolan. Han påpekade bland annat att det som är lätt att mäta i skolan inte längre är det som efterfrågas av samhället. Problemlösning i grupp, med andra människor som kanske pratar ett annat språk och lever i en annan tidszon på andra sidan jordklotet är en av de viktigaste framtidskompetenserna.

Egentligen sa han inte så mycket nytt men han bidrog till den allmänna känslan av att diskussionen om skolans uppdrag i framtidens samhälle är global. Frågor vi brottas med i Sverige diskuteras runt omkring på vår jord. Och mycket låter lika, väldigt lika. Paradigmskiftet är på väg.

Slutligen: Jag vill åka till Nya Zeeland. SKL har varit där och tagit reda på vad som gjort att deras skolresultat ökat i diverse kända undersökningar. Nya Zeeland är för övrigt ett vällyckat land på många olika sätt och väl värt att studera närmare.

När föreläsarna började berätta om Nya Zeelands skolsystem var det fler än jag som vaknade i stolsraderna.

De har en statlig skola med fritt skolval och ett elevpengsystem. Men varje skola leds av en styrelse där föräldrarna är i majoritet. En, som det synes, spännande variant på lokalt förankrat självstyre. Om föräldrarna är missnöjda är det de själva som kan göra något åt det.

Vidare så berättades det att de inte har ämnen utan de arbetar istället med lärområden och med nyckelkompetenser (som liknar det vi kallar framtidskompetenser eller entreprenöriella kompetenser m.m.).

De har ingen timplan, inga betyg, inga nationella prov. De fokuserar på formativ bedömning, de satsar på tät knytning mellan skola och forskning, läroplanen uppdateras fortlöpande vid behov och de låter eleverna utvecklas i sin takt. När målen är uppnådda går man vidare. Vad jag förstod var årskursbegreppet inte direkt kopplat till exakta nivåer för elevernas kunskapsutveckling. Tilliten till professionen var stor.

Sedan har självklart även Nya Zeeland sina utvecklingsområden att hantera och allt är väl inte guld och gröna skogar – där heller – men det som var intressant för mig var insikten att det fanns en plats där man gått hela vägen mot en målstyrd skola och lyckats höja resultaten. Vi säger att vi har det i Sverige men samtidigt styr vi med timplaner och med ämnesavgränsningar.

Två fantastiska och soliga dagar i Stockholm på ett välfungerande konferenscenter, med skolutvecklingsfrågor i fokus från morgon till kväll och med möjligheter att träffa gamla vänner och bekanta. Kan det bli bättre?

Vårtal

(Mitt vårtal från Valborgsmässofirandet i Gendalen, 30 april 2013)

Valborgsmässoafton är firandet av våren och av ljuset. Jag tänker särskilt på det speciella ljuset som vi har här uppe i norr. Kvällarna som blir längre och längre. Jag tänker på ljusa nätter där solen bara precis vänder under horisonten. Och på tidiga morgnar med lite frisk kyla i luften, med dagg i gräset men ändå med en sol som redan står högt på himlen.

Valborgselden har bland annat varit ett sätt att symboliskt bränna upp det gamla och istället ge plats för det nya. Som att bränna fjolårets gräs. Där det var som svartast efter lågornas framfart är det nu som grönast, när våren tar fart.

När jag föreläser på olika ställen runt om i landet så pratar jag alltid om framtiden. Ibland om framtidens skola, ibland om framtidens teknik, ibland om framtidens samhälle, ibland om alla tre. Men, alltid om framtiden.

Ändå börjar jag nästan alltid med att prata om historien. Ibland blir det nästan mer om historien än om framtiden, har jag märkt. Möjligtvis av det enkla skälet att vi vet mer om vad som redan har hänt än om vad som kommer att hända. Det är i kunskapen om historien som vi förstår vår framtid.

Våren är en tid för att se framåt. Men all framsynthet kräver kopplingar bakåt. Vi lever i en värld där utvecklingen går så fort att vi knappt längre känner till – eller ens förstår allt som händer. Då blir det än viktigare att veta varför det ser ut som det gör idag.

En gång i tiden rymdes allt samlat vetande i ett och samma bibliotek, inte särskilt stort. En gång i tiden kunde en enda person känna till all samlad vetenskap.

Idag finns det mer information inom räckhåll med våra mobiltelefoner och datorer än vad man för bara 10 år sedan knappt ens kunde ana. Jag läste häromdagen att 90% av all information som idag finns tillgänglig har skapats under de två senaste åren.

Om vi bara går 100 år tillbaka i tiden. Till början på 1900-talet. Just innan första världskriget bryter ut. Då var bilen en ganska sällsynt uppfinning. Telefonen, elektriciteten, TV:n och flygplanen var saker som vanliga människor ännu skulle få vänta på att få använda.

Det Sverige som fanns då stod med ena benet kvar i det bondesamhälle som varit typiskt för Sverige under rader av århundraden och med det andra benet i det framväxande industrisamhället. Först genom skogsindustrin men sedan också genom verkstadsindustrin och textilindustrin.

Fler och fler började arbeta i fabrikerna. Fler och fler flyttade till städerna. Ett nytt samhälle var på väg att växa fram. Det moderna industrisamhället Sverige. Uppfinningarnas Sverige. Vår verkstadsindustri var till stora delar de nya idéernas förtjänst.

I och med denna brytning i den historiska utvecklingen börjar också något annat att hända. Något händer med utvecklingshastigheten.
Uppfinningarna, idéerna och utvecklingen tar en enorm fart. De som föddes för 100 år sedan fick uppleva fantastiska saker under sin livstid.

Det finns flera talande exempel på den svindlande hastigheten i denna utveckling men det kanske mest fantastiska exemplet är detta:
De människor som föddes för hundra år sedan visste knappt vad en bil eller ett flygplan kunde vara. TV hade de aldrig hört talas om.

Innan de gick i pension landade människan på månen.

I en fantastisk ingenjörsmässig bragd flög tre personer till månen, två av dem landsteg, de klev ombord på sin farkost igen och flög tillbaka till jordklotet, sommaren 1969. Mer än 40 år sedan. Och allt gick att se i direktsänd TV. Vad tänkte de som var födda på 1800-talet när de såg det?

Vad kan vi människor som lever idag komma att få se under vår livstid? Vad kan de barn som föds idag, och som kanske kommer att bli en bra bit över 100 år gamla, komma att få vara med om?

En av mina medarbetare berättade en gång för mig att hans mormor – när hon var liten – hade träffat en gammal kvinna som var född på 1700-talet. Själv arbetade han som lärare och undervisade elever som kanske skulle leva till år 2100. Tanken svindlar. Fem århundraden i en och samma människas perspektiv. Bakåt och framåt i tiden.

Några tror att framtiden kan komma att innebära klimatkatastrofer, några är rädda för nya världskrig. Svält, armod, brända jordar under en alltmer glödande sol eller dränkta under enorma vattenmassor.

Jag tror och hoppas att det inte att det kommer att bli så. Jag tror att framtiden kommer att bli fantastisk. Bevisen finns i historien. Utveckling är något som accelererar. Bortom förståelsen för oss som lever mitt i det.

En gång jag var ute och föreläste, i Uppsala var det, blev jag bland annat presenterad som teknikoptimst. Jag har aldrig tänkt på mig själv som sådan tidigare. Men det är jag nog.

Om människan kunde uppfinna bilen kan vi självklart även få elbilen att fungera. Om människan lyckades flyga till månen och tillbaka, egentligen med enda syfte att visa att det gick att göra, så kan vi lösa det som idag ser ut som de mest olösbara tekniska problemen.

Den industriella revolutionen hjälpte oss att övervinna våra musklers begränsningar genom ångmaskiner, järnvägar och motorer.

Den digitala revolutionen hjälpte oss att övervinna våra hjärnors begränsningar med datorer och internet.

Dagens extrema kunskaps- och informationssamhälle kommer kanske till och med att kunna hjälpa oss att övervinna vår fantasiförmågas begränsningar.

Jag tror till och med att lösningarna på de stora utmaningarna till stor del redan finns mitt framför oss. I all den information vi redan har samlat och ständigt utökar. Det gäller bara att sammanfoga, att se mönster och att se möjligheterna!

Idag – Valborgsmässoafton – är en särskilt bra dag för att se nya möjligheter. En ny ljus sommar, långa kvällar och tid och plats för nya tankar ligger framför oss.

De tankar som ännu inte är tänkta kommer att tänkas, jag lovar. I en ny framtid skapas nya idéer. Det är lika säkert som att våren kommer varje år, förvisso till en delvis ny värld men ändå, på samma sätt.

Med några små i början tveksamma gröna tecken, som ändå visar på att årstiderna fortfarande fungerar.