Vilket problem är det vi ska lösa?

En av de mer intressanta (och klarsynta, om jag får säga det själv) iakttagelserna av beslutsfattande i kommunalpolitiken som jag gjort under mina snart 15 år som aktiv är frågan om “vilket problem är det vi ska lösa?”.

Ofta delar många olika personer i ett system en känsla av att något område är i behov av förändring. Ändå visar det sig ibland nästan omöjligt att komma fram till en gemensam väg framåt, ett beslut som alla kan ställa upp på. Vad jag har sett har detta ofta berott på att man ser olika problem som ska lösas och därför ser olika lösningar. Det kan låta banalt, men min bild är att bristen av en gemensamt accepterad nuläges- och problemanalys är en vanlig orsak till osämja, när det kommer till förslag på lösningar och till beslut. Dessutom verkar debattörerna ofta inte se detta grundproblem själva. De försöker övertyga varandra med argument, som ju är verkningslösa då de handlar om en annan sak än vad den andra personen tänker på.

Jag tycker att det är detta jag ser i den nationella skoldebatten. De politiska partierna kommer med olika lösningar och olika argument. Facken, arbetsgivarna, lärarna, skolforskarna och rektorerna likaså. Så gott som alla har sin egen lösning på problemen.

Men vilka är problemen? I dagens skoldebatt har det gått så långt att vissas lösningar av andra betraktas som problemen. Någon vill ha tidigare betyg (lösningen). Någon annan ser betygen som ett problem. Någon tycker att digitala lärverktyg är en lösning medan andra ser dem som ett problem. Någon vill förstatliga skolan och ser kommunaliseringen som roten till allt ont medan andra istället ser statens påstådda klåfingrighet som det stora problemet. Någon tycker att skolan är för lite inriktad på kunskap medan någon annan tycker att den är för mycket inriktad på fel typ av kunskap. Någon tycker att man ska utveckla förmågor och kompetenser, någon annan tycker att det sättet att se på skolans uppdrag är “flum”. Någon hänvisar till forskning som visar si och någon till forskning som visar så. Och så här kan man hålla på, länge.

Så länge vi inte är överens om problemet kommer vi inte att komma överens om lösningarna. Tro mig!

Men det kan också vara så att vi är på väg mot ett paradigmskifte och det är därför problembeskrivningarna och förklaringsmodellerna börjar spreta åt snart sagt alla väderstreck samtidigt.

Thomas Kuhn beskriver ett paradigm som “ett allmänt erkänt vetenskapligt resultat som under en tid ger en grupp forskare klart definierade problem och legitima problemlösningar.” (Ur Samhällsvetenskapens förutsättningar, Nils Grimje och Harald Grimen 1992. Alla citat nedan är från samma bok). Det sägs vidare att “paradigmet talar om för forskarna vad verkligheten är (ontologi), vilka frågor som kan ställas och vilka metoder man kan använda sig av för att få svar.”

Om detta går att direkt översätta på skoldebatten vet jag inte helt säkert. Därtill är mina kunskaper i vetenskapsteori alltför grunda men, det känns som en intressant ingång i analysen av dagens skoldebatt. Det känns för mig som om tillståndet med ett gemensamt paradigm inte längre gäller i synen på skolan. Vi verkar sakna klart definierade problem och därmed legitima problemlösningar. Vi är inte längre överens om vad “verkligheten är”.

Inom ett paradigm uppstår efter hand “anomalier” – “data och observationer som inte passar med paradigmets antaganden”. När det uppstår många anomalier börjar paradigmet uppvisa “kristendenser”. Det uppstår oenighet och man ifrågasätter det som tidigare togs för givet. Jag tycker att detta är en tydlig beskrivning av dagens skoldebatt. Vi ser resultat som vi inte kan förklara, på ett gemensamt vedertaget sätt. Exempelvis: Beror de – i internationella undersökningar – sjunkande resultaten i svensk skola på för lite fokus på s.k. katederundervisning eller på att skolan lever kvar i en tradition av just katederundervisning, men att dagens barn och unga tar inte till sig den typen av undervisning längre?

När anomalierna blir för många måste forskarsamhället (i mitt exempel skoldebattörerna och beslutsfattarna) “hitta en lösning på oregelbundenheterna […] eller satsa på en ny paradigmkandidat.”

Låt oss säga att vi satsar på att gå över till ett nytt paradigm. När detta skett “har forskarna ändrat sin syn på den vetenskapliga disciplinen, dess metoder, mål och grundantaganden. De har fått en ny vetenskaplig världsåskådning som är oförenlig med den gamla.”

Jag tror att detta kommer att hända. Jag vet inte när. Krafterna är starka både för att förändra och för att vidmakthålla. Men när det händer kanske vi äntligen kan bli överens om vilka problem det är vi ska lösa. Och därmed, bli överens om vilka lösningar som vi ska använda. Först då kommer det att uppstå – åtminstone ett visst – konsensus om framtidens skola.

Annonser

One thought on “Vilket problem är det vi ska lösa?

  1. Ping: #Skolvåren | HERO – the coach

Kommentarer inaktiverade.