Gör mer av det du kan!

Ytterligare en text som grundar sig i tankarna kring ”Kunskap i handling”. Denna gången om Flow och om proximala utvecklingszoner.

Jag har levt halvt liv inom instrumentalundervisningens värld . Först som elev. Sedan som lärare och till sist som chef för musik- och kulturskolor. Det var en fantastisk tid, på många sätt. Glädjen i att lära sig spela, att spela tillsammans med andra och att få lära sina elever, unga och gamla, att utveckla sina färdigheter på sina instrument. Men, den traditionella instrumentalundervisningen är behäftad med några inbyggda problem som utgör en risk för att elever ska sluta spela, eller inte utvecklas tillräckligt.

När jag idag arbetar med andra skolformer ser jag att dessa problem gärna existerar även där. Men som med allt; det är inte alltid det är så här, det är inte hos alla lärare det är så här och det finns mycket som är bra. Detta är ingen systemkritik utan ett försök att fästa uppmärksamheten på ett utvecklingsområde.

Den traditionella instrumentalpedagogiken bygger på följande arketypiska grundmodell: Läraren och eleven går igenom ett nytt stycke på en något lite högre svårighetsgrad än det föregående, på en lektion. När läraren känner sig trygg med att eleven har förstått de nya utmaningarna skickar man hem eleven med stycket i läxa, att övas på hemma. Nästa lektion börjar med att eleven spelar upp sin läxa. I bästa fall ganska bra, varefter läraren tillsammans med eleven korrigerar några kvarstående problem. Detta görs ofta metodiskt skickligt och med stora mått av formativ bedömning. Detta är ju instrumentallärarens specialområde, som jag skrivit om tidigare.

Men, det är sedan det händer. Just som eleven lärt sig att bemästra det aktuella stycket så får han/hon en ny läxa, lite svårare än den förra. Med nya utmaningar. Och nu är det dags att gå hem och öva. Här finns en påtaglig brist och en risk. Eleven får aldrig spela stycken som han/hon faktiskt kan. Hela tiden jobbar man med nya utmaningar, vilket i sig är bra. Den proximala utvecklingszonen är till för att utforskas.

Problemet är att i detta system upplever eleven sällan det som Mihály Czíkszentmihály beskriver som “flow” (i sin berömda bok med samma namn från 1990). Ett tillstånd där man blir ett med det man gör. Omgivningen märker man inte av. Tiden flyr. Man gör samma sak om igen. Länge. Om igen. Man njuter av att kunna. Man njuter av att göra.

Utmärkande för flowtillståndet, enligt Mihály Czíkszentmihály, är bland annat att det uppstår i balansen mellan utmaningens svårighetsgrad och din kunskapsnivå. Det ska inte vara för enkelt. Inte för svårt. Du vill känna att du behärskar det, men att det fortfarande erbjuder en lagom utmaning.

Instrumentaleleven får sällan uppleva det här. I alla fall inte tillsammans med läraren. Kanske i övningssituationen hemma. Hur ser det ut i grundskolan? I matematiken, i historian, i engelskan? Ger vi möjligheter för alla att uppleva detta? Låter vi eleverna få känna glädjen av att om och om igen få känna att man behärskar något, så till den milda grad att man nästan inte vill sluta att göra det?

Självlärda musiker använder ofta den här tekniken. Att medvetet gå in i “flow” – vad jag kunnat erfara. Spela en låt 135 gånger på rad och njut av varje stund. Stäng av omvärlden. Se framför dig att du står på en scen och spelar låten. Publiken njuter. Du njuter. En gång till…!

Plötsligt händer något. Någonting gör att du tänker: “Hmmm… undrar hur det skulle bli om jag spelade den där tonen så där istället, eller om jag lägger till några toner i den takten, eller om jag byter ut det där ackordet? Det blev ju kanon!“ Du spelar låten 135 gånger till. Du står på en scen…

Flowtillståndet och upprepningarna hjälper dig att själv få syn på den proximala utvecklingszonen. (Om detta inte händer finns ju alltid en lärare som kan hjälpa dig att få syn på den. En av lärarens viktigaste uppgifter.)

För mig är det lätt att se hur detta går till med ett instrument i handen eller i andra praktiska och estetiska ämnen. Men, hur gör man i matematiken? På vilket sätt kan vi få eleverna att upplev flow och känslan av att hitta sina egna proximala utvecklingszoner? Jag vet inte. Men jag skulle gärna vilja lära mig det.

Annonser