Att verkligen kunna något!

Jag är en trogen följare av TV-programmet ”Så ska det låta”. Oftast är det bra, ibland är det inte riktigt så bra men ibland är det fantastiskt. Vissa artister har förmågan att skapa närvaro i stunden, trots helt andra förutsättningar än de vanligtvis framträder under.

Jag vet att programmet är mer klippt, förberett och repeterat än vad man helst vill tro. Det görs omtagningar och tillrättaläggningar. Men, i sista änden handlar det alltid om att leverera genom att sjunga en låt så att vi som tittar och lyssnar blir fångade och berörda. Vissa kan, vissa kan inte riktigt lika bra. Vissa kan demonstrera djupare kunskaper i musik än andra.

Många av de bästa ögonblicken från programmet finns på youtube. Lagligt eller ej vet jag inte men det finns hundratals klipp upplagda. En guldgruva om man vill se på bra artisteri. Samuel Ljungblahd och David Lindgren är andra heta tips på artister vars storhet framstår tydligt i det här formatet. Kolla på klippet med David Lindgren från 2009. Han sjunger bland annat hårdrock, en Lionel Richie-ballad, han rappar, dansar 80-talship-hop, sjunger John Farnhams You’re the voice och avslutar det hela med sjunga Abba – på tyska. (Hoppas att hans karriär inte slutar i melodifestivalsträsket utan att han får utvecklas till den världsstjärna han har potential till.) Han visar i det här klippet att han behärskar musiken och uttrycket på den nivån att han kan använda det för åstadkomma det uttryck han vill.

Det klipp som jag valt och som är min favorit är med Jill Johnson och Martin Stenmarck. De sjunger tre upptempolåtar tillsammans. De två första i klippet och den sista, som börjar efter ungefär 8 och 20. De har förstått vad programmet går ut på. Att på ett lekfullt sätt framföra klassiska låtar i arrangemang och versioner mer eller mindre skapade i stunden. Att använda sina kunskaper och erfarenheter som musiker och artister till att behandla lite oväntade låtar och situationer. Att allt inte är förberett in i minsta detalj kan skapa nerv och ett starkare uttryck, om man vet hur man gör.

Har detta då med kunskap att göra eller är de bara väldigt ”musikaliska”? Jo, det handlar om kunskap. Att använda sin samlade kunskap, kompetens och sina förmågor till att skapa nya unika upplevelser för de som lyssnar. Ingen vet dock riktigt hur det kommer att te sig förrän man är klar. Som att improvisera, inom jazzen till exempel. Inget är helt fritt påhittat. Mönster och strukturer existerar alltid men man vet heller aldrig exakt hur det kommer att bli eller vart det tar vägen.

Det handlar också om samarbete. Det vi ser är samspel på en nivå som är ovanlig, tro mig. Efter 4 år på musikhögskolorna i Stockholm (bland annat tillsammans med gitarristen i det helt fantastiska ”Så ska det låta-bandet” Magnus Bengtsson) och i Göteborg tror jag mig känna igen hög musikalisk nivå när jag stöter på den.

De tre låtar som de kör tillsammans är inte duetter i original, vad jag minns, men de gör dem till det, i farten. Samtidigt som de sjunger bestämmer de tillsammans hur de ska gå vidare i låten. Det kan säkert vara förberett till vissa delar, men om man kollar noga blir det faktiskt små missförstånd och tappade texter några gånger. Så, jättehårt repat är det inte.

De styr varandra, de peppar varandra. De gestaltar texterna – låt vara på ett lätt ironiskt sätt. De låter den andra vara i fokus några takter och några fraser, sedan in tillsammans igen, sedan tar den andre över. Nu går vi ut på golvet. De tittar på varandra, går vidare, bestämmer hur de ska göra, tittar på bandet och visar dem hur låten ska gå vidare. Och bara kör på! De skrattar högt – tillsammans – när låtarna är klara. Kom ihåg. Ingen visste exakt hur det skulle bli innan de körde igång låten.

De styr bandet hela tiden. I det här klippet är bandet dessutom på topp. Ibland får de lägga sin mesta kraft på att få vissa artister att hålla takten och hitta tonarterna. Man hör och ser att de också känner att detta är något utöver det vanliga.

Jill och Martin skojar med Peter Settman och med pianisten Stefan Gunnarsson, de drar igång publiken. När sista låten börjar har Martin varit ute och lämnat sina blommor till en person i publiken. Vid ett tillfälle har dessutom Jill synpunkter på sin medhörning och visar detta för ljudteknikerna med lite väl valda gester. Ganska tydligt kan man väl säga. De vet precis vad de håller på med, även om de inte visste i förväg hur allt skulle utvecklas.

Att de kan sin sak så till den milda grad att de, utan någon som helst synbar ansträngning, med ett stort leende på läpparna kan göra allt detta samtidigt som de leverar sång i toppklass är minst sagt imponerande. Någon som provat själv, i TV?

Kolla noga, gärna flera gånger och titta på samspelet mellan dem. Lyssna när de pratar med varandra under låtarna. Se på kontakten dem emellan, hela tiden.

Jag skrev senast om ”Kunskap i handling”. Mer av den varan än i det här klippet blir det knappast. Att omskapa det man redan kan till något nytt.

I den berättelsen handlade det om att lära sig kopiera en mästare exakt för att sedan kunna, via sitt eget uttryck, utveckla gestaltningen till nästa nivå. Här handlar det mer om att våga lita på att man kan allt man behöver kunna för att kunna klara det som man får för sig att göra, eller som behöver göras. Så här fungerar många yrken. I detta fallet är det artister. I ett annat fall är det en sjuksköterska, en lärare, en snickare, en ekonom. All kunskap måste kunna uttryckas i handling i nya situationer.

Det är att verkligen kunna något.

(En bit in i klippet ser man deras mottävlare i bild. Absolut inget ont om dem, de är också duktiga artister. Men, av deras lätt sammanbitna miner att döma är det svårt att låta bli att fundera på om tankarna som föresvävar dem är något i stil med: ”Är vi med i samma program som de där två?”)

Annonser