Skolan som en delningskultur

Jag har tidigare skrivit om begreppen ”Tinkering” och ”Maker Faire”. Att skapa unika saker utifrån fantasin och att använda detta som ett sätt att lära och för att utveckla kreativa förmågor. Att visa upp det du gör för varandra och att bygga och hitta på tillsammans.

Det kan vara mekanik, konsthantverk, elektronik eller snart sagt vilka innovationer som helst. En favorit kan väl också vara en s.k. ”Rube Goldberg Machine”. Ni vet, kedjereaktioner med dominobrickor och allsköns andra saker som trillar och puttar på varandra på mängder av olika galna och uppfinningsrika sätt.

Detta skulle kunna vara en beståndsdel i framtidens skola. Ett sätt för alla att få leka med kunskaper, att få skapa kunskaper och att få dela kunskaper med andra.

Tankarna bakom ”Tinkering” och ”Maker Faire” härleds ibland till samma drivkrafter som internets delningskultur. Om du skrivit något själv som du vill att andra ska läsa eller om du gjort en film som du vill att andra ska se så delar du den på diverse social medier på internet. Om du ser något som någon annan gjort som du tycker om, då delar du detta till dina vänner. Även Wikisystemen bygger på att dela med sig av det du själv kan och lärt och ta del av vad andra kan och lärt.

Jag vill gärna tro att alla kan bli riktigt bra på något. I en värld där Jante inte finns och där vi lär oss att uppskatta varandras starka sidor kan delning av dina skapelser dessutom hjälpa andra. Är du bra på en sak som någon annan vill bli bättre på? Då är din kunskap viktig för honom eller henne. Vem du än är och vad du än är bra på för övrigt.

Tinkering – med delning – kan vara en viktig beståndsdel i en skola i ett framtida samhälle som kräver av oss att utbilda alla så att de kan bidra med sin unika egenart till samhället utveckling och där alla elever ska få goda grundläggande kunskaper samtidigt som de ges möjligheter att få bli bäst på något. Där kreativitet, innovation och förmåga att förverkliga idéer blir hårdvaluta.

Att få skapa något, reflektera över det och dela det med andra skapar drivkrafter för utveckling och lärande. Det skapar också bra förutsättningar för barn och unga att lära av varandra (”Peer-to-peer tutoring”).

Det kan alltså vara vad som helst; en film, en uppfinning, ett foto, ett hörnskåp, en väska, en låt, en app, en text, ett nytt sätt att källsortera, en tavla, en maskin byggd i lego. Alla är bra på något. Dela det du gjort med andra. IRL (eller AFK som fler säger idag – ”Away From Keyboard”, ingen verklighet är mer verklig än den andra…) eller på nätet. Lär av det du själv gör. Lär av vad andra gjort. Gör nytt tillsammans med andra. Skapa och lär! Visst finns det mycket som vi gör i skolan som skulle kunna utvecklas om vi använde detta angreppssätt i undervisningen. Självklart görs det redan. Men, det borde nog gå att utveckla mer.

Annonser

Vilket problem är det vi ska lösa?

En av de mer intressanta (och klarsynta, om jag får säga det själv) iakttagelserna av beslutsfattande i kommunalpolitiken som jag gjort under mina snart 15 år som aktiv är frågan om “vilket problem är det vi ska lösa?”.

Ofta delar många olika personer i ett system en känsla av att något område är i behov av förändring. Ändå visar det sig ibland nästan omöjligt att komma fram till en gemensam väg framåt, ett beslut som alla kan ställa upp på. Vad jag har sett har detta ofta berott på att man ser olika problem som ska lösas och därför ser olika lösningar. Det kan låta banalt, men min bild är att bristen av en gemensamt accepterad nuläges- och problemanalys är en vanlig orsak till osämja, när det kommer till förslag på lösningar och till beslut. Dessutom verkar debattörerna ofta inte se detta grundproblem själva. De försöker övertyga varandra med argument, som ju är verkningslösa då de handlar om en annan sak än vad den andra personen tänker på.

Jag tycker att det är detta jag ser i den nationella skoldebatten. De politiska partierna kommer med olika lösningar och olika argument. Facken, arbetsgivarna, lärarna, skolforskarna och rektorerna likaså. Så gott som alla har sin egen lösning på problemen.

Men vilka är problemen? I dagens skoldebatt har det gått så långt att vissas lösningar av andra betraktas som problemen. Någon vill ha tidigare betyg (lösningen). Någon annan ser betygen som ett problem. Någon tycker att digitala lärverktyg är en lösning medan andra ser dem som ett problem. Någon vill förstatliga skolan och ser kommunaliseringen som roten till allt ont medan andra istället ser statens påstådda klåfingrighet som det stora problemet. Någon tycker att skolan är för lite inriktad på kunskap medan någon annan tycker att den är för mycket inriktad på fel typ av kunskap. Någon tycker att man ska utveckla förmågor och kompetenser, någon annan tycker att det sättet att se på skolans uppdrag är “flum”. Någon hänvisar till forskning som visar si och någon till forskning som visar så. Och så här kan man hålla på, länge.

Så länge vi inte är överens om problemet kommer vi inte att komma överens om lösningarna. Tro mig!

Men det kan också vara så att vi är på väg mot ett paradigmskifte och det är därför problembeskrivningarna och förklaringsmodellerna börjar spreta åt snart sagt alla väderstreck samtidigt.

Thomas Kuhn beskriver ett paradigm som “ett allmänt erkänt vetenskapligt resultat som under en tid ger en grupp forskare klart definierade problem och legitima problemlösningar.” (Ur Samhällsvetenskapens förutsättningar, Nils Grimje och Harald Grimen 1992. Alla citat nedan är från samma bok). Det sägs vidare att “paradigmet talar om för forskarna vad verkligheten är (ontologi), vilka frågor som kan ställas och vilka metoder man kan använda sig av för att få svar.”

Om detta går att direkt översätta på skoldebatten vet jag inte helt säkert. Därtill är mina kunskaper i vetenskapsteori alltför grunda men, det känns som en intressant ingång i analysen av dagens skoldebatt. Det känns för mig som om tillståndet med ett gemensamt paradigm inte längre gäller i synen på skolan. Vi verkar sakna klart definierade problem och därmed legitima problemlösningar. Vi är inte längre överens om vad “verkligheten är”.

Inom ett paradigm uppstår efter hand “anomalier” – “data och observationer som inte passar med paradigmets antaganden”. När det uppstår många anomalier börjar paradigmet uppvisa “kristendenser”. Det uppstår oenighet och man ifrågasätter det som tidigare togs för givet. Jag tycker att detta är en tydlig beskrivning av dagens skoldebatt. Vi ser resultat som vi inte kan förklara, på ett gemensamt vedertaget sätt. Exempelvis: Beror de – i internationella undersökningar – sjunkande resultaten i svensk skola på för lite fokus på s.k. katederundervisning eller på att skolan lever kvar i en tradition av just katederundervisning, men att dagens barn och unga tar inte till sig den typen av undervisning längre?

När anomalierna blir för många måste forskarsamhället (i mitt exempel skoldebattörerna och beslutsfattarna) “hitta en lösning på oregelbundenheterna […] eller satsa på en ny paradigmkandidat.”

Låt oss säga att vi satsar på att gå över till ett nytt paradigm. När detta skett “har forskarna ändrat sin syn på den vetenskapliga disciplinen, dess metoder, mål och grundantaganden. De har fått en ny vetenskaplig världsåskådning som är oförenlig med den gamla.”

Jag tror att detta kommer att hända. Jag vet inte när. Krafterna är starka både för att förändra och för att vidmakthålla. Men när det händer kanske vi äntligen kan bli överens om vilka problem det är vi ska lösa. Och därmed, bli överens om vilka lösningar som vi ska använda. Först då kommer det att uppstå – åtminstone ett visst – konsensus om framtidens skola.

Gör mer av det du kan!

Ytterligare en text som grundar sig i tankarna kring ”Kunskap i handling”. Denna gången om Flow och om proximala utvecklingszoner.

Jag har levt halvt liv inom instrumentalundervisningens värld . Först som elev. Sedan som lärare och till sist som chef för musik- och kulturskolor. Det var en fantastisk tid, på många sätt. Glädjen i att lära sig spela, att spela tillsammans med andra och att få lära sina elever, unga och gamla, att utveckla sina färdigheter på sina instrument. Men, den traditionella instrumentalundervisningen är behäftad med några inbyggda problem som utgör en risk för att elever ska sluta spela, eller inte utvecklas tillräckligt.

När jag idag arbetar med andra skolformer ser jag att dessa problem gärna existerar även där. Men som med allt; det är inte alltid det är så här, det är inte hos alla lärare det är så här och det finns mycket som är bra. Detta är ingen systemkritik utan ett försök att fästa uppmärksamheten på ett utvecklingsområde.

Den traditionella instrumentalpedagogiken bygger på följande arketypiska grundmodell: Läraren och eleven går igenom ett nytt stycke på en något lite högre svårighetsgrad än det föregående, på en lektion. När läraren känner sig trygg med att eleven har förstått de nya utmaningarna skickar man hem eleven med stycket i läxa, att övas på hemma. Nästa lektion börjar med att eleven spelar upp sin läxa. I bästa fall ganska bra, varefter läraren tillsammans med eleven korrigerar några kvarstående problem. Detta görs ofta metodiskt skickligt och med stora mått av formativ bedömning. Detta är ju instrumentallärarens specialområde, som jag skrivit om tidigare.

Men, det är sedan det händer. Just som eleven lärt sig att bemästra det aktuella stycket så får han/hon en ny läxa, lite svårare än den förra. Med nya utmaningar. Och nu är det dags att gå hem och öva. Här finns en påtaglig brist och en risk. Eleven får aldrig spela stycken som han/hon faktiskt kan. Hela tiden jobbar man med nya utmaningar, vilket i sig är bra. Den proximala utvecklingszonen är till för att utforskas.

Problemet är att i detta system upplever eleven sällan det som Mihály Czíkszentmihály beskriver som “flow” (i sin berömda bok med samma namn från 1990). Ett tillstånd där man blir ett med det man gör. Omgivningen märker man inte av. Tiden flyr. Man gör samma sak om igen. Länge. Om igen. Man njuter av att kunna. Man njuter av att göra.

Utmärkande för flowtillståndet, enligt Mihály Czíkszentmihály, är bland annat att det uppstår i balansen mellan utmaningens svårighetsgrad och din kunskapsnivå. Det ska inte vara för enkelt. Inte för svårt. Du vill känna att du behärskar det, men att det fortfarande erbjuder en lagom utmaning.

Instrumentaleleven får sällan uppleva det här. I alla fall inte tillsammans med läraren. Kanske i övningssituationen hemma. Hur ser det ut i grundskolan? I matematiken, i historian, i engelskan? Ger vi möjligheter för alla att uppleva detta? Låter vi eleverna få känna glädjen av att om och om igen få känna att man behärskar något, så till den milda grad att man nästan inte vill sluta att göra det?

Självlärda musiker använder ofta den här tekniken. Att medvetet gå in i “flow” – vad jag kunnat erfara. Spela en låt 135 gånger på rad och njut av varje stund. Stäng av omvärlden. Se framför dig att du står på en scen och spelar låten. Publiken njuter. Du njuter. En gång till…!

Plötsligt händer något. Någonting gör att du tänker: “Hmmm… undrar hur det skulle bli om jag spelade den där tonen så där istället, eller om jag lägger till några toner i den takten, eller om jag byter ut det där ackordet? Det blev ju kanon!“ Du spelar låten 135 gånger till. Du står på en scen…

Flowtillståndet och upprepningarna hjälper dig att själv få syn på den proximala utvecklingszonen. (Om detta inte händer finns ju alltid en lärare som kan hjälpa dig att få syn på den. En av lärarens viktigaste uppgifter.)

För mig är det lätt att se hur detta går till med ett instrument i handen eller i andra praktiska och estetiska ämnen. Men, hur gör man i matematiken? På vilket sätt kan vi få eleverna att upplev flow och känslan av att hitta sina egna proximala utvecklingszoner? Jag vet inte. Men jag skulle gärna vilja lära mig det.

Att verkligen kunna något!

Jag är en trogen följare av TV-programmet ”Så ska det låta”. Oftast är det bra, ibland är det inte riktigt så bra men ibland är det fantastiskt. Vissa artister har förmågan att skapa närvaro i stunden, trots helt andra förutsättningar än de vanligtvis framträder under.

Jag vet att programmet är mer klippt, förberett och repeterat än vad man helst vill tro. Det görs omtagningar och tillrättaläggningar. Men, i sista änden handlar det alltid om att leverera genom att sjunga en låt så att vi som tittar och lyssnar blir fångade och berörda. Vissa kan, vissa kan inte riktigt lika bra. Vissa kan demonstrera djupare kunskaper i musik än andra.

Många av de bästa ögonblicken från programmet finns på youtube. Lagligt eller ej vet jag inte men det finns hundratals klipp upplagda. En guldgruva om man vill se på bra artisteri. Samuel Ljungblahd och David Lindgren är andra heta tips på artister vars storhet framstår tydligt i det här formatet. Kolla på klippet med David Lindgren från 2009. Han sjunger bland annat hårdrock, en Lionel Richie-ballad, han rappar, dansar 80-talship-hop, sjunger John Farnhams You’re the voice och avslutar det hela med sjunga Abba – på tyska. (Hoppas att hans karriär inte slutar i melodifestivalsträsket utan att han får utvecklas till den världsstjärna han har potential till.) Han visar i det här klippet att han behärskar musiken och uttrycket på den nivån att han kan använda det för åstadkomma det uttryck han vill.

Det klipp som jag valt och som är min favorit är med Jill Johnson och Martin Stenmarck. De sjunger tre upptempolåtar tillsammans. De två första i klippet och den sista, som börjar efter ungefär 8 och 20. De har förstått vad programmet går ut på. Att på ett lekfullt sätt framföra klassiska låtar i arrangemang och versioner mer eller mindre skapade i stunden. Att använda sina kunskaper och erfarenheter som musiker och artister till att behandla lite oväntade låtar och situationer. Att allt inte är förberett in i minsta detalj kan skapa nerv och ett starkare uttryck, om man vet hur man gör.

Har detta då med kunskap att göra eller är de bara väldigt ”musikaliska”? Jo, det handlar om kunskap. Att använda sin samlade kunskap, kompetens och sina förmågor till att skapa nya unika upplevelser för de som lyssnar. Ingen vet dock riktigt hur det kommer att te sig förrän man är klar. Som att improvisera, inom jazzen till exempel. Inget är helt fritt påhittat. Mönster och strukturer existerar alltid men man vet heller aldrig exakt hur det kommer att bli eller vart det tar vägen.

Det handlar också om samarbete. Det vi ser är samspel på en nivå som är ovanlig, tro mig. Efter 4 år på musikhögskolorna i Stockholm (bland annat tillsammans med gitarristen i det helt fantastiska ”Så ska det låta-bandet” Magnus Bengtsson) och i Göteborg tror jag mig känna igen hög musikalisk nivå när jag stöter på den.

De tre låtar som de kör tillsammans är inte duetter i original, vad jag minns, men de gör dem till det, i farten. Samtidigt som de sjunger bestämmer de tillsammans hur de ska gå vidare i låten. Det kan säkert vara förberett till vissa delar, men om man kollar noga blir det faktiskt små missförstånd och tappade texter några gånger. Så, jättehårt repat är det inte.

De styr varandra, de peppar varandra. De gestaltar texterna – låt vara på ett lätt ironiskt sätt. De låter den andra vara i fokus några takter och några fraser, sedan in tillsammans igen, sedan tar den andre över. Nu går vi ut på golvet. De tittar på varandra, går vidare, bestämmer hur de ska göra, tittar på bandet och visar dem hur låten ska gå vidare. Och bara kör på! De skrattar högt – tillsammans – när låtarna är klara. Kom ihåg. Ingen visste exakt hur det skulle bli innan de körde igång låten.

De styr bandet hela tiden. I det här klippet är bandet dessutom på topp. Ibland får de lägga sin mesta kraft på att få vissa artister att hålla takten och hitta tonarterna. Man hör och ser att de också känner att detta är något utöver det vanliga.

Jill och Martin skojar med Peter Settman och med pianisten Stefan Gunnarsson, de drar igång publiken. När sista låten börjar har Martin varit ute och lämnat sina blommor till en person i publiken. Vid ett tillfälle har dessutom Jill synpunkter på sin medhörning och visar detta för ljudteknikerna med lite väl valda gester. Ganska tydligt kan man väl säga. De vet precis vad de håller på med, även om de inte visste i förväg hur allt skulle utvecklas.

Att de kan sin sak så till den milda grad att de, utan någon som helst synbar ansträngning, med ett stort leende på läpparna kan göra allt detta samtidigt som de leverar sång i toppklass är minst sagt imponerande. Någon som provat själv, i TV?

Kolla noga, gärna flera gånger och titta på samspelet mellan dem. Lyssna när de pratar med varandra under låtarna. Se på kontakten dem emellan, hela tiden.

Jag skrev senast om ”Kunskap i handling”. Mer av den varan än i det här klippet blir det knappast. Att omskapa det man redan kan till något nytt.

I den berättelsen handlade det om att lära sig kopiera en mästare exakt för att sedan kunna, via sitt eget uttryck, utveckla gestaltningen till nästa nivå. Här handlar det mer om att våga lita på att man kan allt man behöver kunna för att kunna klara det som man får för sig att göra, eller som behöver göras. Så här fungerar många yrken. I detta fallet är det artister. I ett annat fall är det en sjuksköterska, en lärare, en snickare, en ekonom. All kunskap måste kunna uttryckas i handling i nya situationer.

Det är att verkligen kunna något.

(En bit in i klippet ser man deras mottävlare i bild. Absolut inget ont om dem, de är också duktiga artister. Men, av deras lätt sammanbitna miner att döma är det svårt att låta bli att fundera på om tankarna som föresvävar dem är något i stil med: ”Är vi med i samma program som de där två?”)