ur ”Kunskap i handling” – en fantastisk berättelse

I Bengt Molanders bok ”Kunskap i handling” från 1993 finns en berättelse om hur mästercellisten Pablo Casals undervisade.

(Historien är enligt Molander hämtad från Donald A Schön som i sin tur hämtat texten från en bok om Beaux Arts Trio av en författare vid namn Delblanco – om jag förstår alla hänvisningar rätt). Eleven som berättar är cellisten Bernhard Greenhouse.

Han (Pablo Casals) spelade en fras som jag fick upprepa. Och om stråkföringen och fingersättningen inte var exakt densamma som hans, och om inte betoningen vid frasens höjdpunkt var densamma, avbröt han mig och sade, ”Nej, nej. Gör på det här sättet.” Och så fortsatte det ganska många lektioner. Jag studerade Bachs d-mollsvit och han fordrade att jag skulle bli en fullständig kopia. Vid ett tillfälle antydde jag mycket försiktigt att jag bara skulle sluta som en dålig kopia av Pablo Casals.

Då hade Casals svarat att det inte var något att oroa sig för då han var en gammal man och snart skulle ingen minnas hur han spelade. Eleven skulle bli det nya originalet.

Och efter flera veckors arbete med denna enda Bachsvit kunde vi två äntligen sätta oss ned och spela igenom stycket med exakt samma stråkdrag och fingersättningar och alla fraser på samma sätt. Jag hade verkligen blivit en kopia av Mästaren.

Vid det här laget kan man börja fundera. Vad är detta för typ av undervisning? Att kräva att någon ska kopiera ett utförande rakt av, är det rimligt? Jag kan tänka mig att elevens funderingar var ganska långtgående. Vad håller jag på med?

Men då händer något överraskande:

Och just då jag hade kunnat uppnå detta, sade han (Casals) till mig, ”Bra. Sitt nu bara ner. Ställ ner cellon och lyssna på d-mollsviten”. Varpå han spelade igenom stycket och ändrade varje stråkdrag och varje fingersättning och varje fras och hela betoningen i frasen. Jag satt där, helt säkert med öppen mun och lyssnade till ett spel som var himmelskt, så vackert som något kan bli. Och när han slutat vände han sig mot mig med ett stort flin, och han sade: ”Nu har du lärt dig att improvisera över Bach. Från och med nu skall du studera Bach på detta sätt”.

Varje gång jag läser den här berättelsen är den lika fantastisk. Det är så att håren reser sig på armarna, varje gång. Ögonblicket när eleven Greenhouse upptäcker att det de jobbat med timtals varje dag och som han trodde var slutprodukten istället bara var ett sätt att uppnå kunskap på en nivå där verkligt lärande skulle ske, där ny kunskap kunde skapas och där nya tolkningar kunde få sitt uttryck.

När Casals visar att detta bara var ett sätt. Ett bra sätt. Men bara ett sätt av många. När Casals visade vad Mästerskap var.

Historien får mig att fundera en del på det jag skrev om Kahn Academy om att uppnå ”Mastery” på varje nivå. Att behärska det som man måste tillräckligt bra på en nivå för att man ska kunna ta sig vidare till nästa nivå. (Detta är ju också en del i metoden bakom ”Gamification” – att ”levla”).

Kan man tillämpa Casals metod i en vanlig skola idag? Kan vi åstadkomma lärsituationer och kan vi få eleverna att uppamma den inre motivation som i sin tur skapar den disciplin som krävs för att uppnå mästerskapet på varje nivå. För att sedan ta oss vidare till än högre höjder och ännu större kunskapsdjup?

Många självlärda musiker och band använder den här metoden. Jag spelade en gång i tiden under en period med den fantastiska gruppen Isildurs Bane. De är från Halmstad och är fortfarande verksamma.

Jag var van vid en tradition där man med hjälp av noter ganska snabbt kunde lära sig en låt tillsammans och sedan repetera den några gånger för att till slut framträda med den på en konsert. Med IB gick det till på helt andra sätt. De spelade en låt eller en del av en låt så många gånger. De lade ner så mycket tid så jag trodde inte att det var sant. De jobbade i det närmaste heltid med att tillsammans bygga upp sina arrangemang av den musik som bandets huvudkompositör Mats Johansson skapat hemma vid sitt piano eller vid sina synthar.

När de kunde en låt eller en del av en låt i det närmaste i sömnen började de förändra. Någon lade till en melodislinga. Kjelle ändrade kompet på trummorna lite grann. Någon tyckte att en del av låten skulle upprepas ytterligare en gång. Någon ville prova låten i lite högre tempo. Mats lade till och drog ifrån nya komponenter i sin komposition. När allt var klart kändes det som om de kunde spela låten i sömnen. Likadant varje gång. Och sedan började de variera även detta. I stunden kom sedan ytterligare en nivå av improvisation ovanpå det stenhårt automatiserade.

Det som de hade och som även Casals celloelev hade var en enormt stark inre motivation. Tillräckligt för att lägga ner den tid och det hårda arbete som krävdes för att automatisera den första nivån av utförandet. Denna metod är omöjlig (tror jag) att använda med utgångspunkt i plikt och lydnad, genom att förlita sig endast till yttre motivation. Hur får vi elever med tillräcklig drivkraft att använda sig av detta sätt att lära sig. Går det? Vad tror du?

Annonser

One thought on “ur ”Kunskap i handling” – en fantastisk berättelse

  1. Ping: Att verkligen kunna något! « Christian Jerhov

Kommentarer inaktiverade.