Att uppnå ”Mastery” på varje nivå

Jag tittade på några klipp om ”Khan Academy” på Youtube och på TED (Efter ett tips från en läsare). Salman Khan, grundaren av Khan Academy, pratar gärna om det som han kallar ”Mastery” eller ”Student Mastery”.

Kort sagt, som jag förstår det, handlar det om en ingång i lärandet som bygger på att kunskaper bygger på varandra, rätlinjigt eller som en väv, och att man måste ha lärt sig att ”bemästra” en nivå innan man går vidare till nästa. Att kunskapen är befäst och att den då kan användas i nya situationer och därmed också för att lägga grunden till nya kunskaper, på högre nivåer.

I deras digitala utbildningsprogram, om jag förstått rätt, kommer man inte vidare till nästa nivå förrän man uppnått ”Mastery” på den nuvarande nivån. Detta påminner om hur man ”levlar” i dataspel – ”Gamification” kallar vi dataspelsmetaforerna i undervisning för, nuförtiden.

Detta kan låta självklart, att man gör så här. Men, är det verkligen så vi jobbar hela tiden? Och, är det så självklart, är det så vi ska jobba?

Som instrumentallärare (som jag ju är) är detta mycket påtagligt. Oavsett om vi jobbar progressivt med kontinuerligt ökande svårighetsgrad eller om vi ”hoppar” mellan svårighetsgraderna bygger det hela tiden på att vi tillsammans med eleverna bryter ner musiken och tekniken i mindre byggstenar. Stenar som krävs som fundament för att nya stenar, högre svårighetsgrader, kan läggas ovanpå grundstenarna. För att komma vidare måste grundstenarna bemästrats.

Om man inte gör detta kommer man att spela mycket fel. Jag menar jättemycket. Jag har spelat tillsammans med vuxna människor som spelat ett instrument i hela sitt liv och som egentligen inte lyckas få någonting att bli helt rätt, på hela tiden. Samma fel, samma luckor, samma problem dyker upp hela tiden. Årtionde efter årtionde. Tråkigt. Det är ju alltid roligare att spela rätt än att spela fel.

Inom instrumentalmetodiken kan dock fokuset på ”Mastery” leda till en avart som innebär att eleven aldrig får spela stycken som han/hon kan. För att vi hela tiden vill bygga vidare och gå till nästa nivå byter vi svårighetsgrad så snart eleven bemästrat nuvarande utmaning. Nästa låt är alltid svårare än den tidigare. ”Hem och öva!”. På ett nytt stycke jag inte kan. Är det roligt? Detta är en stor utmaning för oss instrumentallärare; att skapa lust i detta arbetssätt. Alternativt att lyckas föra in progressionen i samma stoff. Att utveckla nya kunskapsdjup inom ramen för samma stycke. Så eleven får utveckla och fördjupa det de redan kan.

Hur ser det då ut i grundskolan? Har vi säkerställt att eleverna uppnått ”Mastery” i alla ämnen, på alla nivåer? Att de bemästrat de grundläggande kunskaperna så att de kan användas som fundament för vidare kunskapsbildning? Tror inte att det alltid är så.

Elever i behov av särskilt stöd och som halkar längre och längre efter har ofta stora luckor, större än vi tror, i de fundamentala kunskaperna. Har jag sett. I vår ambition att de ska kunna ”hänga med” klassen låter vi dem gå vidare till nya uppgifter, utan att egentligen befäst kunskaperna på tidigare nivåer. Detta är ett stort problem.

Men, jag tror också att detta är mycket, mycket vanligt, bland så gott som alla elever. Att de har en del luckor i väven av de sammanlänkade kunskaper som krävs för att man faktiskt ska kunna använda sina kunskaper, förmågor och kompetenser till att göra nytta.

Vi behöver vara tydliga med detta. Menar vi allvar med en individbaserad undervisning måste vi låta eleverna bemästra kunskaperna på en nivå, innan de ”levlar” till nästa. Det får inte vara fel att alla elever, även de som befinner sig i samma klassrum, arbetar med olika moment, olika ämnen, olika uppgifter på olika sätt och nivåer. Läraren behöver, genom vår vän ”formativ bedömning”, coacha alla elever mot mästerskap på varje nivå. För någon tar det 10 minuter, för någon annan tar det 10 dagar. Det är ok.

Vad man sett inom Khan Academy är att elever som stannar länge på en nivå sedan ibland utvecklas snabbare än de som gick fortare fram på tidigare steg. Barn lär olika fort. Vid olika tillfällen. Om man individualiserar undervisningen, släpp aldrig ansvaret för alla elevers kunskapsutveckling, den formativa bedömningen eller för att ge alla elever det stöd eller de utmaningar de behöver.

Jag tycker att Salman Khan ger en intressant ingång till ett arbetssätt som kan bidra till att kvalitetssäkra den individualiserade undervisningen. Sedan, om det löser alla utmaningar vi ser i undervisningen av våra elever, det vet jag inte? Vad tror du?

Annonser