Entreprenöriellt lärande i fritidshemmet

Jag ska inte påstå att fritidshemmet är mitt specialområde. Snarare tvärtom. Det är en del av vårt skolväsende som jag nästan inte haft någon direktkontakt med. Som mest kan jag kanske kalla mig en ”betraktare” av diskussionerna kring ”fritids” innehåll, organisation och av dess framtid. Som verksamhetsutvecklare har jag fått förmånen att arbeta med att hitta formerna för hur ett systematiskt kvalitetsarbete på ett naturligt sätt ska kunna innefatta även fritidshemmet. Det är genom detta arbete som mitt intresse har väckts.

I skollagen läser vi följande:

Fritidshemmet kompletterar utbildningen i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, […]. Fritidshemmet ska stimulera elevernas utveckling och lärande samt erbjuda dem en meningsfull fritid och rekreation. (Skollagen 2010:800)

Frågan som reser sig kring begreppet ”kompletterar” är intressant. Varför ska fritidshemmet komplettera skolan? Kan de inte komplettera varandra? Här dyker frågan om profilering upp. Ska fritidshemmet och skolan vara två integrerade delar av samma helhet, som överlappar och går in i varandra, eller ska fritidshemmet framstå som ”något annat” än skolan och skolan framstå som ”något annat” än fritidshemmet? I diskussioner med fritidspedagoger och rektorer framstår denna fråga ibland som outredd. Vad tycker vi egentligen?

Ett citat ur Lgr11 som gäller både skola och fritids:

En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta
initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap. (Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet Lgr11)

När jag var barn fanns inte fritids. Vi gick hem efter skolan. Och vad gjorde vi? Vi gjorde allt som vi inte gjorde i skolan. Vi byggde, vi konstruerade, vi lekte, vi lärde oss nya saker, vi spelade spel och mycket, mycket mer. Gemensamt för aktiviteterna vi höll på med var lust, intresse, glädje och lärande. Herregud vad vi lärde oss mycket. Vi lärde oss samarbete, vi uppfann, vi tog initiativ, vi planerade och genomförde och vi tränade inte minst på uthållighet. Många aktiviteter tog enorm tid, minns jag. Varje dag efter skolan i flera veckor för att bygga upp en komplicerad lek.

Vi utvecklade kort och gott våra entreprenöriella kompetenser. Hemma alltså, inte i skolan. Där förekom de absolut inte.

Ett exempel bland många: Vi kom på idén att vi skulle bygga något som liknade enarmade banditer (kanske inte så politiskt korrekt idag men detta var på 70-talet…) i papperskartonger. Man la i ett mynt i ena änden och ibland kom det ut fler mynt i andra änden, oftast inga alls. Tyngdlagen bestämde. Mynten åkte på banor av kartong inne i manicken. När tillräckligt många mynt landat på en viss avsats inne i kartongen gav den vika och vinsten betalades ut. Vi byggde kanske 10-15 stycken och hade i ett rum. Detta höll vi säkert på med i flera veckor. Även idag, snart 40 år senare, minns jag ganska detaljerat upplevelsen av dessa konstruktioner och känslan av framgång när de fungerade. Och detta är bara ett exempel bland mängder av projekt som jag, min bror och mina kompisar hittade på, planerade, genomförde och utvecklade.

Idag ser jag fritidshemmet som en av de bästa arenorna för entreprenöriellt lärande. Att kunna hitta på, planera och förverkliga sina idéer tillsammans med kompisar. Det kan vara att bygga saker, att leka, att hitta på nya lekar, att spela spel, att skapa egna spel, att samtala och fantisera, att läsa, att prata om det man läst, att upptäcka och att uppfinna. Det kan vara inne eller ute, IRL eller on-line, ensam eller tillsammans. Allt detta i en verksamhet som syftar till lärande och till utveckling men som inte styrs av kursplaner eller av timplaner. I en verksamhet där vuxna kan stötta och coacha vid behov, där det finns material, där det finns lokaler, där det finns barn med samma intressen som jag själv, där det finns tid.

Jag tror inte på skola och fritids som två verksamheter som ska profileras genom olikheter. Jag vill se hela dagar som ger utrymme för barnen att göra många olika saker eller för att koncentrera sig på en enda sak, ett projekt eller en idé, under flera dagar, eller till och med veckor. Jag tror därför att behovet av lokaler där saker kan få stå kvar framme under en längre tid är stort.

Jag har en film här på min blogg som handlar om ”Tinkering schools” (klicka på länken – öppnas i ett nytt fönster) där barnen konfronteras med spännande material och med entusiastiska kamrater och vuxna. När jag tänker tillbaka på min barndom såg mycket ut så här. Jag vill också att fritids ska vara såhär.

Jag vet att fritidshemsdebatten idag mycket handlar om stora barngrupper, om lärarlegitimationer och om bristande resurser. Frågan är vad som är vägen ur detta? Jag tror på en ständig utveckling av innehållet, av pedagogiken och på att skola och fritids ömsesidigt ska komplettera varandra och ge möjligheter för varandra att finna gemensamma arbetssätt. Då får fritidshemmet sin givna roll i framtidens skola. Inte genom att vara skilda verksamheter som definierar sina egenarter genom att utveckla sina särarter.

Precis som jag tidigare skrivit om hur jag ser utbildning som mer av ett mind-set än som en tids- och rumsavgränsad undervisningsaktivitet är utvecklandet av entreprenöriella kompetenser en ”24-7-uppgift”. Det är inte något som pågår under en begränsad del av dagen, av året eller av livet. Där kommer fritids in i bilden. Tillsammans med skolan, med leken, med hemmet och med idrottsföreningen. En av de bästa arenorna för entreprenöriellt lärande.

(Läs gärna också min text om det entreprenöriella lärandet eller om Latenta och manifesta funktioner i förskola och fritids)

Annonser

”Education is a mind-set”

”Education isn’t a four year program, it’s a mind-set”

Läste detta fantastiska citat i en artikel där det diskuterades om hur unga amerikaner inte längre ser högre studier som den enda vägen till framgång i yrkeslivet. Istället ser de att med rätt idé, med rätt drivkrafter och genom ett målmedvetet arbete kan de skapa en lyckosam framtid utan en college-examen. Detta är en stor utmaning som det amerikanska skolsystemet har att brottas med.

Jag är självklart ingen vän av s.k. ”drop-outs” utan tror i grunden på högre utbildning. Jag är mer för traditionell bildning än vad vissa ibland verkar tro 😉

Men, jag har själv upplevt känslan av att utbildning och lärande är mer av ett mind-set än av en institutionaliserad kollektiv aktivitet.

Att ständigt se möjligheter till lärande i livet är en framtidskompetens. Att utifrån en grundläggande självkännedom om sina egna sätt att lära sig kunna sätta sig in i nya kunskapsområden i syfte att utveckla användbar kunskap eller ny kunskap.

Fråga, lyssna, läs, skriv, googla, skriv om, prova, prova igen, testa, öva, utveckla, höj svårighetsgraden, sök feedback…

En god vän sa en rolig sak när han efter en ganska brokig yrkeskarriär fick ett jobb där han faktiskt hade en utbildning som handlade om, åtminstone delvis, det han skulle jobba med – ”Skönt, nu slipper man i alla fall googla fram varenda ny grej man ska göra!” Inte för att det egentligen varit ett problem. Allt går att lära sig om man känner sig själv.

Hörde av en kollega att han uppmärksammat, i samtal med sina elever, att vissa inte hade sina framtidsdrömmar kopplade till ett specifikt yrke. Istället såg de fram emot att få jobba med många olika saker, samtidigt eller i perioder. Vilka utmaningar ställer detta för framtidens skola?

Hur kombinerar vi tidlösa kunskaper (om vi nu pratar klassisk bildning) med de framtidskompetenser som gör att dagens elever kan anpassa sig till yrken som vi inte ens vet om idag? Där de ska lösa problem vi ännu inte ens vet är problem.

I ett annat samtal, med en annan god vän, funderade vi över vad en högre utbildning egentligen gör med dig som tänkande människa. Vad är det man tar med sig? Är det att ständigt lita blint till forskningsresultat och söka svaren i den akademiska kunskapen? Vi landade i att det mer är att utifrån ett fält av lika eller olika kunskaper, forskning eller teorier kunna bilda sig en egen, välgrundad uppfattning om en frågeställning. Och att kunna förstå vad som ligger till grund för de resonemang som gjort att andra människor kommit fram till sina uppfattningar. Ett mind-set att man kan förstå svåra problem i ljuset av sina egna kunskaper, insikter och erfarenheter. Om man vågar lita till sina egna förmågor.

Uttrycket ”Education is a mind-set” beskriver detta på ett bra sätt. Att göra kunskap till sin egen. Att användas, omprövas och utvecklas när situationen så kräver.

I framtidens skola lägger vi grunden för våra elevers livslånga lärande genom att hjälpa dem att utveckla förmågan att kunna bilda ny kunskap vid behov, grundad i den kunskap de redan bär med sig.

I framtidens skola arbetar vi ämnesövergripande för att skapa större helheter. Vi har fokus på kunskapernas användning. Vi utvecklar elevernas självkännedom och självförtroende så att de vågar lita till sina egna förmågor. Och, vi lär dem att bilda ny kunskap. Ny för dem själva eller kanske ibland även ny för oss andra. Innovation och kreativitet.

Att uppnå ”Mastery” på varje nivå

Jag tittade på några klipp om ”Khan Academy” på Youtube och på TED (Efter ett tips från en läsare). Salman Khan, grundaren av Khan Academy, pratar gärna om det som han kallar ”Mastery” eller ”Student Mastery”.

Kort sagt, som jag förstår det, handlar det om en ingång i lärandet som bygger på att kunskaper bygger på varandra, rätlinjigt eller som en väv, och att man måste ha lärt sig att ”bemästra” en nivå innan man går vidare till nästa. Att kunskapen är befäst och att den då kan användas i nya situationer och därmed också för att lägga grunden till nya kunskaper, på högre nivåer.

I deras digitala utbildningsprogram, om jag förstått rätt, kommer man inte vidare till nästa nivå förrän man uppnått ”Mastery” på den nuvarande nivån. Detta påminner om hur man ”levlar” i dataspel – ”Gamification” kallar vi dataspelsmetaforerna i undervisning för, nuförtiden.

Detta kan låta självklart, att man gör så här. Men, är det verkligen så vi jobbar hela tiden? Och, är det så självklart, är det så vi ska jobba?

Som instrumentallärare (som jag ju är) är detta mycket påtagligt. Oavsett om vi jobbar progressivt med kontinuerligt ökande svårighetsgrad eller om vi ”hoppar” mellan svårighetsgraderna bygger det hela tiden på att vi tillsammans med eleverna bryter ner musiken och tekniken i mindre byggstenar. Stenar som krävs som fundament för att nya stenar, högre svårighetsgrader, kan läggas ovanpå grundstenarna. För att komma vidare måste grundstenarna bemästrats.

Om man inte gör detta kommer man att spela mycket fel. Jag menar jättemycket. Jag har spelat tillsammans med vuxna människor som spelat ett instrument i hela sitt liv och som egentligen inte lyckas få någonting att bli helt rätt, på hela tiden. Samma fel, samma luckor, samma problem dyker upp hela tiden. Årtionde efter årtionde. Tråkigt. Det är ju alltid roligare att spela rätt än att spela fel.

Inom instrumentalmetodiken kan dock fokuset på ”Mastery” leda till en avart som innebär att eleven aldrig får spela stycken som han/hon kan. För att vi hela tiden vill bygga vidare och gå till nästa nivå byter vi svårighetsgrad så snart eleven bemästrat nuvarande utmaning. Nästa låt är alltid svårare än den tidigare. ”Hem och öva!”. På ett nytt stycke jag inte kan. Är det roligt? Detta är en stor utmaning för oss instrumentallärare; att skapa lust i detta arbetssätt. Alternativt att lyckas föra in progressionen i samma stoff. Att utveckla nya kunskapsdjup inom ramen för samma stycke. Så eleven får utveckla och fördjupa det de redan kan.

Hur ser det då ut i grundskolan? Har vi säkerställt att eleverna uppnått ”Mastery” i alla ämnen, på alla nivåer? Att de bemästrat de grundläggande kunskaperna så att de kan användas som fundament för vidare kunskapsbildning? Tror inte att det alltid är så.

Elever i behov av särskilt stöd och som halkar längre och längre efter har ofta stora luckor, större än vi tror, i de fundamentala kunskaperna. Har jag sett. I vår ambition att de ska kunna ”hänga med” klassen låter vi dem gå vidare till nya uppgifter, utan att egentligen befäst kunskaperna på tidigare nivåer. Detta är ett stort problem.

Men, jag tror också att detta är mycket, mycket vanligt, bland så gott som alla elever. Att de har en del luckor i väven av de sammanlänkade kunskaper som krävs för att man faktiskt ska kunna använda sina kunskaper, förmågor och kompetenser till att göra nytta.

Vi behöver vara tydliga med detta. Menar vi allvar med en individbaserad undervisning måste vi låta eleverna bemästra kunskaperna på en nivå, innan de ”levlar” till nästa. Det får inte vara fel att alla elever, även de som befinner sig i samma klassrum, arbetar med olika moment, olika ämnen, olika uppgifter på olika sätt och nivåer. Läraren behöver, genom vår vän ”formativ bedömning”, coacha alla elever mot mästerskap på varje nivå. För någon tar det 10 minuter, för någon annan tar det 10 dagar. Det är ok.

Vad man sett inom Khan Academy är att elever som stannar länge på en nivå sedan ibland utvecklas snabbare än de som gick fortare fram på tidigare steg. Barn lär olika fort. Vid olika tillfällen. Om man individualiserar undervisningen, släpp aldrig ansvaret för alla elevers kunskapsutveckling, den formativa bedömningen eller för att ge alla elever det stöd eller de utmaningar de behöver.

Jag tycker att Salman Khan ger en intressant ingång till ett arbetssätt som kan bidra till att kvalitetssäkra den individualiserade undervisningen. Sedan, om det löser alla utmaningar vi ser i undervisningen av våra elever, det vet jag inte? Vad tror du?

Framtidens läromedel

När jag såg en av de första Harry Potter-filmerna fick jag en tanke. I filmen såg jag en dagstidning med rörliga bilder. Detta blev för mig en bild av hur framtidens läromedel skulle kunna se ut, i en skola där alla elever hade egna digitala lärverktyg. Jag såg framför mig en samhällskunskapsbok som alltid kunde innehålla det som händer idag, som rörlig bild.

Idag vet jag att detta och tekniken för det egentligen redan finns. På ett sätt. I tidningar, i böcker, i annonser, på affischer och på vinflaskor (faktiskt) kan man se små QR-koder som, om man scannar dem med sin smartphone eller med sin läsplatta, länkar dig vidare till mer information. Det finns även appar som scannar en sida i en bok eller en bild, som inte ens behöver QR-koder. Förstärkt eller utökad verklighet kallas detta. Augmented reality.

Det skulle kunna vara ett sätt att skapa framtidens läromedel. En lärobok kanske inte behöver kännas gammaldags och bli inaktuell efter något år. Inte om den hela tiden kan ge dig möjligheten att fördjupa dig i det som verkade extra intressant eller i det du behöver veta mer för att förstå. Via bilder, ljud, filmer, texter, uppgifter, utmaningar och nya möjligheter. Den kan också förnya sig själv, med ständigt ny och aktuell information.

Man kan också lämna läroboken helt bakom sig. Ett annat spår som då ser intressant ut är verktyg för s.k. “Curation”. Det finns en del olika att få tag på. På nätet och som appar.

Nu och förr används begreppet curation bl a på konstutställningar. Kuratorn för utställningen kurerar (kan det nog inte heta… men ändå) utställningen så att konstverken skapar en förståelig helhet som gör att upplevelsen blir större än summan av delarna.

Samma kan en lärare göra för sina elever. Sammanställa information i alla möjliga former, digitalt, på webben, i ett “moln” någonstans. Samla bilder, filmklipp, texter, frågor, uppgifter, uppslag till projekt etc. för sina elever. Där kan också finnas funktioner som idag finns i en eller annan form i de flesta sociala medier. Möjligheter till delning, till kommentarer, till kommunikation och till ”likes”.

Eller också kan eleverna vara sina egna ”curators”. Enskilt eller tillsammans. Kanske skulle hela skolan kunna ha tillgång till alla lärares och alla elevers samlade “curations”. Kanske ska vissa (eller alla) vara öppna för alla att fylla på och komplettera. Som s.k. “Wikis”. Kanske kan även helt utomstående personer fylla på än mer. Kanske kan olika skolor samarbeta i lärande, digitala nätverk.

Framtidens skola med framtidens läromedel.