Tromboneläraren som formativ bedömare

”Avbryt aldrig en elev som spelar upp sin läxa, om du inte vet vad du ska säga. När du avbryter ska du alltid kunna ge feedback som gör att eleven vet vad han/hon kan göra för att lyckas bättre nästa gång.”

Jag vet inte exakt när eller av vem jag lärde mig detta. Men det är en av de viktigaste lärdomar jag fått med mig, under studierna för att bli instrumental- och ensemblelärare (IE-lärare), som jag ju är.

I praktiken går det till så här. Din elev spelar upp ett stycke som han/hon övat på hemma. Du, som lärare, bedömer kvaliteten i utförandet medan du lyssnar. Är rytmen rätt, spelar eleven rent, görs det några felspelningar, är klangen rätt, håller eleven instrumentet rätt, är det rätt tempo, är gestaltningen riktig…? Detta är egentligen en mycket komplex läraruppgift som kräver att du själv förmår att uppfatta och bedöma en väldig massa olika saker under kort tid.

Du uppfattar att något inte är tillräckligt väl utfört och avbryter eleven mitt i stycket och säger: ”Bra (det säger vi alltid, oavsett om det är det eller ej…), märkte du att den där tonen inte lät riktigt rent? Spela den takten en gång till och lyssna noga på just den tonen, och håll upp den lite, den var lite för låg”. Eleven spelar en gång till, förbättrar förhoppningsvis det påpekade. Då återkopplar du det. ”Bra! Hörde du att det lät annorlunda? Visst lät det bättre?”

Ett traditionellt sätt att undervisa. Den här formen av instrumentalundervisning går många, många hundra år tillbaka i tiden. Men, har jag förstått nu. Ett modernt sätt. Det är nämligen vad vi idag ju kallar ”formativ bedömning”. I en välutvecklad form.

En instrumentallärare leder en elev genom att hela tiden, kontinuerligt, bedöma elevens utförande och hela tiden ge tips, råd, ställa frågor, tillföra nya kunskaper etc, i syfte att gradvis utveckla elevens utförande. Vi använder dessutom, väldigt ofta, tekniken att förebilda. Vi berättar vad eleven behöver bli bättre på. Vi förklarar och diskuterar. Sedan visar vi själva, på vårt eget instrument. Eleven lyssnar, försöker härma. Lyckas eller lyckas inte. Får mer instruktioner och nya förebildningar. Tills den önskade utvecklingen eller förändringen av utförandet klarats av.

Sedan, börjar vi automatisera. Ett farligt ord i pedagogiken har jag förstått. Jag vågar knappt använda det. Sist jag provade blev jag fullständigt tillintetgjord av människor som inte tyckte att mina behavioristiska idéer hörde hemma i dagens skola. Jag anser motsatsen.

För vi instrumentallärare vet, att göra rätt en gång är ingen gång. Det är först när eleven lyckats ta sitt utförande till nästa nivå genom att kunna upprepa det en mängd gånger som vi anser att eleven faktiskt kan det avsedda. Att eleven har lärt det avsedda. Eleven kan upprepa och prestera en given handling vid ständigt nya tillfällen, under kanske nya förhållanden. Kunskapen har internaliserats, befästs, automatiserats, vad ni vill.

Allteftersom tillägnar sig eleven dessutom viktiga metakunskaper. Att själv kunna genomföra egna kvalitetsutvecklingsprocesser i sitt utförande genom att identifiera utvecklingsområden, finna vägar att förbättra utförandet, befästa dem genom automatisering. Eleven lär sig att lära sig själv. Det är ju en absolut förutsättning för denna typ av undervisning, där eleven gör det mesta jobbet själva. Genom att mest öva självständigt, utan sin lärares överinseende.

Det överordnade målet med traditionell instrumentalundervisning är att eleven ska bli sin egen mästare. Kompetensen kan kallas att kunna ”studera in” nya stycken, nya kompositioner. Att kunna bygga upp en egen tolkning, en egen gestaltning och sedan kunna framföra denna för sina lyssnare.

Och sedermera ska man själv bli nya elevers mästare. Och så rullar generationerna av musiker vidare.

Denna undervisningsform, som utvecklades i den klassiska musikens tidiga historia och som levt kvar till denna dag, i musikskolor och på konservatorier, är kanske inte så gammaldags ändå. Den kanske är modernare än vad någon tror. Den kanske är framtidens skola?

Av dessa betraktelser över en av min egen lärarprofessions allra viktigaste beståndsdelar stärks jag i min övertygelse att viktiga kunskaper och förmågor skapas på riktigt först när jag använder dem, så som de är tänkta att användas.

När och hur ska eleven använda bråkräkning, kunskaper om andra världskriget eller kunskaper om krafter och moment i det verkliga livet? Träna på just detta. Iaktta. Ge formativ respons. Förebilda. Automatisera. Pröva kunskapen i nya situationer. Lär eleven att lära sig ännu mer, på egen hand. Lär eleven att använda kunskapen till nytta för andra. Jag tror att många gör så här. Men inte alla, alltid…eller?

Mycket mer om detta finns att säga. Hur självlärda musiker lyckas lära sig utan en ”mästare”, hur elevens egna intressen och tankar fångas upp och bildar grunden för undervisningen, hur entreprenöriella kompetenser kan utvecklas genom att musicera, varför vissa människor kan lära sig – synbart enkelt – att spela tio, femton, tjugo olika instrument  är exempel på andra intressanta frågeställningar inom instrumentalundervisningens fält. Men, detta och mycket mer sparar jag till en annan gång.

Annonser