Två tidiga skolminnen

Två tidiga minnen från min lågstadietid har etsat sig fast i mitt minne. Ibland berättar jag om dem som exempel på en skola i en tid när elevens egna tankar, idéer och utvecklingspotential inte var grunden för lärandets organisation.

Min första Oä-läxa

Vad jag minns som min första läxa i Oä (Orienteringsämnen, som det hette då), var en kort text om stenåldern eller något liknande. Den kan ha varit ungefär tio rader lång. Det jag minns var att jag inte kunde förstå varför jag hade den i läxa eller vad jag förväntades göra med den. Min mamma peppade mig med ett ”Nu ska vi göra läxan, Christian!” Vi tog fram boken, jag läste texten – på kanske en halvminut – och så sa jag att jag var klar. ”Men, kan du den då, frågade mamma?”. Ja… jag hade ju läst den. Vad skulle jag göra nu? ”Läs den en gång till, sa Mamma.” Sagt och gjort. Det var ju ingen större uppoffring (en halvminut…), jag läste den igen. Och sedan stack jag ut för att leka. Det var den sista läxan jag gjorde på nio år i grundskolan. 

Min första skrivuppgift

Jag minns en skrivuppgift, som kan ha varit en av de första som jag gjorde. Det här med att lära sig skriva och läsa enskilda ord var ju inget jag behövde vara med och göra. Vi som kunde läsa och skriva innan vi började skolan fick ju göra annat, eller allra oftast inget, när de andra tragglade dessa basfärdigheter. För att de skulle komma ikapp. Vi fick ju inga fördjupningsuppgifter direkt, då skulle ju avståndet öka eller bestå. Det skulle ju täppas igen, var meningen.

Men, nu var det dags att sammanfoga orden till en längre mening. Vi fick en uppgift som byggde på att vi skulle fylla i de ”tomma rutorna” i följande uppgift, för att beskriva vilken veckodag vi tyckte bäst om: ”Jag tycker bäst om ____dag för då _________________!” Jag skrev: Jag tycker bäst om lördag och söndag för då slipper man gå till skolan! Jag travade fram till frökens kateder för att hon skulle ”rätta” min uppgift. Vet ni vad som hände? Hon sa åt mig att gå tillbaka till min bänk och skriva om den. Då gick jag tillbaka och hittade på något som jag egentligen inte tyckte. Jag minns inte resten men jag antar att jag fick beröm när jag gjort om uppgiften, när jag gjort ”rätt”.

Vad har då dessa små anekdoter med någonting att göra?

Jo, jag tycker att de på ett ganska tydligt sätt fångar en del mindre välfungerande delar i vår skoltradition. Som ändå försvaras av vissa, ibland. 

Jag hade ingen aning om vad min Oä-läxa skulle lära mig. Att läsa en text och komma ihåg innehållet och detaljer är fortfarande idag en av mina bättre förmågor. Jättebra att ha. Men i mitt fall känns den nästan medfödd (kan den vara det?). Varför fick jag inte en annan uppgift av fröken? Jag var nog bland de bästa i klassen på att återberätta det jag läst dagen efter. Fröken tyckte säkert att jag var duktig, jag fick beröm. Varför fick jag inte en svårare uppgift som byggde på djupare förståelse? Jag var ju i och för sig bara åtta år, eller så, men ändå. Någonting annat kunde jag väl fått göra?

Det fanns också en stark tradition av ”rätt och fel”. Inte bara gällande faktafrågor utan uppenbarligen också på innehållet i min lilla skrivuppgift. Varför frågade inte min annars så snälla fröken mig om varför jag tyckte att det var tråkigt att gå i skolan? Om vad vi kunde göra annorlunda? Åratal av tragglande med stavning. Jag stavade aldrig fel. Varför fick jag hålla på, år ut och år in?

För mig är dessa tillfällen – i alla fall i hur jag minns min egen historia – kanske avgörande för den väg min grundskoletid tog. Att inte göra någonting på nio år. Kan det hända liknande saker än idag? Var skolan bättre förr? Tror inte det…

OBS! Jag vill inte på något sätt klanka ner på mina lärare som jag hade. De gjorde säkert sitt bästa utifrån vad som förväntades av dem, de var jättesnälla mot mig i övrigt och de brann minst lika mycket för sina elever som någon lärare gör idag.

P.S. Med tanke på det amerikanske presidentvalet som just avgjorts. När jag började andra klass, i augusti 1974. Då frågade vår fröken oss om vem som blivit U.S.A.’s president efter Nixon? En enda elev, en liten pojke, nyss fyllda åtta år, räckte upp handen, det var jag. Och svarade utan att tveka ”Gerald Ford”. Duktigt, sa fröken. Kanske var det där jag grundlade mitt intresse för frågesport. Kanske fick jag med mig något viktigt från skolan ändå? D.S.

Annonser