Varför är det stökigt i skolan?

Läste idag om en undersökning som visade att många elever klagar på dålig arbetsro. Jag har funderat en hel del över hur det var när jag gick i skolan. I en extremt stökig klass. Jag själv var inget undantag.

Jag gjorde absolut ingenting vettigt i skolan. Jag lärde mig därför inget heller. Däremot gjorde jag mycket annat… Jag vet varför jag bidrog till en stökig arbetsmiljö.

Det låter ganska extremt att påstå att man inte lärde sig något i skolan, har jag förstått. Men när jag frågar andra om vad de lärde sig i (grund)skolan så blir svaren ofta ganska vaga. Att läsa är det vanligaste svaret, vilket är rimligt. Det är väl kanske där som skolan trots allt tillfört den förväntade kunskapen till samhället. Utöver läsningen – och kanske lite matte – så kan de flesta jag pratat med bara beskriva – som exempel på vad de lärt sig – några enstaka sakkunskaper, några anekdotiska utantilläxor (ex. en rad med tyska prepositioner som man inte har en aning om hur man ska använda) eller små, specifika förmågor, som exempelvis att sy på symaskin. (Detta är ingen kunskap som jag förringar på något sätt men den kan knappast självständigt motivera nio års heltidsstudier).

Vi gjorde i och för sig något, när jag tänker efter, eller ganska mycket egentligen. Vi pratade. Vi pratade med varandra högt och ljudligt på lektionerna. Dag ut och dag in. År ut och år in. Om allt annat än det vi var tänkta att lära oss. På rasterna spelade vi kort eller fotboll, några satt och rökte, och sedan gick vi hem. Några gjorde kanske läxor, men det gjorde inte jag.

Jag gjorde en (1) enda läxa på nio år. Det var en kort text om stenåldern som vi skulle läsa hemma, oklart varför. Min mamma pushade mig att göra läxan, det var viktigt. Jag läste och memorerade den på under en minut. Jag frågade mamma var det var som skulle vara svårt och vad jag skulle göra nu? ”Läs den en gång till” sa min mamma. Sedan lekte jag vidare med annat. Det var den första och sista läxan jag gjorde på nio år.

Inte konstigt att det var stökigt i min klass. Om skolan under nio års heltidsstudier lyckades fånga så mikroskopiskt lite av mitt och många andras intresse så är det inte särskilt förvånande att vi var tvungna att fylla dagarna med annat. Det riktigt konstiga är att en stor majoritet av min klass hade skyhöga betyg, samtidigt som det inte fanns en tillstymmelse till arbetsro eller respekt för lärare eller för varandra.

Idag är det nog ännu svårare att skapa arbetsro och lugn. Det finns ännu mer som drar uppmärksamheten till sig, nu utanför skolans väggar och i den digitala världen.

Att möta stökighet i klassrummen med disciplin och lydnad är dödfött. Att fånga elevernas intresse och engagemang är istället nyckeln till framtidens skola.

Sedan är jag i och för sig helt övertygad om att det finns massor med skolor med god arbetsro där eleverna kan få utvecklas i sina intressen tillsammans med kunniga och entusiasmerande lärare. Det finns ibland en tråkig tendens att övergeneralisera utifrån negativa beskrivningar om skolan.

På eftermiddagarna, när jag var liten, spelade jag på mina instrument, i orkestrar och i band. Där fick jag träffa vuxna som ville hjälpa mig att utvecklas. Där fick jag möjlighet att uppleva lärandets ögonblick. Detta intresse ledde mig till musikhögskolan och till jobb på musikskolor. I förlängningen även till chefsjobb inom musikskolebranchen, till det jobb jag har idag, till mina politiska uppdrag, till mina utvecklingsuppdrag och till mitt arbete för framtidens skola.

Det kan aldrig varit meningen att min framtid skulle skapas av något som aldrig berördes i skolan, bara på fritiden. Om det fortfarande är så här på någon skola bör nog ingen vara förvånad över att eleverna väljer att gör annat än att sitta stilla och lyssna eller läsa på lektionerna.

 

Annonser