Om det inte fanns betyg?

Idag går debatten hög, ånyo, om betygens vara eller icke vara, om betyg från vilken ålder?

Om vi hade en skola helt utan betyg? Vad skulle hända då?

Jag har funderat en del över ett av frågetecknen som dyker upp i tankeexperimentet ”inga betyg alls”. Nämligen betygen som urvalsinstrument till nästa steg i utbildningsväsendet; till gymnasiet eller till högskola och universitet. 

Fungerar betygen egentligen som urvalsinstrument? Är det rätt personer, med rätt intressen och med rätt förmågor som kommer in på rätt utbildning? Var och en får tänka tillbaka på hur det var under sina utbildningsår.

Jag är inte säker på det.

Fungerar inträdesprov? Jag är inte säker på det heller. Jag har gått en utbildning där urvalet bestod av tre dagars teoretiska och praktiska prov och har sett vissa svårigheter även i detta urvalssystem.

Vad skulle vi ha istället?

I framtidens skola – där fokus är att tillägna sig kunskaper och förmågor som man faktiskt förmår att använda i verkliga situationer och som man kan använda för att göra nytta för andra människor och för samhället – borde det finnas andra sätt. 

Jag ser framför mig en framtid där alla elever går ut skolan med något som liknar ett CV, eller en portfolio. Där framgår det vad du faktiskt arbetat med i skolan och vad du faktiskt lärt dig av det du gjort. Där framgår också på vilket sätt du låtit detta bli till nytta för andra, hur du under arbetets gång bildat nya kunskaper och vilka unika tankar du tänkt.

Som jag tidigare skrivit om så handlar framtidens skola – enligt mitt förmenande – bland annat om att vara noga med att tänka igenom på vilket sätt en kunskap ska användas och hur den då övergår till att bli en förmåga. I vilka situationer använder du dig, exempelvis, av kunskaper om andra världskriget? Är det i en frågesport eller är det i resonemang eller i tankekedjor där du behöver förstå hur historiska skeenden påverkar det som händer idag och i framtiden? Jag röstar på det senare. 

I elevens ”CV” finns texter, filmer, reportage, bilder, bloggtexter, innovationer, lärdomar från utlandsresor, erfarenheter från föreningsliv och kulturskapande och mycket, mycket mer. Digitalt lagrat, med allmän tillgång, för alla att ta del av, som en del i utvecklingen av framtidens samhälle.

På antagningskontor till högre utbildningar läser man dessa CV. Man träffar och intervjuar, man är inte fast i antalet platser, man ser till att hitta dem som via den aktuella utbildningen och i ett framtida samhälle bäst kan skapa något som blir till nytta för andra och för framtiden.

Annonser

Om skoldebattens skuggsidor

Alla har en åsikt om skolan. Alla tillåts ha en offentlig åsikt om skolan, verkar det.

Alla har gått i skolan men ingen har gått i framtidens skola.

Läste för ett tag sedan en debattartikel om entreprenöriellt lärande i en av landets största tidningar. Den var skriven av två forskare. De var inte forskare inom pedagogik eller näraliggande ämnen utan i något helt annat, tror det var nationalekonomi. De hade ganska vag uppfattning om vad entreprenöriellt lärande är och kan vara. Ändå var de emot. Artikeln var lika insatt och vederhäftig som om jag skulle skrivit en debattartikel och haft explicita åsikter om Riksbankens kommande räntebeslut, så trombonelärare och rektor jag är…

Läste också för ett tag sedan kommentarerna till en artikel om skolan på en annan stor tidnings hemsida. Det var fruktansvärt. De fullständigt ounderbyggda generaliseringarna om lärare, elever och om skolan var så grova att folk som skrev borde skämmas.

Tyvärr är det så här det ofta ser ut. Forumtrollen och reaktionära debattörer utan sakkunskap dominerar skoldebatten i de stora tidningarna. Var är alla framtidsinriktade pedagoger, rektorer och skolforskare? Kan vi ta tillbaka dessa arenor för en sakligt grundad och utvecklande debatt vore en viktig del av frågan kring läraryrkets attraktivitet en bit på väg mot sin lösning.

Samtidigt tror jag att de är viktigt att tydliggöra vad vi pedagoger kan som ingen annan kan. Att planera en lektion med lite traditionell föreläsningspedagogik, sedan ge en läxa och förhöra eleverna nästa lektion är ingen konst. För det krävs egentligen bara ämneskunskaper. Att planera och organisera lärandet för ett stort antal individer med olika förutsättningar, intressen och sätt att lära, det är en av våra unika kompetenser. Formativ bedömning, att utveckla kompetenser och förmågor, att utveckla eleverna som människor, att skapa lust och intresse är några andra av alla de saker som ingår i pedagogens repertoar.

De självutnämnda experterna har åsikter om hur skolan ska arbeta utifrån deras egen förståelse om hur en skola ser ut. Oftast är det en bild av en skola som nog var gammaldags redan förr i världen.

Vi behöver beskriva hur lärandet faktiskt går till, vad framtidens skolas utmaningar är och hur vi tänker organisera våra verksamhet utifrån dessa kunskaper. Detta kan inte nationalekonomer eller rabiata lekmän på internets skuggsida beskriva. Det kan bara vi som har det som yrke.

Varför är det stökigt i skolan?

Läste idag om en undersökning som visade att många elever klagar på dålig arbetsro. Jag har funderat en hel del över hur det var när jag gick i skolan. I en extremt stökig klass. Jag själv var inget undantag.

Jag gjorde absolut ingenting vettigt i skolan. Jag lärde mig därför inget heller. Däremot gjorde jag mycket annat… Jag vet varför jag bidrog till en stökig arbetsmiljö.

Det låter ganska extremt att påstå att man inte lärde sig något i skolan, har jag förstått. Men när jag frågar andra om vad de lärde sig i (grund)skolan så blir svaren ofta ganska vaga. Att läsa är det vanligaste svaret, vilket är rimligt. Det är väl kanske där som skolan trots allt tillfört den förväntade kunskapen till samhället. Utöver läsningen – och kanske lite matte – så kan de flesta jag pratat med bara beskriva – som exempel på vad de lärt sig – några enstaka sakkunskaper, några anekdotiska utantilläxor (ex. en rad med tyska prepositioner som man inte har en aning om hur man ska använda) eller små, specifika förmågor, som exempelvis att sy på symaskin. (Detta är ingen kunskap som jag förringar på något sätt men den kan knappast självständigt motivera nio års heltidsstudier).

Vi gjorde i och för sig något, när jag tänker efter, eller ganska mycket egentligen. Vi pratade. Vi pratade med varandra högt och ljudligt på lektionerna. Dag ut och dag in. År ut och år in. Om allt annat än det vi var tänkta att lära oss. På rasterna spelade vi kort eller fotboll, några satt och rökte, och sedan gick vi hem. Några gjorde kanske läxor, men det gjorde inte jag.

Jag gjorde en (1) enda läxa på nio år. Det var en kort text om stenåldern som vi skulle läsa hemma, oklart varför. Min mamma pushade mig att göra läxan, det var viktigt. Jag läste och memorerade den på under en minut. Jag frågade mamma var det var som skulle vara svårt och vad jag skulle göra nu? ”Läs den en gång till” sa min mamma. Sedan lekte jag vidare med annat. Det var den första och sista läxan jag gjorde på nio år.

Inte konstigt att det var stökigt i min klass. Om skolan under nio års heltidsstudier lyckades fånga så mikroskopiskt lite av mitt och många andras intresse så är det inte särskilt förvånande att vi var tvungna att fylla dagarna med annat. Det riktigt konstiga är att en stor majoritet av min klass hade skyhöga betyg, samtidigt som det inte fanns en tillstymmelse till arbetsro eller respekt för lärare eller för varandra.

Idag är det nog ännu svårare att skapa arbetsro och lugn. Det finns ännu mer som drar uppmärksamheten till sig, nu utanför skolans väggar och i den digitala världen.

Att möta stökighet i klassrummen med disciplin och lydnad är dödfött. Att fånga elevernas intresse och engagemang är istället nyckeln till framtidens skola.

Sedan är jag i och för sig helt övertygad om att det finns massor med skolor med god arbetsro där eleverna kan få utvecklas i sina intressen tillsammans med kunniga och entusiasmerande lärare. Det finns ibland en tråkig tendens att övergeneralisera utifrån negativa beskrivningar om skolan.

På eftermiddagarna, när jag var liten, spelade jag på mina instrument, i orkestrar och i band. Där fick jag träffa vuxna som ville hjälpa mig att utvecklas. Där fick jag möjlighet att uppleva lärandets ögonblick. Detta intresse ledde mig till musikhögskolan och till jobb på musikskolor. I förlängningen även till chefsjobb inom musikskolebranchen, till det jobb jag har idag, till mina politiska uppdrag, till mina utvecklingsuppdrag och till mitt arbete för framtidens skola.

Det kan aldrig varit meningen att min framtid skulle skapas av något som aldrig berördes i skolan, bara på fritiden. Om det fortfarande är så här på någon skola bör nog ingen vara förvånad över att eleverna väljer att gör annat än att sitta stilla och lyssna eller läsa på lektionerna.

 

Är robotarna på väg att ta våra jobb?

Ett mycket intressant och sevärt föredrag av Andrew McAfee.

Den teknologiska utvecklingen under industrialiseringen hjälpte oss att övervinna våra musklers begränsningar.

Den teknologiska och digitala utvecklingen vi ser idag hjälper oss att övervinna våra hjärnors begränsningar.

Vilken påverkan har detta på framtidens skola?