Om att ställa frågor

Jag hade glömt hur det kunde vara att vara elev. Idag blev jag påmind.

Jag var på en föreläsning med en föreläsare som sökte interaktion med sina åhörare genom frågor. Tyvärr var det frågor som bara hade ett rätt svar. Och föreläsningens fortsättning var beroende av att rätt svar kom fram till slut, till varje pris.

Det fiskades och lotsades. Det trugades och bads. Allt stannade upp när inte rätt svar dök upp. 

Jag kom att tänka på Sven Melander och den stackars förskrämda flickan som skulle svara att hon helst av allt ville ha fred på jorden i julklapp. När hon i själva verket helst ville ha en cykel, vill jag minnas.

Öppna frågor är avgörande i ett lärande samtal. Nyfikna frågor som vill veta vad den som svarar tänker. Frågor som uppmuntrar svar som kan få samtalet att gå vidare i andra banor. Som kan skapa nya tankar som vi inte tänkt förut. Som kan hjälpa oss att hitta samband mellan olikheter.

I framtidens skola ska frågor med bara ett rätt svar förpassas till Google. I mötet mellan människor ska de öppna frågorna och det nyfikna lyssnandet utveckla lärandet. Har jag rätt? Inte vet jag helt säkert. Hur tycker du att frågor bäst kan stödja tankens utveckling? Jag är nyfiken på ditt svar.

Att köpa inlämningsuppgifter

Läser och hör att man kan köpa färdiga, skräddarsydda (”custom made” heter det väl på engelska…) inlämningsarbeten istället för att skriva dem själv.

Man häpnar!

Inte över att det förekommer köpta arbeten utan över hur man som lärare kan konstruera en arbetsuppgift där bedömningen ska göras på ett skriftligt arbete först när det är helt färdigt. Vad blev det av den formativa bedömningen, den kontinuerliga responsen, det reflekterande resonemanget och den Sokratiska dialogen? Var blev kunskapsbildningen av? Vad blev det av framtidens skola?

Det är dags att börja ifrågasätta den skriftliga inlämningsuppgiften som norm för redovisning av kunskaper. Att redovisa sina tankar och resonemang i skriftlig rapportform är dessutom, enligt mitt förmenande, en ganska specifik kunskap. Inte alltgenom allmängiltig.

Som framtidskompetens är den ganska smal. Skriftliga arbeten av den här typen hör hemma i den akademiska världen, hos utredare, hos journalister och några till. För dessa är det viktigt, inte tu tal om det, men för de flesta andra kommer det bara att vara något man avlägset minns att man gjorde i skolan.

Däremot är det utan tvekan en viktig framtidskompetens att utifrån ett givet stoff av befintlig kunskap och information kunna göra egna analyser och reflektioner, hitta samband och olikheter och att utifrån detta bilda ny och användbar kunskap, för sig själv och för andra. Det är tänkandet och användandet av tankarna som är kompetensen.

I framtidens skola pågår detta arbete i kontinuerligt dialog elever sinsemellan och mellan elever och lärare. Den slutgiltiga produkten blir underordnad, skriftlig eller ej. Innan arbetet är klart är det redan bedömt! Så ska det göras, om det ska göras!

Sökandet efter framtidskompetenserna

Att arbeta med framtidskompetenser och entreprenöriella kompetenser blir allt viktigare, därom verkar råda ganska lite tvivel. Att arbeta med kompetenser på ett medvetet sätt kräver ett nogsamt tankearbete, så att skolarbetet avsiktligt förstärker de kompetenser som tanken var.

För mig är detta en av kärnorna i det entreprenöriella lärandet. Att planera och genomföra skolarbetet så att man medvetet och explicit förstärker särskilt utvalda och namngivna kompetenser. Att göra ett grupparbete om något kunskapsstoff och hoppas att eleverna lär sig ”lite samarbete” på vägen är inte entreprenöriellt lärande. Att planera ett grupparbete så att elevenas ges möjligheter att utveckla sin samarbetsförmåga och att läraren coachar denna utveckling under arbetets gång, är det däremot. Samtidigt som man arbetar för att nå de kunskapskrav som avsågs. Det är entreprenöriellt lärande. I alla fall för mig.

Men, detta är inte den enda framtidsutmaningen.

Mycket har lärts ut i skolan just-in-case istället för just-in-time. Saker som man skulle lära sig för att de kunde vara bra att ha en dag, en dag som kanske aldrig kom… Istället för att fokusera på kunskaperna när de behövdes i ett sammanhang, i en verklig situation. För många kunskaper är dessutom bestämda utifrån en tradition av vad man en gång tyckte var viktigt men som aldrig blev det, i verkligheten. Livet är ju inte en frågesport.

I dagens och i framtidens skola måste varje liten byggsten i lärandets innehåll nagelfaras. ”Vilken framtidskompetens är viktig när vi…”

– lär oss virka,
– hoppar höjdhopp,
– läser om andra världskriget,
– lär oss ett främmande språk eller
– lär oss att lösa en andragradsekvation

Jag pratar inte ner något av de ämnen där dessa kunskaper tänks ingå. Jag påstår heller inte att det är onödig kunskap.

Men, i vilka sammanhang, tillsammans med vilka andra kompetenser är exempelvis kunskaper om andra världskriget viktiga? Det kanske till exempel är så att det viktiga är att i ljuset av kunskaperna om ett viktigt historiskt skeende kunna förstå vad som händer i världen idag och i morgon. Då är det just detta som är det vi ska lyfta fram. Hur skapar vi en lärsituation där eleverna får chansen att utveckla just den kompetensen? Hur skapar vi en lärsituation där kunskapen att kunna virka sätts in i ett större sammanhang? Detta är en av de stora utmaningarna att arbeta med om vi menar allvar med att arbeta med framtidskompetenser och med framtidens skola.

Hur stannar förändringen kvar?

Att arbeta med förändringar och utveckling är svårt. Att genomdriva förändringar och utvecklingsprojekt är en stor utmaning. Som ledare är det viktigt med en bred kunskapsbas och en verktygslåda med en rad olika verktyg för olika utmaningar.

Själv brinner jag för arbetssättet ”Lärande organisation”. Detta är inget nytt utan snarare gammalt och beprövat, och idag nog snarare regel än undantag inom skolutveckling. Att från ett analyserat nuläge besluta om förändringar, genomföra dessa för att sedan följa upp och utvärdera. Allt för att finna ytterligare nya utvecklingsområden. Nästa steg.

Att förstå reaktioner på förändring är en annan kunskap som behövs för förändringsledaren, den utvecklingsinriktade chefen. Varför reagerar vissa av mina medarbetare på ett sätt medan andra reagerar på ett helt annat sätt? Eller, min favorit; varför börjar plötsligt de som var FÖR en förändring som vi påbörjat och som kommit igång på ett positivt sätt plötsligt bli tveksamma och till synes vilja backa..? Det är en naturlig fas i förändringsprocessen, oroa dig inte!

En av de största utmaningarna är att få ett förändringsarbete att omvandlas till ett varaktigt nytt tillstånd. En självklarhet, en naturlig del i vardagen och i verksamhetens själ och idé. Hur gör man detta? Som jag tänker så behöver man först arbeta igenom frågan om ”hur arbetar vi idag?” och ”hur vet vi det?”.

Har ni din skola ett styrsystem som bygger på muntliga traditioner eller har ni ett välutvecklat sätt att skriftligt benämna er verksamhets organisation? En nedskriven verksamhetsidé, en tydlig organisation och tydliga rutiner. Nedskrivna och accepterade av alla.

Lika lite som en helt muntligt traderad skolkultur kan assimilera förändringar på ett sätt som är effektivt tror jag att en helt skriftligt beskriven verksamhet – men där ingen har läst det som skrivits – kan klara av det.

Båda delarna behövs. Det behövs nedskrivna men muntligt förstärkta rutiner och arbetssätt. Men, det som kanske mest behövs, i alla fall som en startpunkt är en grundlig genomgång av varför vi gör som vi gör idag? Förbluffande mycket av verksamhetens vardagliga rutiner går nog inte riktigt att härleda exakt ur annat än tradition och från enstaka individers idéer, som vunnit gillande hos några kollegor.

Ta reda på var du står idag. Varför ni gör som ni gör? Skriv ner detta och gör det känt. Fortsätt att prata om det i den muntliga ”berättelsen” om er skola. Börja sedan med ett systematiskt utvecklingsarbete. De förändringar som sedan ska leva kvar som vardag för ni in i den välkända skriftliga berättelsen och sedan för ni också in det i er muntliga berättelse. När ni pratar om vilka ni är och hur ni arbetar.

Så tänker jag.

Om läxor och läxhjälp

En debatt om läxhjälp bör fokusera på själva läxan mer än på fenomenet läxhjälp som sådant. Självklart skulle en skola utan läxor eller med en mer nutida syn på kopplingen mellan skola och hem omgående slå undan benen för läxhjälpsföretagen.

Läxan som sådan är en del av ett förlegat tankemönster.

Läxor som pedagogiskt redskap riskerar att konservera den syn på kunskapsbildning som rådde förr, jag minns den väl från min egen skolgång. Det var en skola där läraren hade ensamrätt på att veta saker. Rätt svar, rätt lösning, rätt fakta. Att ombilda dessa saker till en i verkliga situationer faktiskt användbar kunskap lämnades till stora delar över till eleven själv.

I en skola med ett arbetssätt där traditionella läxor är en viktig del delges information, faktakunskaper och teorier av läraren medan själva kunskapsbildningen, det faktiska lärandet, riskerar att lämnas över till eleven. I fallet med läxor överlämnas ansvaret för lärandet dessutom till en lärarlös miljö, hemmet.

Genom att det finns familjer där föräldrarna av olika anledningar inte kan hjälpa sina barn med läxorna upprätthålls den utbildade medelklassens barns försprång gentemot de barn som inte har en hemmiljö präglad av studiebakgrund. Jag tror till och med att denna mekanism kan vara den som ligger bakom den opinion som trots allt finns för att läxor är viktiga. Du kan garantera dina barn ett försprång framför andra om du kan hjälpa dem med studierna hemma.

Finns det “bra” läxor? Självklart ska inte elevernas lärande isoleras till skoldagen och till läsåret. Men en läxa konstruerad så att läxhjälp behövs är helt enkelt en felaktig läxa. Om eleven inte vet hur den ska lösa en uppgift skulle den aldrig någonsin blivit läxa.

Att däremot använda redan befästa kunskaper i verkliga situationer i vardagen utanför skolan, att upptäcka och utveckla sina intressen simultant i skolan och på fritiden, att kommunicera med människor från andra delar av världen, att ta med erfarenheter och kunskaper från vardagen och fritiden in i skolan för att med lärarens hjälp kunna fördjupa förståelsen är helt andra sätt att arbeta med kunskapsbildning.

Dessa är exempel på kopplingar mellan skolan, hemmet och fritiden som kan utveckla framtidens lärande i framtidens skola. Det är inte att bli sittandes hemma med en läxa man inte förstår och med desperata föräldrar som inte känner att de kan hjälpa dig. Och utan ekonomiska resurser att köpa läxhjälp, RUT-avdrag eller inte…