Om förklaringar

Under den senaste tiden har jag förberett ett föredrag och ett diskussionsunderlag som handlar om ”varför?”. Det är tänkt att användas både som en inspiration och som en komplikation.

Ibland vill vi gärna förklara resultaten i skolan med enkla orsaksförklaringar. Att B alltid efterföljer A vid de givna betingelserna C. Om jag alltid undervisar på ett visst sätt i den här situationen kommer alltid just det här resultatet ut i andra änden…

En hel del skoldebatt förefaller emellanåt ta sin utgångspunkt i att denna typ av förklaringsmodeller är möjliga att använda som beslutsunderlag. Jag tror inte riktigt på det. Jag tror i och för sig vi kan bli bättre på skolutveckling genom att låta oss inspireras av mer exakta vetenskaper, som naturvetenskapen ibland verkar vara.

Skicka någon liten partikel med extremt hög fart mot någon annan i någon extremt stor accelerator så händer det samma sak varje gång. Annars är det något som är fel…

Men i vår verksamhet, skolan, finns det så mycket annat. Varför reagerade eleven som den gjorde just den här gången? Varför gör läraren som han/hon gör, egentligen? Finns det något som heter intuition och fingertoppskänsla och som faktiskt kan påverka mer än enkla regler och lagar?

Men det är väl detta som är anledningen till att det svåra är roligt. Det oförutsägbara, det mellanmänskliga, det imperfekta. Om vi ville krocka partiklar med varandra skulle vi valt en annan bransch.

Det är sökandet efter svaren på de riktigt svåra frågorna inom vårt fält som gör det roligt att jobba med skolutveckling. Frågorna som inte har något svar. Åtminstone har de inte någon enkel förklaring.

Annonser

Hur ser framtidens skola ut?

Inför kommande budgetdiskussioner i min nämnd började jag fundera över hur framtidens skola ser ut. Hur lärandet går till, hur skolans inre organisation ska utvecklas, hur teknikanvändningen kommer att förändra lärarrollen och synen på kunskap är frågor jag brottats med ett tag.

Men, hur ser de yttre ramarna ut? Att klassrum och korridorer kommer att vara obsoleta inom några få år är nog ingen vågad gissning. Men hur stor ska en skola vara? Finns det en optimal storlek? Vilka åldrar av elever ska samsas i en skola? Alla, F-6 och 7-9, 7-9 och gymnasiet?

Hur möter vi efterfrågan på det lilla och trygga sammanhanget samtidigt som vi kan erbjuda kompetenta lärare i alla ämmen? Eller ska skolorna vara enorma, med små självstyrande skolenheter inne i samma byggnad? En galleria med skolor med olika inriktningar, läste jag som förslag någonstans häromdagen.

Hur länge ska lärare ha sina arbetsplatser i ett annat rum än där elevernas lärande äger rum?

Kan en skola vara mycket mindre än idag, ”överbokad” av elever, för att alla elever kommer aldrig att vara där samtidigt. Lärande sker överallt, hela tiden, on-line…De checkar bara in då och då…

Är framtidens skola en ”Helpdesk”? (En idé från ett arbetslag på min skola). ”Vilken typ av lärare behöver du hjälp av idag?”

Ibland kan man förändra tänkandet genom att drastiskt förändra de fysiska omgivningarna, tror jag.

Dags att bygga framtidens skola i den fysiska verkligheten. Det sker runt om i världen, vet jag. Jag är sugen på att vara med. Men, då ska det vara något helt nytt. Inte en variant på 1800-talskonstruktionen av en skola. Något helt nytt!

Utmaningen för framtidens skola

Vi lever i ett på många sätt fantastiskt land. Vårt välstånd, vår välfärd, vår demokrati och öppenhet och vår rika och välmående natur är något som många människor på jorden bara skulle kunna drömma om att få ta del av. Men världen utvecklas. Fler och fler länder bygger upp ett välstånd och en ekonomisk tillväxt som allt mer liknar den förändring och utveckling som Sverige gick igenom under 1900-talet och som skapat det land vi lever i idag.

Den globala konkurrensen ökar tillsammans med takten på utvecklingen. Om vårt land ska fortsätta att utvecklas ännu längre och om vi ska kunna bibehålla det som vi idag tar för givet behöver vi nog spänna bågen än hårdare. Vi behöver fortsätta att utvecklas och vi behöver varje dag uppfinna morgondagen.

Att den svenska skolan har en nyckelroll i den här utmaningen är nog alla tämligen överens om.

För flera år sedan läste jag en artikel i en tidning, minns inte vilken, som hette, om jag har rätt för mig, “En på miljonen”. Om du har en egenskap eller en förmåga som är så unik att bara det bara är en människa på miljonen som har den. Då är det åtta andra svenskar som också har den. Men, det är kanske 1500 kineser, 1000 indier etc. som även de har den. Att konkurrera med dessa enorma länder genom att göra samma sak som de gör är lönlöst. Vi kan inte ha som mål att utbilda ingenjörer som är väldigt duktiga på att räkna och tro att detta kan hjälpa oss bibehålla vårt försprång. Det kommer att finnas 1000-tals andra ingenjörer runt om i världen som är minst lika duktiga på samma sak, och som, än så länge, jobbar för en lägre lön…

Vad är det då vi ska utbilda dagens barn och unga till? På en föreläsning som jag hörde för några år sedan sades ungefär följande: När människorna i de nya stora världsekonomierna var lantarbetare var svenskarna fabriksarbetare. När de blev fabriksarbetare blev vi ingenjörer. Nu utbildar de hundratusentals ingenjörer. Vad är det då vi ska utbilda oss till? Svaret på den frågan är det uppdrag som den svenska skolan ska ta sig an. Innovatörer och entreprenörer kanske, vad vet vi idag?

För ett tag sedan hörde jag en annan intressant iakttagelse, kommer inte ihåg var. När man för ett antal år sedan frågade unga vad de ville jobba med i framtiden var svaret “Någonting med media” ett svar som kändes vanligt. Men, det kändes också konstigt. “Någonting med media”? Vad skulle det vara? Ska alla bli journalister? Nu jobbar rätt många unga med media. Men inte som traditionella journalister utan med bloggar, med andra sociala medier, med dataspel, grafisk design, internetprogrammering, allt möjligt inom det som har med IT-utveckling att göra… De hade ju rätt! Det var bara det att de jobben de såg att de ville ha var inte uppfunna ännu. Vilka är morgondagens yrken? Vad drömmer unga om idag? Kanske kan vi se framtiden om vi frågar igen?

Sverige är världens modernaste land, brukar jag säga. Det betyder inte att vi är bättre än andra. Det betyder bara att utvecklingen mot moderniteten har kommit längst i Sverige. Utveckling mot individualism och bort från ett samhälle som styrs av traditionella värderingar präglade av bl a religion har kommit längst hos oss. Har jag fått lära mig. Vad spelar då detta för roll för vår skolutveckling? Jo, det gör att det inte finns någon som vi kan kopiera. Att titta på andra länders skolsystem, hur lyckosamma de än må vara, är att titta bakåt i tiden. I världens modernaste land måste lösningarna vara innovationer och inte kopior.

Sverige är inte bara världens modernaste land. Det är också, enligt en del olika undersökningar, ett av världens mest innovativa länder och det mest “uppkopplade” landet i världen. Utmaningen växer.

Den utmaning vi ska anta är att vi för våra barn och unga (världens kanske mest individualistiska , innovativa och uppkopplade) ska skapa framtidens skola, så att Sverige kan fortsätta att utvecklas. Detta ska ske i det som redan är ett av världens mest kreativa, välmående och moderna länder. Och, det finns ingen annan att fråga om råd…

Exakt hur det ska gå till vet nog ingen. Men, många är med och letar och försöker hitta rätt väg. Är du?

Om rätt och fel och lärandets ögonblick

Om konsten att se samband och att reflektera.

En traditionell skolfråga besvaras antingen med rätt eller fel svar. Ett digitalt system som gällde när jag gick i skolan. Rätt – fel. När vi skulle genomföra aktiviteter i syfte att utveckla mer avancerade tankemönster skulle vi debattera något. Några skulle vara för och andra skulle vara emot. Rätt och fel igen, i annan tappning. Alternativt skulle vi lära oss att argumentera för något. Försöka övertyga andra om vem som har rätt, eller fel…

Troed Troedson skrev på Twitter för ett tag sedan att kritiskt tänkande borde vara 10% kritik och 90% tänkande. Elegant utrryckt.

De idéer som jag kläckt och som varit mest användbara har jag formulerat, själv eller tillsammans med kollegor, som ett alternativ till två motstående idéer som inte kunnat enas. Syntesen av tesen och antitesen eller genom sökandet efter det ”tredje rummet”.

Bäst har jag lärt mig att förstå andra människor och min omgivning genom att se samband mellan olikheter. Vilka bakomliggande samband är det som skapat olikheterna. Vad är den gemensamma nämnaren som skapat de diametrala åsikterna?

När jag inte finner det bästa svaret eller den bästa lösningen så väntar jag. Timmar, dagar, veckor… Plötsligt anar jag en idé. Det går att känna när en lösning är på väg att tydliggöras i ditt medvetande. Ett underbart ögonblick som man måste träna på att känna igen, att kunna utnyttja och att kunna fånga.

I min bild av framtidens skola är de här strategierna, och många fler, framtidskompetenser som medvetet utvecklas i samspel mellan lärare och elever. Rätt eller fel är tråkigt. Debatter och argumentation bildar för lite ny kunskap, om än någon.

Lärandets ögonblick ska fångas. Ögonblicket när all din samlade kunskap och alla dina minnen samverkar för att plötsligt, på ett ögonblick, bilda en ny och unik tanke, kunskap eller lösning. Eller varför inte en fråga. Som inte kan besvaras med ett rätt eller fel svar.

När jag gick i skolan. Eller – Var det bättre förr?

Svensk skola blir sämre och sämre… sägs det. Jag påstår motsatsen; skolan blir bättre och bättre. Ännu är långt ifrån allting bra, men i nutidshistoriens ljus syns tydliga förbättringar.

Jag gick i grundskolan på 70- och 80- talen. I en medelstor svensk kommun, i en skola med stolta traditioner, i ett blandat upptagningsområde med ganska många barn till akademiker, vad jag minns. Den skolgång som vi erbjöds var inte bra, inte bra alls! Kunskapen var förväxlad med minneskapacitet, att plugga in faktakunskaper inför ett prov. Mobbning var vardag – ena dagen var man utsatt, andra var man en mobbare. Våld och ömsesidiga kränkningar mellan lärare och elever och mellan elever och lärare var ett normaltillstånd. Många av de saker som jag bevittnade var utan tvekan straffbelagda och skulle anmälts till polis.

Lärde vi oss något då? Jo, som sagt, vi lärde oss att plugga på till prov. Men eftersom jag under de första åren i skolan inte behövde plugga på till prov, jag klarade dem bra ändå, lärde jag mig inte ens det. Elever som hade lätt att lära sig fick inte lära sig mer eller fick fördjupa sina kunskaper. Istället tävlade vi om vem som hade flest rätt på matteproven. Ett par fel på ett prov och man halkade ohjälpligt efter täten…

Elever som hade svårare att hänga med fick ingen hjälp överhuvudtaget. Om man hade noll poäng på ett prov var det enda som hände att klassen gick vidare till nästa kapitel. Ingen bedömning eller återkoppling, inget stöd. Nejdå, vidare till nästa kapitel, alle man, alla rätt eller inget rätt på förra provet, alla vänder sida och börjar på nästa kapitel!

Kom inte och berätta för mig att det var bättre förr. Det var det inte. Lika lite som bilar, sjukvård eller livsmedelsproduktion var bättre förr så var inte heller skolan bättre förr.

I en fungerande skola idag är kunskapssynen bred. Kunskapsmål, framtidskompetenser, sociala kompetenser, kreativa och estetiska kompetenser samsas sida vid sida. Klimatet mellan vuxna och barn präglas av respekt och av ömsesidighet.

Alla skolor är inte bra och alla skolor har förbättringsområden och moderna skolledare och lärare arbetar ständigt med att bli bättre. Tyvärr är inte dagens skolpolitik inriktad på att stödja denna utveckling utan hämtar inspiration från den skola som jag beskrev inledningsvis.  Det är sällan som man kan backa in i framtiden med lyckat resultat.

Framtidens skola ser annorlunda ut än den gör idag och den ser definitivt helt annorlunda ut än den misslyckade lydnads- och disciplineringsorganisation som skulle försöka få mig att lära mig något. Antingen kunde jag det vi skulle lära oss redan innan det var dags att göra det i skolan, alternativt har jag fått lära mig det själv i efterhand eftersom vi inte arbetade med att utveckla våra kunskaper, utan bara vår minneskapacitet. Ingen frågade vad jag var intresserad av eller om jag vill göra något annat, eller om jag ville jobba på ett annat sätt.

Det jag gjorde i grundskolan kunde nästan lika gärna kvittat, varje dag i nio år. Ni som vill tillbaka till denna skola, räck upp en hand!

P.s. Jag är övertygad om att de flesta av mina lärare var duktiga, engagerade och gjorde sitt bästa. Det är inte mot dem som min kritik riktas utan mot det system de verkade i. Och framförallt riktas kritiken mot dem som tycker att det var bättre förr.

Tanken svindlar, tider förändras

Nedan finns två exempel som jag brukar ta som utgångspunkt i reflektioner om hur tidperspektiven som vi befinner oss mitt i kan få det att svindla.

Det är viktigt att acceptera att nutiden hela tiden är startpunkten för en ny utveckling, som kan komma att vara i det närmaste ogreppbar för en enskild människa. Då måste dagens unga förberedas på ett liv där kunskaper ständigt omprövas och där generella kompetenser för att på ett fungerande sätt hantera och forma omvärlden blir nyckelkompetenser.

En person som utbildade sig inom teknik eller vetenskap i slutet på 1800-talet hade knappt sett en bil… innan hans eller hennes liv var över hade människan landat på månen. Mängden ny kunskap som behövt bildas under det yrkeslivet är svåröverblickbar, men ändå inget mot vad vi kommer att behöva handskas med framgent. När människan landade på månen hade man knappt sett några datorer. Innan vi som föddes på 1960-talet har levt färdigt kommer människan att… Innan dagens elever går i pension kommer…

En elev i skolan idag kan undervisas av en lärare vars mormor träffat och pratat med en person som var född på 1700-talet. Dagens elever går kanske i pension ungefär 2070. Längre ifrån varandra är 1700-talet och år 2068 inte, i generationer räknat. Men, vad har en person född på 1700-talet gemensamt med en person som jobbar på något företag, någonstans år 2068? På många sätt säkert en hel del men på många andra sätt, absolut ingenting. Utvecklingen kommer att gå fortare och fortare… det gäller att hänga med.

Gårdagens lösningar kommer inte att hjälpa oss in i framtiden. Framtidens skola skapas av nya idéer, som vi kanske inte vet något om ännu.

Varför är 3d-skrivaren en utmaning för framtidens skola?

När jag pratar om framtidens skola och framtidens skolas utmaningar brukar jag använda 3d-skrivaren som exempel på en utmaning.

En 3d-skrivare kan skriva ut tredimensionella prylar i plast eller andra material. Skriv ut ett I-phone-fodral, en fruktskål eller en reservdel till din cykel. Det kan tyckas vara mest en kul manick, men vad den gör är att förändra hela den process av konstruktion, tillverkning, distribution och försäljning som sysselsätter mängder med människor, för varje produkt, i varje led.

Tänk dig att du vill ha en ny dörrknopp till din garderobsdörr? Du designar den i lämpligt program, du konstruerar alla detaljer, du skriver ut den, du skruvar dit den, du är nöjd. Du är designer, konstruktör, tillverkare, leverantör, detaljhandel, kund… allt i ett.

Detta kommer delvis att förändra samhällsekonomin. Istället för att tillverka och sälja mängder med prylar till privatpersoner behöver andra tjänster erbjudas. Nedladdningsbara ritningar till en ny köksstol, kanske?

Detta är bara ett exempel på hur en innovation som snart är tillgänglig för alla kommer att ställa nya förväntningar på vilka yrken som dagens skolelever ska klara av i framtiden. Och detta är bara början. De entreprenöriella kompetenserna och andra framtidskompetenser kommer att krävas för att överhuvudtaget kunna orientera sig i ett framtida yrkesliv som kommer att förändras i en takt som inte går att föreställa dig. Det som är modernt idag kan vara hopplöst föråldrat i morgon.